Murar och brobyggen

I detta femte och sista brev från mig som följeslagare vill jag utifrån temat fortsätta att skildra situationen och även berätta om två människor som jag mött under min tid som följeslagare. Förhoppningsvis är slutet i  brevet en smula ljust och hoppfullt. Jag kommer troligen att möta en del av er brevmottagare under sommaren eller hösten för att visa bilder och mer detaljerat berätta om EAPPI-programmet och det uppdrag jag haft som följeslagare, även från de andra platser där andra arbetat och haft sin placering.

När jag besökte Jerusalem för fem år sedan (år 2002) hade muren börjat byggas. Då mötte jag en stor frustration och påtaglig protest och ilska mot murbygget. Projektet är inte avslutat men jag ser nu vad den planerade 723 kilometerlånga muren åstadkommer, och frustrationen lever kvar. Enligt internationell lag är stora delar av muren illegal. Bara 320 kilometer har byggts legalt utefter gröna linjen, dvs stilleståndslinjen från 1949. Alltså ligger mer än hälften av muren på palestinsk mark. Många bönder känner ilska över att tvingas söka tillstånd och dessutom betala för att få besöka eller arbeta på sin egen jordbruksmark.

Även andra otillåtna begränsningar drabbar människorna på Västbanken enligt statistik från OCHA, ett av FN:s organ för mänskliga angelägenheter: 87 kontrollplatser, 85 vägportar, 70 vägspärrar, 67 väghinder och mer än 230 jordvallar hindrar och begränsar framkomligheten för befolkningen. Många tvingas åka långa omvägar och blir dessutom ofta kontrollerade eller visiterade innan man når sitt hem eller annat resmål. Allt detta står också i kontrast till de 149 bosättningar och 100 utposter som finns runt om på den ockuperade Västbanken. Bosättarna åker på fina och asfalterade vägar utan hinder.

Vad en framtida fredsuppgörelse kan innebära är svårt att veta. Hur kommer bosättarfrågan att lösas? Enligt internationell lag är alla bosättningar på Västbanken illegala. Hanna Barag, från israeliska kvinnoorganisationen Machsom Watch, poängterade detta med eftertryck när hon gästade oss under introduktionsveckan: ”Alla bosättningar är illegala – vad dom än säger: DET ÄR ILLEGALT”.

Vi som arbetat i Jerusalem har mött palestinier vid tre olika vägspärrar (checkpoints = CP). Alla måste passera någon vägspärr för att komma in till Jerusalem. Har man blått identitetskort tillhör man Israels eller Jerusalems befolkning och behöver ingen ytterligare handling, mer än passet. Har man grönt eller orange id-kort bor man på Västbanken. Då måste man ha ett särskilt tillstånd för att få arbeta, besöka ett sjukhus, en kyrka eller moskéerna på tempelberget. Om någon plötsligt blir sjuk eller måste föda sitt barn kan man inte få tillståndet förrän kontoret öppnar på morgonen.

Vid Qalandia CP, på vägen till och från Ramallah, har vi sett problemen och de långa köer som uppstår, särskilt under tidig morgon. Först står man i kö och trängs vid vändkorsen, ibland i hundratal, och när man passerat köar man igen vid nästa vändkors inför någon av de fem metalldetektorerna. Jackor, ryggsäckar, handbagage, livremmar och andra föremål läggs på rullbandet. Sedan granskas passet och tillståndet innan de flesta får sticka handen i avläsaren för fingeravtryck. När allt är klart vinkar soldaten innanför säkerhetsglaset. Då kan man kliva på bussen igen för vidare färd. En del människor berättar att de ibland får vänta två till tre timmar — en lång tid! Representanter från Röda Korset, Machsom Watch och vi följeslagare finns ofta på plats för att se, notera och om möjligt göra situationen mer mänsklig.

En andra plats vi besöker regelbundet är Zeitun CP. Den ligger på promenadavstånd nedanför Olivberget, några kilometer från Aizariya/Betania. Den är öppen endast för fotgängare, varav många är skolbarn. Israels hållning är att man under det andra palestinska upproret från 2000 tvingades skärpa säkerheten och öka kontrollen av alla palestinier. Inte bara muren, utan även en ständig kontroll ingår därför i systemet helt i linje med vad Ehud Barak, Israels försvarsminister sa till en grupp soldater: ”Det finns ingen annan väg att effektivt bekämpa terrorism utan aktuell daglig kontroll av området” (29/1-08). Men om systemet är bra eller dåligt finns olika meningar. Ett antal experter skriver efter en säkerhetskonferens (13/2-08): ”Några av hindren stoppar terror, andra skadar den palestinska ekonomin, föder bitterhet och hat och skapar mer terror.” En tidigare arméchef noterar också i konferensrapporten:”Känslan av förnedring och det hat som vägspärrarna föder, ökar motiven för palestinier att ansluta sig till militanta grupper”. (Enligt Israeli Policy Forum 19/3 2008)

Själv tänker jag: ”Det är inte murar som skapar säkerhet inför framtiden. Vad människor i denna del av världen behöver inför framtiden är broar och brobyggare!”. Om två ”brobyggare”, sådana som skapar tilltro och bekämpar misstro och misstänksamhet vill jag nu berätta. Under teamets introduktion får vi veta att vi ska besöka Shu’fats flyktingläger i Jerusalem. Det ligger bara några kilometer från centrum och femton minuters resväg med buss. Vi träffar någon vecka senare och guidas i lägret av doktor Salim Anati. Utöver sin familjepraktik i Gamla stan är denne vänlige man också direktor vid Resurscentret i Shu’fat. Där söker man genom olika aktiviteter skapa möjligheter för att göra livet mänskligare i detta mycket tättbefolkade och fattiga område. Salim leder arbetet som volontär och har ett flertal människor omkring sig som frivilligt kommer för att bidra med aktiviteter och vara resurspersoner inte minst bland barn, ungdomar och kvinnor. Där finns även en avdelning för sjukgymnastik och fysioterapi.

Det är i denna avdelning jag möter Ann Admon, en småskrattande och vänlig israel. Hon kommer till resurscentret som volontär varje onsdag. Med sin kunskap, teknik och specialitet som fysioterapeut lindrar hon smärtor och bidrar till att de trauman och den stress människor upplever och som sätter sig  i kroppen som spänningar och muskelvärk lindras eller helas. Jag fascineras över att se hur palestinska kvinnor och män kommer ut efter behandlingen, avslappnade och leende. En israelisk kvinna har med sina händer som redskap låtit kroppens energier verka läkande och helande!

Ann berättar själv att hon under en utbildning i USA mötte judar och palestinier, som under ett gemensamt läger lärde känna varandra och blev vänner. Det var där hon beslutar sig för att göra något när hon kom hem till Israel. Hon bosätter sig i den arabiska byn Abu Gosh mellan Tel Aviv och Jerusalem och finner sedan möjligheten, att vid sidan om den egna praktiken arbeta som volontär i det palestinska flyktinglägret i Jerusalem. Ofta får hon förklara för soldater vid kontrollplatsen in till lägret att det inte är farligt att vistas bland vänner. Både Salim och Ann, dessa två brobyggare betygar i samtalet och mötet med oss följeslagare att de är stolta och mycket glada över varandra och det samarbete som börjat och som kan komma att utvecklas.Vad Israel och Palestina behöver är många modiga brobyggare – då kan freden komma!

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.