Möten längs vägen

Det är tidig morgon och jag sitter i en taxi på väg till Arlanda. Ett plan ska ta mig till Tel Aviv och buss vidare till Jerusalem, där Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel kommer ta sin början.

Taxin susar fram på E4:an söderut och jag kommer i samspråk med taxiföraren. Han heter Hassan och han är nyfiken på vart jag är på väg. ”Palestina”, säger jag och känner ett pirr i magen. ”Palestina!” utbrister Hassan, ”Jag kommer från Palestina! Vart i Palestina ska du?” Jag svarar Hassan att jag ska till Bethlehem. Det är där som följeslagarprogrammet, till min stora glädje, bestämt att jag ska spendera mina tre månader. Hassan berättar att han kommer från Gaza, och att han nyligen förlorat kontakten med sin familj efter att deras hus träffats av en missil. Jag ser oron i hans ögon och samtalet i taxin tystnar.

FN:s kontor för humanitära insatser, UNOCHA, beräknar att 1,976 palestinier dödats i samband med den pågående konflikten i Gaza sedan starten i början av juli. Av dessa beräknas 1,417 vara civila, inkluderande 459 barn. Också 67 israeler, varav tre civila, har dödats i samband med konflikten. [1] Det krig jag läst spaltmeter efter spaltmeter om under sommaren, men som fortfarande känts abstrakt på något sätt, kommer plötsligt väldigt nära och blir verklighet.

Taxin närmar sig Arlanda och Hassan frågar vad jag ska göra i Palestina. Jag berättar att jag ska vara följeslagare, och att följeslagarprogrammet har som syfte att genom ickevåldslig närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning. Hassan skiner upp, taxin stannar, och han önskar mig lycka till. Jag ger honom en varm kram och drar sedan väskan i riktning mot avgångshallen, och Tel Aviv.

Kvinna med porträtt av fängslade sonen Ziad under fredlig demonstration i al-Masara. Texten lyder ” Haifa, Jaffa, Bissam”, ”Dömd till 27 år”, ”Fånge, Ziad”.

Det är fredag eftermiddag i al-Masara, ett litet samhälle utanför Bethlehem. Jag och mina följeslagarkollegor har åkt dit för att observera en fredlig och återkommande demonstration mot ockupationen. Två dussin palestinska demonstranter går upp för den slitna gatan till torget. En äldre kvinna bär ett porträtt av en ung man, hennes son Ziad, som är fängslad av militären. Vid torget har israeliska militärer, som för dagen är fler än antalet demonstranter, radat upp sig och blockerat vägen ut ur samhället. Demonstranterna skanderar beskrivningar av ockupationen och det pågående kriget i Gaza, högt och rakt upp i ansiktena på militären. De flesta av de unga männen i grön uniform med AK-47:or hängandes kring halsen plats rör inte en min, medan en del av dem ler smått mot demonstranterna.

De palestinska demonstranterna jag talar med ser Gaza-konflikten som eskalerat under den senaste månaden som en del av ett pågående övergrepp mot en ockuperad befolkning. Jag tänker att många israeler å sin sida ser den väpnade konflikten ett legitimt svar på terrorism vilken utgör ett hot mot den egna befolkningen. Det är två olika världsuppfattningar som möts på det lilla torget i al-Masara.

Det är eftermiddag i västra Jerusalem och en israelisk butiksinnehavare inleder ett samtal efter att generöst bjudit på butikens färska passionsfrukt. De västar som vi följeslagare bär när vi är i tjänst väcker ibland nyfikenhet, och butiksinnehavaren frågar var jag kommer ifrån. Jag svarar att jag kommer från Sverige, och samme butiksinnehavare utbrister då ”Sverige! Ni tycker inte om oss något mer, ingen tycker om oss nu”. Jag svarar att Sverige ställer sig kritiskt till våldet på båda sidor och att väpnade konflikter tenderar att inte leda någonstans. Butiksinnehavaren nickar, men förklarar att läget är svårt och att Israel är långt ifrån fred.

2014-08-02-21.49.50Det är sen kväll i östra Jerusalem och en stor TV skränar i bakgrunden på hotellet. Upphetsade tal, sårade barn, politiska analyser, döda inlindade i Palestinska flaggor, kampsånger och skjutande soldater flimrar förbi om vartannat. Samtalen som pågått i Kairo om en varaktig vapenvila har precis fallit samman och de, om än blygsamma, förhoppningarna om lugn och fred är som bortblåsta [2]. Uppgivenheten är påtaglig och maktlösheten bland vanligt folk ett faktum. De två herrarna som jobbar på hotellet denna kväll, båda palestinier, sitter i var sin fåtölj och följer bilderna och kommentarerna på TV:n. ”Vad sägs?” frågar jag och får till svar, ”Det är dåligt, mer krig”.

Jag tänker på taxichauffören Hassan, på butiksinnehavaren i västra Jerusalem, på hotellföreståndarna i östra Jerusalem, och på alla de i Palestina och Israel vars liv påverkas av denna konflikt som pågått sedan 1948 [2] och som i nuläget inte tycks uppvisa något tecken på ljusning. Jag tänker på alla de vars liv har fått sättas till sedan början av juli i den konflikt som nu pågår i Gaza. Människorna i Israel och Palestina har levt med denna konflikt i över ett halvt århundrade. Jag har precis anlänt. Men jag ser fram emot att beskriva det jag ser och dela med det med er. Välkomna till Palestina – Välkomna till Bethlehem.

Bilder

1. Kvinna med porträtt av fängslade sonen Ziad under fredlig demonstration i al-Masara. Texten lyder ” Haifa, Jaffa, Bissam”, ”Dömd till 27 år”, ”Fånge, Ziad”. Foto: Lorena Pianezza.

2. Sen kväll i östra Jerusalem. Foto: Maria Lundin.

Källor

1. Gaza Emergency Situation Report (as of 19 August 2014, 0800 hrs). FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp. Hämtat 2014-08-22.

2. Israel-Palestina, 2014-08-07. Säkerhetspolitik.se, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hämtad 2014-08-22.

3. Säkerhetsrådet manar till eldupphör i Gaza, 2014-08-21. Dagens Nyheter. Hämtad 2014-08-24.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.