7 januari 2010. I Asira på norra Västbanken bor de, Nahla och hennes familj. De unga föräldrarna bygger ett fint hem för den lilla familjen. Allt är inte färdigt än, men vidunderlig är utsikten ner över staden Asira och långt i fjärran ser man Tel Aviv. Trädgården är påbörjad med blommande buskar och trädplantor. Verkligheten för familjen är dock ingen idyll.
Familjens hem ligger avskilt från staden och väldigt nära bosättningen Yitzar uppe på kullen. De senaste månaderna har bosättare kommit ner och attackerat familjens hem, berättar Nahla. De har krossat fönster, brutit upp fönstergaller, tänt eld vid entrén, kastat in en molotovcocktail genom badrumsfönstret, använt tårgas mot mor och barn, hotat. När vi går runt huset ser jag kulhål och sprayade Davidsstjärnor på den nya ytterväggen och förstörda planteringar .
– Lär känna grannarna innan du bygger huset är en gammal visdom, säger Nahla och ler en smula snett.
Nu bygger familjen en hög mur omkring sitt hus. De är rädda. Jag har mött dem överallt, dessa kvinnor som berättar om sig och sina familjer. 22 januari. Afaf berättar:
– Fem av mina bröder har varit fängslade. En är fortfarande i fängelse. Han hade deltagit i en enkel och fredlig demonstration med kurskamrater på sitt universitet. De arresterade honom hemma. Han fick ögonbindel och handfängsel, man slog honom inför ögonen på mor och far och förde bort honom. Det är två år sedan nu.
Afaf är skolledare i Hebron och vi sitter tillsammans i en service – en minibuss – på väg till Hebron. Afaf och hennes 16 syskon är födda och uppväxta i ett flyktingläger söder om Hebron.
23 januari. I en gränd i Gamla stan i Hebron mötte jag Nawwal. Hon har en liten butik där. Hon har också startat ett kvinnokooperativ i staden, som syr och tillverkar vackra och praktiska hemslöjdsvaror. Dessa säljer hon i sin butik. Hennes ljuvliga lilla baby, det söta teet och den varma atmosfären gör mig väl till mods. Så börjar hon berätta vad som hände henne för ett par veckor sedan. Den sedvanliga lördags-guidningen i Gamla stan hade börjat. Det är bosättare från olika delar av Västbanken och judar på besök från andra länder som får denna rundvandring på historiska platser. Man brukar ta vägen genom den lilla gränden där Nawwal och hennes medarbetare har sin butik.
– De berättar för turisterna att detta land är Israels och att araberna stal det, säger Nawwal. Den här dagen kom en man fram till mig och spottade mig rakt i ansiktet. Inför mina barn. Jag kan inte beskriva hur förnedrande det var.
Hon ler bistert. En av de israeliska soldater som alltid bevakar guidningen med sina M16 i beredskap blev uppenbart irriterad över händelsen, bad Nawwal om ursäkt och gav mannen en kraftfull tillsägelse.
24 januari. Mervat berättar:
– Vi är alla på olika sätt berörda. Vi blir mer och mer instängda av bosättare. Vi får inte åka till Jerusalem. Mina barn har aldrig varit i eller ens sett Al Aqsamoskén.
Vi sitter trångt och skumpar fram på krokiga vägar mellan Hebron och Ramallah. Det är bara januari än och det är ruggigt kallt idag. Regn och kraftig blåst. Mervat ber kvinnan framför oss i bussen att stänga till fönstret. Jag ryser till – inte bara av luftdraget. Marken har fått dricka ett välbehövligt regn och mandelträden blommar. Våren är faktiskt på gång. ”Vi ger aldrig upp” hör jag ofta människor säga. Var får de kraft ifrån? Är vi människor rustade med samma livsenvishet som mandelblomsträden?
