Muren

Det är afton och vi kommer åkande i taxi längs huvudvägen mot Netanya i västra delen av Tulkarem. Vi åker parallellt med järnvägen som startade i Istanbul och passerar den nedlagda järnvägsstationen som byggdes under det ottomanska imperiets dagar. Vi passerar några affärskomplex och en stor bensinstation. Vi ser muren som omgärdar området med de kemiska industrierna. Det är alldeles stilla ute.

Vi är de enda som är ute och åker. Affärslokalerna står tomma och bensinstationen har sålt sina sista droppar för flera år sen. Vägen till Netanya var en av huvudlederna som knöt samman inlandet med medelhavskusten, idag är den bara en liten hålig gata i utkanten av staden. Strax efter industriområdet uppenbarar sig flera växthus. Vi blir avsläppta. Jordbruksområdet vars tidigare gränser endast utgjordes i öster av den gamla järnvägen är nu kringskuret och förminskat.

I väster har muren byggts. När den andra intifadan bröt ut så kom flera av självmordsbombarna från området i norr. Den israeliska regeringen med premiärminister Sharon beslutade att börja bygga en mur för att kontrollera gränsen till Israel. Man började bygga muren i Tulkarem och året var 2003.Vi träffar Fayez och Mouna Tanib. De är grönsaksbönder och äger flera av växthusen vi passerar. ”Min pappa odlade här och min farfar och min farfars far. Jag har dokumenterat sex tidigare generationer som alla har brukat den bördiga jorden här”, säger han.

Bördigheten är orsaken till namnet Tulkarem som betyder grapeodlingen och är hela områdets kornbod. ”Men mycket förändrades med murbygget. Vi förbjöds tillträde till vårt land under det år muren och säkerhetszonerna byggdes, men Mouna och jag tog oss in på området varje dag och blev utslängda lika fort. Vi ville visa att marken är vår.  Vår markareal minskade från 32 dunam till 12! [1] Den israeliska myndigheten hade dessutom sålt området med den gamla järnvägen till en israelisk affärsman 1988 som flyttade sin kemiska industri till området. Israelerna i Tel Aviv där industrin låg hade protesterat mot utsläppen och vunnit gehör. Hela industrin flyttades hit istället, från ett tättbebyggt område till ett annat! Under murbyggnadsperioden expanderade industriområdet ytterligare. Mer jordburksland konfiskerades. Det har dessutom varit stora problem med utsläpp från fabriken”.

Det jag slås utav är hur djupt sår muren gräver i jordbrukslandskapet. Byggnationen är inte bara en mur utan också en säkerhetszon på båda sidor för militära transporter. Detta har inneburit att Fayez  som tidigare kunde blicka ut över sina ägor mot väster numera ser ett staket, en väg och en mur strax bakom växthusen. Enligt artikel 50 i Haagreglementet från 1907 så är kollektiv bestraffning av en befolkning förbjuden. I den fjärde Genevkonventionens 33:e artikel finns tydliga regler som förbjuder ockupationsmakten att  utföra kollektiv bestraffning av en grupp människor där inte alla individer är skyldiga.

Innevånarna i Tulkarem vill ha frihet att åka till havet och bada och kunna sälja sina varor på den israeliska marknaden. Alla i staden vill få bort muren så att det är fritt att röra sig igen. Muren och de avskurna transportmöjligheterna och den beskurna rörligheten är en kollektiv bestraffning. Om man åker motorväg nummer 6 från Jerusalem norrut mot Nasaret passerar man efter 55 minuter Tulkarem. Motorvägen går längs med muren som knappt syns. Om man anstränger sig ser man ett litet staket längst uppe på den planterade vägslänten på höger sida om vägen. Gröna planteringar täcker det som ligger bakom. Det går inte att se muren, inte Mouna och Fayez växthus och inte staden Tulkarem. Allt är dolt bakom vackra planteringar. Vi människor kan i det längsta försöka blunda eller dölja det vi inte vill se, men dagen kommer då sanningen kommer att segra. Murar brukar stå ett tag men förr eller senare faller de. Järnridån räcker som exempel. För den som kan sin Bibel så ligger Jeriko inte långt bort.

Källor

[1] En dunam är 1000 m2.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.