Nästan som en fredag i Stockolm

Jag befinner mig i byn Susiya, en tältby i söder om Hebron. Byn består av tält då den ursprungliga byn demolerades 1948. Byborna har sedan dess försökt bygga upp sina hus flera gånger, men får inget tillstånd från israeliska myndigheter och utan byggnadstillstånd är risken stor att husen demoleras eller rivs av den israeliska armén. Idag bor ca 300 personer, fyra familjer, i Susiya och tälten ligger gruppvis utspridda men alla inramade av bosättningar och militärbaser. Byn behöver internationell närvaro då bosättarna ständigt utgör ett hot mot byborna i Susyia och ofta t ex hindrar dem att bruka sin mark som ligger nära bosättningarna.

Susiya ligger ca 1,5 km utanför Yatta, en liten stad söder om Hebron, och efter att ha rest ”kommunalt” till Yatta hämtas vi där av Susiyas chaufför, Nasser. Palestinier är dock inte tillåtna att använda de fina och lättkörda vägarna som är avsedda för bosättare, så vi åker ca 11 km runt på små grusvägar. Vägarna vi åker på, som egentligen inte kan kallas för vägar, går över stora stenblock och bilen skuttar fram i en mycket långsam fart. Jag hör förnedringen i rösten på Nasser när han försöker skoja om vägens skick. Han tillägger att det är tur att han har en stark fransk bil, även om den är gammal.

Vi blir som vanligt varmt välkomnade och vi börjar med att försöka resa det nya ”vintertältet” som via Hebrons lokala myndigheter kommit från Ryssland. Det nya tältet ska vara till för de internationella personerna som visar sin närvaro i byn. Tältet blir dock snart till fotbollsmål istället för tält och barnens, och de vuxna männens, skratt hörs över byn. Vi hinner också göra några sociala besök i olika tält och leka en stund med barnen innan middagen serveras i ett av tälten. Vi tar skeden dit vi kommer och sätter oss på golvet tillsammans med några bybor för att avnjuta riset från en gemensam tallrik, dock med varsin sked.

När middagen är avslutad, och mörkret har fallit, visar en pojke stolt vart han tänder och släcker lyset i tältet. Byn har nämligen ett litet vindkraftverk, som skänkts av en israelisk organisation. Idag har vinden blåst på ordentligt och därmed finns elektricitet för hela kvällen, vilket visar sig vara extra viktigt denna kväll. Nu är det mörkt och vi går tillbaka till tältet som jag och min följeslagarkollega Silja ska sova i, tillika byns allrum. I ”allrummet” finns en liten svartvit TV med antenn på. Alla byns män sitter samlade för att… Titta på fotboll! Vi går in i tältet och drar fram en madrass och sätter oss. Det är Yatta som spelar i palestinska mästerskapet. Männen i tältet känner flera av spelarna och berättar entusiastiskt att en av spelarna är kusin och arbetar som advokat. Och två är poliser. Och spelaren med nummer 4 på ryggen, det är en nära vän, och han är läkare.

Vi bjuds på något som ser ut som fågelfrön och min följeslagarkollega säger till mig ”Närmare puben hemma än så här kommer man inte på Västbanken. Det är fredagskväll och vi har snacks, det är mörkt och massa män som tittar på fotboll på TV.” Jag skrattar och kan bara hålla med. Yatta förlorar dessvärre matchen, men byns män verkar nöjda ändå, de har fått se hela matchen på TV. Tur att det har blåst idag. Tältet töms fort på folk och jag och Silja gör oss klara för kvällen. Det är alldeles svart ute, men inte långt borta lyser bosättningens gatlyktor med ett starkt sken, liksom retande. Tältet är kallt och vi kryper i våra sovsäckar med alla kläder vi har med oss. Vi somnar till ljudet av åsnor som gnäggar, får som bräcker och höns som kacklar.

När jag vaknar stiger solen just över horisonten. Det är vackert. Jag promenerar runt byn, och både barn och hundar försöker fånga mitt intresse. De vuxna i byn utför alla olika sysslor. Någon matar fåren, någon hissar upp vatten ur brunnen och någon bakar bröd. Jag försöker jämföra storleken på den nyuppsatta utposten nu och för två veckor sedan. En utpost består oftast av en husvagn som placerats ut för att försöka erövra en ny bergstopp för framtida bosättningar. Det är nu frukostdags och jag försöker komma loss från barnet som dinglar i armen och hunden som ber om uppmärksamhet.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.