Obama, Burin och Tahseen

Obama säger att expansionen av befintliga bosättningar bör frysas, de ska alltså inte få utökas. Netanyahu säger att detta är orimligt. Han säger att man inte kommer att bygga några nya bosättningar och att man har för avsikt att ta bort ”illegala utposter”[1], att detta är rimligt. Israeliska staten har en annan syn på vad som är illegala bosättningar än det internationella samfundet; internationell rätt säger att alla typer av judisk-israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium är illegala. Israeliska staten godkänner många av dessa bosättningar, omkring hundra räknas däremot som ”utposter” [2]. Trots att utposterna inte är godkända av staten får invånarna här beskydd av staten eftersom de är israeliska medborgare.

Redan snart efter mötet mellan Obama och Netanyahu börjar ”illegala utposter” få evakueringsorder på vissa av sina byggnader, men utan någon plan på tvångsevakuering, enligt lokala media[3]. På olika platser på Västbanken får palestinska bönder nu sina träd och fält uppbrända, som en reaktion på hotet om evakuering. Grupper av bosättare försöker, enligt Jerusalem Post, sätta press på regeringen genom vad som kallas ”the price tag policy” — att ”attackera palestinier och/eller deras egendom som ett svar på förstörelsen av judisk egendom av IDF eller gränspolisen”[4].

En familj som vi möter i Burin verkar uppgiven. De har varit med om liknande attacker förut, fadern i familjen dog efter sviterna av en bosättarattack mot huset där de bor. Förra året brändes deras olivodlingar. För några dagar sedan, som en reaktion på evakueringsordern, brändes tio av familjens olivträd, 30 år gamla. Familjen filmade hela processen[5], inklusive förberedelserna dagen före när pojkar från bosättningen kom med bildäck som de lastade ut ur sin bil för att bränna följande dag. Jag får se filmen på deras videokamera. De verkar uppgivna, berättar att de ringde polisen — i detta fall den israeliska militären, då de bor i Area B där israeliska och palestinska myndigheter delar på kontrollen – ”de kom hit och tittade på” i bemärkelsen ”de gjorde ingenting”.

Vi hälsar på Tahseen. En dag i Shufa berättar han för oss att bosättningen Avne Hefez nära byn är på väg att bygga nya hus igen. Vi kan bara gissa att detta har ett samband med Obamas krav på att expansionen av bosättningar ska frysas, och att man nu ger tillstånd att utöka så mycket som möjligt ifall detta krav skulle gå igenom. Avne Hefez är en annan typ av bosättning, byborna i Shufa har sällan några konfrontationer eller möten med invånarna på bosättningen. Vi blir inbjudna av Tahseen att komma på besök på hans land som ligger precis bredvid Avne Hefez, så att han kan visa oss var de bygger. Det är en strålande vacker och klar sommardag, man ser havet breda ut sig vid horisonten. Landskapet är ganska torrt men med vackra blommor och vinrankor, och kaktusar. I skuggan under ett olivträd bjuder Tahseen och hans son Omar på te och bröd med olivolja och za´atar som de värmer över elden. Vi ser nöjt hur vårt uppdrag övergår i picknick.

Tahseen och Omar tar med oss för att se hur nära bosättningen vi är, bara 200-300 meter, här finns kameror uppsatta med jämna mellanrum för bosättningens säkerhet och Tahseen vet exakt var man bör stanna och inte gå längre. Arbetarna som var här och mätte upp marken, israeliska araber, berättade för Tahseen att fyrtio nya hus ska byggas på landet som gränsar mot hans. Varje år har bosättningen krupit närmare berättar han, men än har han inte förlorat något av sitt land. Det är detta som är hotet för Tahseen — att hans land ska försvinna. Landet har tillhört hans familj i så många generationer att det blir svårt att redogöra för. Tahseen är äldst av fem bröder och nu har det gått i arv till honom.

Själv växte han upp här men när Västbanken ockuperades 1967 blev det för osäkert att bo kvar och hans föräldrar lät bygga hus inne i byn Shufa. Tahseen och hans fem bröder har sammanlagt fyrtio barn, det som landet producerar används till familjen. Under ett annat olivträd med underbar utsikt fortsätter picknicken, Tahseens svägerska Susan dyker upp med hembakt bröd och tre döttrar och en son — det är fredag och alla är lediga från skolan.

Efteråt plockar vi vinblad och vandrar mot byn som ligger på en kulle ovanför bosättningen. Alla barnen får plats på de två åsnorna, plötsligt dyker en militärjeep upp på stigen, med fyra soldater. ”Where are you coming from?”, ”where are you going?”. Barnen blir tysta, men vi vet att de är vana vid soldaternas närvaro, ibland har de blivit hållna och utfrågade i timmar efter att ha lekt för nära bosättningen.

Soldaterna är inte på fredagsutflykt. De är artiga men kyliga och pekar mot en annan man och en liten pojke på en åsna längre bort i riktning mot bosättningen. Han letar efter två getter som försvunnit förklarar Tahseen som tidigare fick en utskällning av mannen för att möjligen ha lagt beslag på getterna. Okej, men nästa gång han ska leta efter getter får han skaffa ett tillstånd (permit) först, säger soldaterna. Annars får han inte röra sig så nära bosättningen. Även för Susan och Tahseen låter detta absurt, men de är vana vid att soldaterna dyker upp oanmälda. För de flesta invånarna i byn innebär bosättningen först och främst ständig närvaro av soldater, och det är för bosättarnas säkerhet, inte för deras. Tahseen kan bara vänta på ännu ett israeliskt övertagande av mark, och kanske lägga detta till de tusen och en underliga historier som den israeliska ockupationen har gett upphov till.

Källor

[1] The Jerusalem Post Tuesday, June 2, 2009

[2]  http://web.amnesty.org “Enduring occupation: Palestinians under siege in the West Bank”

[3] Haaretz Tuesday, May 26, 2009

[4] The Jerusalem Post Tuesday, June 2, 2009 (fritt översatt).

[5] See B´Tselem “Shooting Back” project; www.btselem.org

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.