Muren och ockupationen går före anarkismen

- Jag har inga problem att bryta mot den officiella israeliska lagen, allra minst när jag anser att den är olaglig. Michal Vexler är anarkist men framför allt, säger hon, är det ockupationen av palestinskt område och muren hon kämpar emot. Varje fredag åker hon och hennes medanarkister till sju olika byar på Västbanken där bybor demonstrerar.

Det var så vi träffades, i byn Al Masara strax utanför Betlehem, där invånarna varje fredag efter fredagsbönen försöker komma till sina odlingar. Och som stoppas av militär varje gång eftersom olivodlingarna anses ligga för nära en israelisk bosättning.

 Och då handlar det ju om ickevåldsdemonstrationer, betonar hon.

Trots det har hon blivit arresterad fyra, fem gånger. För att vara på fel plats och för att inte lämna platsen när den israeliska militären beordrat henne.

 Men som israel släpps du rätt snabbt, värre är det för palestinier, de får sitta länge, säger hon.

Protestlustan växte fram sakta, säger hon. Från början åkte hon alldeles själv till olika demonstrationer.

– Det var jobbigt och sorgligt att se hur palestinierna behandlades, det blev mentalt stressande.

Efter en tid blev hon inbjuden till ett möte med organisationen ”Anarchist against the Wall”, Anarkister mot muren. Och där kände hon sig hemma. Men hennes agerande har fått konsekvenser, inte minst när det gäller familjen och tidigare vänner.

 Min mormor såg mig på tv och skällde ut mig, min mamma vill inte prata om det över huvud taget. Och min bror röstar på Högerpartiet. Den ende jag kan diskutera med är min pappa och han har ändå varit överste i den israeliska armén, säger Michal Vexler.

De som inte delar hennes uppfattning om ockupationen och muren är inte heller längre hennes vänner.

 Jag är ledsen att säga det men om man tycker att något är så fel, så grundläggande fel, går det inte att umgås med dem som inte tycker så, säger hon. Men hon menar att det priset är lätt att betala.

 Jag lever ett så gott liv. Jag har jobb, lägenhet och pojkvän och jag kämpar för det som är rätt, det enda rätta, och har mött så många fantastiska människor, så inte betalar jag något pris.

För 14 år sedan gjorde hon lumpen som i stort sett alla israeliska ungdomar gör. I en artilleribrigad på de ockuperade Golanhöjderna.

 Under de två år jag var där såg jag aldrig en palestinier, inte heller gjorde jag något som jag behöver skämmas för, bar inte vapen. Men jag är inte heller speciellt stolt över det och hade jag vetat vad jag vet idag hade inget kunnat tvinga mig in i armén, då hade jag hellre suttit i fängelse, säger Michal Vexler.

Trots att hon menar att Israel blir alltmer slutet och att allt fler israeler verkar tro att de befinner sig under belägring vill hon fortsätta kämpa och bo kvar.

 Jag älskar den här platsen mer och mer och jag kan inte ändra på den jag är, jag är en israelisk jude vart jag än tar vägen, säger hon.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.