När mandelträden blommar

Det är vår och mandelträden blommar. De första lammen har fötts och det är tid att plöja jorden i olivlundarna. Plantor sätts i marken, djuren mjölkas och familjer håller picknick vid sluttningar och vattenkällor. Solen värmer igen och det blomstrar i öknen.

Mandelträden blommar i Yanoun. Foto: Josefin H Lämås

Mandelträden blommar i Yanoun. Foto: Josefin H Lämås

Och där är jag, tillsammans med fyra andra internationella följeslagare. Placerade på landsbygden i den lilla byn Yanoun. Förutom att vara en preventiv närvaro för att bidra till att dämpa risken för våld i själva Yanoun, täcker teamet ett femtiotal byar mellan Nablus och Ramallah på norra Västbanken. Hittills har vi besökt ett tiotal av byarna i regionen. Varje by har sin verklighet där varje familj bär på sina berättelser. All denna statistik vi matats med under vår utbildning till att bli följeslagare blev plötsligt verklighet. Varje siffra en människa, varje människa ett liv.

Det är inte första gången jag är här, i detta land som kallas Palestina, ett land ockuperat av Israel. Ändå är det lika annorlunda som bekant varje gång jag kommer hit. Annorlunda för att de illegala bosättningarna på Västbanken och i Östra Jerusalem är fler, bekant just för att det är så mönstret sett ut sedan första gången jag var här. Annorlunda för att den militära närvaron är än mer påtaglig än förr, bekant för att den militära närvaron alltid varit där. I termer av ockupationen tar den sig olika uttryck, ändå är den just vad den är, en ockupation, så länge den fortgår.

Vänner och familj skriver ibland av oro och undran, hörde på nyheterna att läget är spänt. Visst, det är spänt. Sammandrabbningar, skjutningar, knivdåd och attacker sker varje dag. Men allt det där som når nyheterna, oroa er inte för det. Eller jo, gör det. För det är mänskligt lidande för alla parter. [1] Men det jag vill att du ska oroa dig för är det du inte ser. Det du inte hör om. Jag befinner mig i ett av världens kanske mest bevakade konfliktområde. Ändå står jag här, chockad. I periferin bortom städerna där den mesta medierapporteringen sker. I by efter by, familj till familj. Berättelserna och vittnesbörden för vad som hände igår, i förrgår, förra veckan eller rent av samma morgon eller natt. Det tar aldrig slut. Hur är det möjligt att berättelse efter berättelse står osagda? Att all denna statistik av överträdelser vad gällande internationell humanitär rätt, mänskliga rättigheter och Genève-konventioner fortsätter att ticka på?

Följeslagarna Susa, Fransisco och Alex blickar ut över Jordandalen. Foto: Josefin H Lämås

Följeslagarna Susa, Fransisco och Alex blickar ut över Jordandalen. Foto: Josefin H Lämås

Kanske var jag naiv när jag tänkte att inget kan överraska mig längre här på denna lilla landremsa. Men när jag står här och blickar ut över Yanoun och västerut mot Jordandalen och tänker på alla de koppar te och sockrig påtår av palestinsk gästvänlighet vi överösts med de senaste dagarna finner jag inte ord mer. För berättelserna mellan varje kopp är så många och min vokabulär räcker inte till.

Jag känner mig hedrad att som följeslagare och som medmänniska få bli inbjuden till alla dessa människors hem. Med ödmjukhet inför uppdraget hoppas jag kunna ge er åtminstone några av de berättelser som ännu inte blivit hörda. Om människorna bakom siffrorna och statistiken. Människor som dig och mig, men där verkligheten är en annan. Så annorlunda men ändå bekant. Det är ett dyrbart uppdrag, och jag hoppas ni orkar lyssna. För här finns så mycket som måste få bli sagt. Det är vår och lammen bräker och ovanför oss ljuder jetplan som flyger bortåt öknen.

Källor

1. UNOCHA. Protection of civilians. 2016-02-16. Hämtad: 2016-03-02.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.