Motstånd som rörelse framåt

Det är fredag eftermiddag i Tel Aviv, just när myllret innan sabbat är som mest intensivt. I korsningen mellan King Geoge street och Ben Zion samlas ett tiotal kvinnor. Alla är klädda i svart. På paraplyer och plakat bär de budskap mot ockupationen av Palestina. Varje fredag sedan andra intifadan år 2000 demonstrerar de, Woman in Black[2], i Tel Aviv liksom i Jerusalem och Haifa.

”There may be times when we are powerless to prevent injustice, but there must never be a time when we fail to protest.”        Elie Wiesel från Christian Peacemaker teams.[1]

”Säg inte att du inte visste” står det skrivet på Dalias plakat. De två fotona från Qalquilya vägspärr behöver ingen bildtext; De förtvivlade kvinnorna bakom gallret vädjar till kameran.

– Vi får inte längre blunda för vad som sker nu några mil bort! säger Tova.

Hon är sociolog och har arbetat i fredsrörelsen i många år. Nu, en timme av småprat med förbipasserande och argumentation med oliktänkande. Kvinnor i Svart bryter tystnaden.

”Courage is not only to do what I do but in my daily struggle to remain open to love, to the beauty of the world, to be open to tell our story. Without stories there is no articulation of experience. I hope we share the stories and dare to tell the truth and to live it. There is nowhere left to go but forward.”         Jean Zaru.[3]

”Vi talar om skamgränsen. Om att öppna för det som ingen vill se. Hur mycket orkar vi höra innan vi skäms, skräms och öronen trillar av? Den finkänsliga intoningen; att tala och skriva utan skam- och skuldfara. Justerad sanning, anpassad så att vi inte behöver släppa vår offerroll eller passiva lyssnarroll. Det finns en ömsesidig respekt för skamgränsen mellan media och publik. Orkar vi se att det finns en förövare i denna konflikt som inte är en palestinsk terrorist? Vågar vi lämna våra roller och se att det finns en förövare i mig och dig? Kan jag hålla min skugga i handen och inte projicera mina rädslor och min skam på dig? Är detta ett samhälle, en värld, människor som är redo att möta sin granne? Är jag redo? Se! Dig, Du den andre. Inte dra mig undan från de ömtåliga områdena. Inte sluta mig, stänga mig själv till yta.”                Birgitta Trotzig. [4]

Efter demonstrationen går vi och dricker kaffe. Vi bjuds in i systraskapet och delar erfarenheter från Västbanken. Dalia har med sig olivolja från en palestinsk by. Vem vill köpa med sig hem? Kvinnorna förbereder för nästa möte och delar receptidéer för kvällens sabbatsmåltid. När vi bryter upp från demonstrationen i Tel Aviv vet vi att nunnor från katolska och ortodoxa kloster i Betlehem förbereder sig för kvällens bön utmed muren. Varje fredag samlas de klockan sex. Utan undantag. Tillsammans med de palestinska grannarna, oss följeslagare och systrar och bröder från olika kloster ber de och vandrar sakta utmed muren.

– Kyrie eleison.

Ett skrik i bön. Herre förbarma dig! Muren är som en snara kring Betlehems hals. Från klockan ett på natten väntar tusentals människor för att kunna komma till arbetet i Jerusalem i tid till klockan åtta. I Betlehem passerar man genom tre kontroller i terminalen för att ta sig ut ur staden. I kö. Nonchalerad eller misstänkliggjord. Männen klär av sig bälten och skor i terminalen. Håller i sin stolthet. Trots den förödmjukande proceduren.

–  Kyrie Eleison.

Systrarna turas om att leda bönen. På olika språk och med respektive kyrkas ordning. Ber rosenkransen utmed muren. Den palestinska grannkvinnan följer och rör sitt radband.

”To clasp the hands in prayer is the beginning of an uprising against the disorder of the world”.                        Karl Barth.

Muren ska skilja palestinier från israeler. Muren släpper in bosättare. Muren stänger ute familjeförsörjaren från sitt arbete. Muren delar bonden från hans mark på dess slingrande sårväg genom Israel/Palestina. Muren full av rädsla är nio meter hög på vissa håll. Ett långt hårdbevakat ingenmansland på andra. Systrarna är vana vid klostrets murar som befriar, så denna mur, som enbart hindrar och separerar. Och, den avgörande skillnaden; I klostret är gästen den högst önskade. Muren och dess terminaler. Symbolen och koncentratet av ockupationen som rymmer förtryck och rädslans spiral. Ej godkänd av internationell lag. Detta krigsprovisorium som hjärta och förnuft vill rasera. Ändå planeras nya terminaler. Mer raffinerade. Med risk att normaliseras. Konserveras.

–  Kyrie eleison!

Vi ber med systrarna. Herre, förbarma dig, ty de vet inte vad de gör. Rädsla ligger ständigt nära. Raserar hopp och göder aggressiviteten. Arvet av rädsla genom generationer, offrets gissel. Offret som i nästa led i sin rädsla blir makthungrigt och ett monster av säkerhetsmani. ”Av säkerhetsskäl.” Bilden av den andre. Misstänksamhet är ledordet. Vad är säkerhet? Motstånd som rörelse framåt. Det finns en kedja av motstånd som rör sig enträget. Hängivna, uthålliga, gråtande, bedjande handlingar av motstånd och protest. Över och igenom folkgrupper och kyrkogränser lever ett budskap som vill spränga tystnaden och öppna för de obekväma sanningarna.

”Släppa ordet fritt till nytt liv igen och igen. Det levande ordet bränner, mjukt och skavande obekvämt. Svetsar med glöd. Ordet når över de murar av rädsla vi bygger. Talar om kärlek som den största livgivaren. Revolution. Poeten anar vägen, talar profetiskt. Förblöda aftonen igenomtill dess mörkret gräver graven. Drömmens embryo i moderlivet knackar på. Den livgivande luften iklär sig långsamt pånyttfödelsens hud. Smärtan skriver in sig med uppenbarelsernas solfjäder. Liv och död går vidare.”   Av Nelly Sachs. Judinna, poet, flykting i Sverige på 40-talet.[6]

Källor

[1] Getting in the way. Worship book. Christian Peacemaker teams. www.cpt.org

[2]  www.womaninblack.org

[3] Jean Zaru. A Christian Palestinian life – Faith and struggle. Sabeel doc nr 4. 2004.

[4] Birgitta Trotzig; Ett landskap och Jaget och världen. Albert Bonniers förlag 1977.

[5] Getting in the way. Worship book. Christian Peacemaker teams. www.cpt.org

[6] Nelly Sachs; Samlade Dikter. Månpocket 2001

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.