När taggtråd och betong skiljer oss åt

Jag sneglar på klockan, den visar 05.45, grinden som låter jordbrukarna nå sina arbeten skulle öppnat för 15 minuter sedan. Jag sträcker på halsen för att se ut genom det taggtrådsklädda stängslet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På andra sidan, där vägen som endast får användas av militära fordon finns, syns ingen till. Traktorer och åsnor, en stor grupp unga män och ett fåtal kvinnor väntar tålmodigt vid de stängda grindarna, de har tyvärr hunnit bli alltför vana vid försenade soldater.

Männen köar bakom taggtråd för att visa upp sina tillstånd att passera foto: EAPPI/Tristan

När muren [1] byggdes tog den inte hänsyn till något i sin väg, olivträd rycktes upp med rötterna, mark konfiskerades och hus demolerades. Muren har till stor del byggts på Palestinsk mark, vilket bryter mot internationell rätt och har gjort att familjer som tidigare bott grannar har skiljts åt och att jordbrukare inte längre kan nå sina egna marker. [2]

Även om jordbrukarna är på plats i tid för öppningen – de få dagar i veckan som jordbruksgrinden faktiskt är öppen – är det inte säkert att soldaterna är det. Det är bland annat därför jag som följeslagare finns där, för att se om palestinierna ges rätten att bruka sin egen jord och sina olivträd. Vi finns även där för att säkerställa att grinden hålls öppen ända till avviserad stängning 15-45 minuter senare. Det gäller alltså att inte försova sig eller ha problem med bilen på morgonen, då missar en möjligheten att ta sig till jobbet den dagen, då vägen är stoppad av betong eller taggtråd.

Klockan slår 05.50, och jag ska precis ringa vårt kontaktnummer hos den israeliska militären, för att försöka få någon typ av förklaring till varför de är sena, när traktorernas högljudda motorer drar igång, temuggar slängs åt sidan och åsnorna väcks ur sin morgondvala. Soldaterna har precis anlänt och börjat låsa upp den stora grinden för dagen. De är inte så sena idag, de har hänt att vi väntat i upp till två timmar, vilket ledde till att många gav upp och gick hem igen och därmed förlorade en hel dags inkomst.

– Varför blev du inte insläppt? frågar jag en ung man som är på väg bort från grinden han precis försökte passera igenom. Han rycker på axlarna, gör en gest mot sina byxor och svarar på arabiska:

– De tyckte att jag såg för ren och uppklädd ut idag.

Enligt min erfarenhet finns det många anledningar till varför palestinier ibland inte blir insläppta genom jordbruksgrindarna, men den här mannens anledning var nog en av de mer ovanliga. Vanligtvis handlar det om att deras tillstånd har gått ut, dokumentet fått en oturlig kaffefläck på sig eller gödseln de har med sig inte har tillstånd att passera grinden. Ett tillstånd som varje person, traktor, och arbetsutrustning behöver för att bli insläppt.

Vi står kvar vid grinden tills det är dags att stänga igen. Kedjan och det tunga låset sätts återigen igen på plats och ser till att rörelsefriheten för palestinierna fortsätter vara väldigt begränsad.

Väntan kan ibland bli lång innan soldaterna öppnar grinden för dagen foto: EAPPI/George

Källor

1. Muren består i vissa områden av en flera meter hög betongmur och på andra ställen av ett system av diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar. Vi har valt att kalla den för mur då den Internationella domstolen i Haag valde att använda det begreppet i sitt yttrande.

2. The Humanitarian Impact of the Barrier, UNOCHA, juli 2013. Hämtad den 5 mars 2017.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.