Mötet med Doha gav mig hopp

Mina tre månader i Hebron och på Västbanken har bjudit på många spännande och intressanta möten med människor. De flesta har varit positiva och givande men några möten har försatt mig i situationer som jag inte kunnat förbereda mig för eller vetat hur jag ska förhålla mig till. Jag har precis tillbringat ett par dagar i en stad vid namn Tulkarm på norra Västbanken. Jag var där för att besöka mina kollegor och se hur de jobbar. När jag anlände berättade de för mig att vi skulle besöka en kvinna vid namn Doha, en av de fångar som släpptes i utbyte mot den israeliske soldaten Gilad Shalit.

Gilad Shalit blev tillfågatagen av Hamas i en nattlig attack 25 juni 2006. I fem år hölls han fånge i Gazaremsan utan att få träffa Röda Korset eller ha någon kontakt med omvärlden, ett brott mot internationell humanitär rätt i enlighet med den fjärde Genèvekonventionen, artikel 76 [1]. I utbyte mot Gilad Shalit släpptes den 18 oktober i år 477 palestinska fångar som suttit fängsladei Israel och ytterligare 550 fångar kommer att släppas inom en månad.

Doha tog emot oss i dörren till sin familjs hus som är tapetserat med posters på henne. För tio år sedan, under den andra intifadan, var hon aktiv i organisationen PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, samtidigt som hon studerade sociologi på universitetet. PFLP är klassad som en terroristorganisation av EU.

Doha berättade att hon en dag i maj 2002 slog följe med en man som också var aktiv i PFLP. De åkte till Netanya i Israel. Ett par minuter efter att hon lämnat honom vid marknaden i staden sprängde han sig själv och dödade tre andra. Som straff för att hon varit delaktig i självmordsbombningen dömdes Doha till tre livstidsdomar plus 32 år i fängelse.

När vi kom hem till Doha hade det börjat skymma. Hon var förkyld och trött efter att haft besök nästan oavbrutet sedan hon blev fri för två veckor sedan. Vi slog oss ner i soffan i hennes vardagsrum och blev bjudna på Coca Cola och te av hennes mamma. Efter att ha suttit och pratat en stund om hur det kändes att träffa gamla vänner och familjen igen efter tio år frågade jag vad hon tror att fångutväxlingen kommer att leda till. Kanske kan det leda till något bättre. Att Hamas och israelerna kom överens visar att de är beredda att förhandla med varandra, svarade Doha. Förhoppningsvis ligger det något i det hon säger.

När jag har följt debatten om effekterna av fångutväxlingen går åsikterna isär. Enligt vissa kommer frigivandet av fångar leda till ytterligare försök att kidnappa soldater, mer våld och försvåra fredsförhandlingarna [2]. Andra har en förhoppning om att frigivningen kan leda till försoning och menar att det tidigare har kommit fredsinitiativ från palestinska fångar i israeliska fängelser och att dessa rörelser nu kanske får ny kraft [3].

Mitt möte med Doha är en av de starkaste och obehagligaste upplevelserna jag haft under min tid i Palestina. Inte för att situationen på något sätt var hotfull utan just för att det var så normalt och avspänt. Jag kan förstå glädjen över att återförenas med sin familj och sina vänner efter en lång tid men jag kämpar med att förstå de omständigheter som driver människor till att begå sådana extrema handlingar. Dohas politiska övertygelse fick henne att vara delaktig i ett mord på tre oskyldiga människor, en handling som aldrig kan rättfärdigas. Vad betyder det att jag besöker henne och för hennes historia vidare? Jag finner tröst i det Doha berättar om sin förhoppning om hennes framtid. Hon säger sig vilja fortsätta vara politiskt aktiv men inte längre militant. Hennes önskan om att fortsätta en fredlig kamp speglar det jag mött de senaste månaderna.

De människor jag lärt känna här i Palestina säger ofta att de är trötta på våld, att det sista de vill ha är en ny intifada. Det enda de önskar är ett normalt liv där de kan leva i fred. Det fredliga motståndet ses som det enda sättet att göra sin röst hörd på och nå självständighet. Trots allt tar jag med mig en känsla av hopp från mötet med Doha, ett hopp om att de fredliga krafterna är starkare än våldet.

Thomas Strömberg
Tulkarm november 2011

[1] http://www.icrc.org

[2] http://www.nytimes.com

[3] http://www.thenational.ae

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.