Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

Israelisk militärorder från år 2000 säger att israeler inte ska gå in på område A på Västbanken. Foto: K. Aldstedt

Häromdagen vid Beit Yatir vägspärr, nära gränsen mellan Israel och Palestina stoppades vi som vanligt för att lämna ifrån oss våra pass och visum och få våra ytterkläder och väskor genomlysta. Det är ett privat vaktbolag som sköter bevakningen och kontrollerna vid den här vägspärren. En ung, trevlig kvinna ställde de vanliga frågorna om vart vi skulle, om vi hade med oss något till familjen vi skulle besöka och så vidare. På frågan om var vi kom ifrån svarade vi förstås Yatta.

– Åh, sa hon, uppenbart intresserad. Hur är det där? Hur ser det ut? Jag har ju aldrig varit där och jag kan ju inte åka dit.

Precis så är det. Israeler är enligt israelisk lag förbjudna att åka in på Västbanken i område A [1], där bland annat staden Yatta ligger.

Och palestinier får inte passera vägspärrar in mot gränsen till Israel utan särskilt tillstånd från israeliska myndigheter. Mahmoud Abu Qebita bor i ”söm-zonen”, landområdet som ligger öster om gränsen till Västbanken och väster om muren som Israel har byggt på Västbanken. Han bor i byn As-Seefer helt nära gränskontrollen, och får inte åka igenom den med sin bil, eftersom den är palestinskregistrerad. Han är jordbrukare, äger marken som han brukar och är beroende av sin bil för att kunna frakta varor till och från sin verksamhet. Han har försökt fylla i alla papper och betala alla avgifter som de israeliska myndigheterna har krävt för att han ska kunna använda bilen. Under flera månader har han väntat på att få tillstånd att passera gränsen, men utan resultat. Den vuxna dottern, som bor i Yatta ett par mil från sin far, fick sitt tillstånd att passera gränsen indraget i förra veckan. Skälet är att hon inte bor hos sin far. Nu kan de bara ses om han åker till henne. Och han kan alltså inte ta sin bil för att komma dit, om han inte kör illegalt, nattetid, på vägar som saknar kontroller.

”Söm-zonen”, där As-Seefer ligger, alltså mellan den grönstreckade linjen och den svartvita muren. Foto: K Aldstedt

Skälet till alla dessa begränsningar i rörelsefriheten är, enligt de israeliska myndigheterna, behovet av säkerhet och skydd för israeler och israeliska intressen. Det stora flertalet israeler och palestinier har numera små eller inga möjligheter att lära känna varandra. Man lever ofta i olika områden även om man bor i samma stad. Och vissa städer och områden är alltså helt stängda för israeler. Barnen går i olika skolor. Rädslan och misstron mellan många israeler och palestinier är alldeles uppenbart stor. Efter bara några dagar här har vi redan hört en rad berättelser från palestinier om trakasserier från israeliska bosättare och myndigheter. Många uppfattar att trakasserierna har det långsiktiga syftet att få palestinierna att lämna sin mark och flytta därifrån. Och från israeliskt håll finns rädslan för terrorattentat. Alla oroligheter nära Gaza skrämmer givetvis många israeler.

Därför har Israel byggt muren, alla gränskontroller som måste passeras, alla tungt beväpnade soldater som man ser överallt. Därför är vissa föräldrar rädda för att låta barnen gå till skolan, eftersom barnen riskerar att bli trakasserade av vuxna personer under skolvägen. Därför står tusentals personer i timslånga köer varje arbetsdag för att komma igenom gränskontrollerna.

Hur ska det kunna bli annat än misstro och rädsla mellan palestinier och israeler om de aldrig får möjlighet att se och lära känna varandra under vardagliga och normala former? Att inte vara grannar, inte ses i affären, inte mötas och säga hej på gatan, att aldrig ha barn i samma förskola och skola.

Det finns förstås inga enkla lösningar på hur palestinier och israeler ska nå en fredlig uppgörelse. Men en hel del organisationer och personer i Israel och Palestina arbetar på olika sätt för att minska spänningarna och våldet i samhället. Det hoppas jag kunna berätta mer om i kommande reseberättelser!

Källor

(1)Information om militärordern som styr detta är knapp. I The Association for Civil Rights in Israels rapport ”One Rule, Two legal systems” [https://law.acri.org.il/en/wp-content/uploads/2015/02/Two-Systems-of-Law-English-FINAL.pdf] nämns militärordern (s.104). I ett uttalande av BADIL Resource Center Palestinian Residency and Refugee Rights, Union of Arab Jurists och Mouvement contre le racisme et pour l’amitie entre les peuples, ett uttalande som togs emot av FN:s ECOSOC och lades fram hos FN (A/HRC/24/NGO/66), kommer bestämmelsen från en militärorder “Commander of IDF forces, Order 378 – Regarding Defense Regulations (Judea and Samaria), 5730 Proclamation Regarding Closure of Area (Prohibition on Entry and Stay) (Israelis) (Area A), 5 October 2000.” En militärorders efterföljande beror helt på militärmakten och straffen har varierat från fall till fall.
Om område A, B och C: Som en del av fredsprocessen mellan Israel och PLO undertecknades 1995 det andra Osloavtalet. I detta avtal delades Västbanken upp i tre kategorier: område A, B och C. I område A, som är tätbebyggda palestinska städer, ansvarar den palestinska myndigheten för både civil administration och säkerhet och utgör drygt 17 procent av Västbanken. Område B utgör närmare 24 procent av Västbanken och här har den palestinska myndigheten ansvar för civil administration, medan Israel har säkerhetsansvar. Övriga delar av Västbanken, ca 59 procent, tillhör område C och står under full israelisk kontroll. Diakonia, [https://www.diakonia.se/en/IHL/where-we-work/Occupied-Palestinian-Territory/History-and-Context/] hämtad 2019-02-11

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page