När en global pandemi slår till mot ett ockuperat område

Det är nu över ett halvår sedan jag evakuerades från Betlehem mitt i natten på grund av coronavirusets spridning på Västbanken. Inte en dag passerar utan att jag tänker på alla de människor och samhällen som jag kom nära under min tid som följeslagare, och som jag inte ens fick möjlighet att säga hej då till. Jag har kontakt med Omar, socialsekreterare på en pojkskola i Tuqu i Betlehemsområdet, och han berättar för mig att den globala pandemin till följd av covid-19 har slagit hårt mot de palestinska ockuperade områdena.

Det är lördag kväll och jag sitter hemma i min trygga tillvaro i Stockholm. Jag ringer till Omar som är socialsekreterare på den pojkskola i byn Tuqu i Betlehemområdet som jag och mitt team besökte varje dag under vår tid som följeslagare på Västbanken i vintras. Den tillvaro som Omar och pojkarna på skolan lever i är allt annat än trygg. Covid-19 och den globala pandemin har kommit att påverka deras redan osäkra tillvaro på Västbanken i ännu högre grad.
– Livet har förändrats i och med coronaviruset. Pojkarna blir ofta arga och frustrerade. Konsekvenserna av coronaviruset har inneburit ännu en restriktion i våra liv, säger Omar.

En stor del av vårt uppdrag som följeslagare i Betlehemområdet bestod av att besöka skolor belägna i israeliskt kontrollerade område C (1), däribland pojkskolan i Tuqu. Den vackra dalen i vilken pojkskolan ligger präglas av ständig militär närvaro. Som följeslagare fungerade vi som världens ögon och öron, som en skyddande närvaro med syfte att upprätthålla elevernas rätt till en säker och tillgänglig utbildning. Barns rätt till utbildning är skyddad enligt internationell rätt; Artikel 50 i Fjärde Genèvekonventionen (2) slår fast att ”Ockupationsmakten ska, i samarbete med de nationella och lokala myndigheterna, underlätta korrekt arbete för alla institutioner som ägnar sig åt omsorg och utbildning av barn” (3). Bortsett från den dagliga militära närvaron så var det vanligt förekommande att elever fördes bort av den israeliska militären under natten, någonting som vi följeslagare följde upp med Omar och rapporterade vidare till bland annat Röda Korset. Jag frågar Omar hur pojkarnas interaktion med de israeliska soldaterna har sett ut de sedan coronapandemin slog till och jag och mitt team lämnade Västbanken för drygt sex månader sedan.
– Inga pojkar från skolan har arresterats, utan de arresteringar som har skett har varit av personer över 20 år. Förra torsdagen började soldaterna komma tillbaka till skolan i allt högre utsträckning men det har inte skett några sammandrabbningar mellan pojkarna och soldaterna än och inte heller någon tårgaskastning.

Omar berättar att från den 19 september är alla pojkar tillbaka i skolan. Eleverna är dock indelade i två grupper så att inte alla är på plats samtidigt. Varje elev måste när de anländer på morgonen kontrollera sin temperatur och om temperaturen överstiger 37.5 ringer Omar till deras föräldrar och till en doktor som finns i området. Han berättar att det palestinska utbildningsministeriet i och med coronapandemin introducerade programmen Zoom och Teams för skolorna på Västbanken, vilka kom att användas flitigt under månaderna i karantän och som fortfarande används av de elever som tvingas stanna hemma på grund av att de har symptom.
– Samtidigt som det är bra att sådana möjligheter finns så går det ut över de elever som inte har internet hemma eller för den delen en laptop. Det är inte lätt för palestinska barn att ta hjälp av modern teknologi. Sedan är det många lärare som just nu strejkar till följd av den politiska situationen, vilket gör situationen ännu svårare för eleverna, säger Omar.

Det är med uppgivenhet som Omar berättar hur den israeliske premiärministern Netanyahus annekteringsplaner fick till följd att de palestinska myndigheterna beslutade att bryta finansiella band med de israeliska myndigheterna. Verkligheten var annars den att det råder överenskommelser mellan palestinska och israeliska myndigheter över hur pengar ska fördelas mellan de två. Palestinska myndigheterna saknar nu de ekonomiska verktygen och det politiska utrymmet som krävs för att hantera de massiva utmaningar som coronapandemin utgör (4)
– Vi lärare får bara hälften av vår lön nu. Vissa lärare väljer att strejka, andra fortsätter trots detta att jobba, precis som jag. Vi är väl medvetna om att vi är under ockupation, men det har vi varit länge och regeringen borde kunna finna lösningar på den här typen av situationer vid det här laget. Regeringen ber oss samtidigt att stanna hemma till följd av coronaviruset, men vi måste arbeta för att klara oss. Vi är under ockupation och tillvaron är tuff redan som den är. Om de ber mig stanna hemma behöver de hjälpa mig på något annat sätt.

Omar är tydlig med att betona att allt inte är relaterat till ockupationen, utan att det även har att göra med till vilken grad den palestinska befolkningen litar på, eller inte litar på, de palestinska myndigheternas strategier att överkomma problem som dessa.
– Det här är en global situation. Jag är ärlig med dig, om den palestinska regeringen brydde sig om sina invånare skulle vi respektera dem, men det är inte fallet här på Västbanken.

Det kommer sig naturligt att vi börjar prata om sjukvården. Om välutrustade hälso- och sjukvårdssystem i europeiska länder har haft svårt att hantera coronapandemin så är det ingenting i jämförelse med den börda som krisen har inneburit för det palestinska hälso- och sjukvårdssystemet. Separationen mellan östra Jerusalem och Västbanken och de begränsningar i fri rörlighet för patienter, medicinsk utrustning och vårdpersonal som den israeliska ockupationen medför har ökat svårigheterna för det redan sköra palestinska hälso- och sjukvårdssystemet.
– Antalet smittade i Palestina fortsätter stiga. Sedan september rapporteras omkring 20-40 fall dagligen, berättar Omar. De har öppnat center bara för coronapatienter i Ramallah och Hebron. I Betlehem har vi ett center som vanligtvis är till för palestinier som har problem med exempelvis droger, men nu har det palestinska hälsoministeriet gjort om det till ett center för coronapatienter.

Vi fortsätter att prata en lång stund. Omar beskriver hur sättet på vilka palestinska sociala och kulturella samhällsnormer gör den rådande situationen än mer krävande, inte minst för pojkarna på hans skola men även för palestinierna som folk. Palestinier är vana vid att leva och vara nära, umgås i stora grupper, något som inte längre är möjligt i samma utsträckning som tidigare.
– Igår var det världsdagen för psykisk hälsa (5). Den psykiska hälsan är inte bra här. Vi lider av både ockupationen och av den nya förändrade tillvaron som coronapandemin har fört med sig, avslutar Omar.