O Betlehem du lilla stad hur tyst du ligger där

Första advent närmar sig och jag åker till Betlehem, staden där julevangeliet utspelar sig. Jag ska besöka följeslagargruppen som är placerad i staden för att följa deras arbete i ett dygn. För mig vilar det ett skimmer över staden och namnet Betlehem, som en plats från sagorna. Jag tror inte jag är ensam om att se framför mig en siluett av ett stall, palmer, lite får och herdar, tre vise män och deras kameler under en vackert mörkblå himmel med Betlehems stjärna klart lysande. I denna sagobild har jag bortsett från det faktum att det även på den tiden pågick en ockupation i landet och att ”hela världen” var tvungna att resa till sina härkomststäder, i Josef och Marias fall Betlehem, för att skattskriva sig. Det var nog inte så muntert. Det jag hört om Betlehem idag, i vår tid, är inte heller så muntert. Jag vill se med egna ögon.

Klockan halv fem ringer klockan och vi ska upp och i väg till Gilo-checkpointen i Betlehem. För att komma till Jerusalem måste man ta sig igenom Gilo via fot eller via bil, med gällande tillstånd. Det är söndag morgon vilket motsvarar måndag hemma och början på veckan. När vi kommer fram lite innan fem på morgonen är kön redan lång, jag uppskattar det till kanske 800-1000 personer, främst män men även några kvinnor. Det pågår försäljning av kaffe och te på gatan men det är tyst, lite dova samtal hörs.

Vi går upp, förbi den staketinhägnade gången som leder till öppningen i muren. Gången är kanske hundra meter lång och en och en halv meter bred. Staketet är 2,40 m högt. Det är mörkt och stjärnklart men en kraftig spotlight lyser upp från ett kontrolltorn i muren. Då morgonbönen från minareten börjar ljuda böjer sig många män ner på knä och ber. En del har med sig kartongbitar som underlag. Männen får knappt plats att knäböja emellan staketen. Vi står framme vid den öppning i muren som leder betlehemborna till terminalen Gilo. Vändkorset har inte öppnat än. Jag undrar vilken tid de var här, som står först i kön.

Några minuter över fem öppnar grinden och människorna börjar röra sig framåt. En del av männen hälsar på oss och säger god morgon. Kvinnorna går enligt överenskommelse förbi männen i kön inne i gången. Långt nere i kön börjar det låta som bråk och det visar sig att några män klättrat över staketet för att komma längre fram i kön, vilket orsakar oreda som snart går över. Efter knappt en kvart stannar kön. Det lyser rött över vändkorset. Det står still i fem minuter. Jag går ner förbi kön och en man undrar vad som står på och jag förklarar att det är stängt och att en annan följeslagare, Monique, talar i telefonen med Humanitarian Hotline (Israelisk militärs telefontjänst) som kan undersöka och försöka lösa problem i vägspärren. Fler män frågar vad som händer och jag säger vad jag vet, vilket inte är mycket.

Kön är fortfarande lång och sträcker sig genom staketgången och vidare i ett kvarter. Under två timmar öppnas och stängs porten ett antal gånger. Det flyter på ganska bra i kön. Jag som känner obehag i trånga utrymmen lider med människorna när kön stannar upp och de är fast inne i gången mellan staketen. Fullt av människor framför och bakom. Det finns en grind på mitten av stängslet. Vad händer om någon får en hjärtinfarkt? Vår tredje följeslagare, Carl, står inne i terminalen vid id-kontrollen och berättar på telefon för oss att det går ganska trögt. De har inte så många bås öppna. Det finns kapacitet för 12 kontrollkurer men bara tre används.

Vid sjutiden, två timmar senare har solen gått upp, kön är förbi och då öppnas två till id-kontroller. Alla som väntat har tagit sig igenom muren och vi följer efter ner till terminalen där Carl har stått under morgonen. Checkpointen är som en stor terminal med smala gångar, metalldetektorer, id-kontroller. Soldaterna i tjänst sitter bakom glasrutor och pratar i mikrofoner så man vet inte riktigt vem de pratar med. Man hör bara en röst i högtalarsystemet. Tjejen bakom glasrutan sitter tillbakalutad med fötterna uppe på bordet när vi passerar. Ovanför oss finns det en ”catwalk” där det spatserar en soldat med gevär som ser ner på oss. Det finns skyltar på väggarna där det står: ”Keep this terminal clean.”

Till den slutliga id-kontrollen kommer männen med skärpet i handen och skorna på trekvart då de blivit tvungna att ta av dem vid metalldetektorn. Soldaten i båset drar magnetkortet (id) i en läsare och en personakt kommer upp på dataskärmen. De flesta som kommit så här långt passerar utan problem. En man blir nekad och får gå tillbaka och en annan man får gå åt sidan medan soldaten behåller hans id-handlingar. Efter ett samtal i förhörsrum får även han passera till Israelsidan. Halv åtta går vi hem och när vi går ut från terminalen tillbaka till Betlehem står det en hälsning på muren från Israels turistministerium: Peace be with you. Jag står bara vid Giloterminalen en morgon, en bra morgon får jag veta. Människorna som passerar ska vara på plats klockan fem i morgon igen och morgonen därpå och morgonen därpå och….

Källor

Rubriken är en textrad från psalm 115 i svenska psalmboken.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.