Ockupationens vardagshjältar

Mahmud från Qalqiliya går upp tidigt. Varje morgon från klockan 3 till klockan 7, är han på plats vid stadens gränsövergång, mellan de palestinska territorierna och Israel. Han är där frivilligt, utan betalning. Det har han varit i tre års tid, vid sidan av sitt uppdrag för fackföreningen. Han är en av ockupationens vardagshjältar.

Själv är jag vid Qalqiliya checkpoint kvart i fyra. Månen hänger över terminalen, högt över taggtråd, betong och nätstängsel. Det doftar nybakat från försäljarnas bakugnar. Jag och min följeslagarekamrat hälsar på folk, köper varsin bulle, säger god morgon till Mahmud. Vi kliver över trasiga plastkassar och annat skräp för att komma fram till checkpointens första snurrgrind. Där är vi bra placerade för att ha uppsikt över köerna. In i terminalen kommer vi inte. Några män vilar på wellpappkartong, andra samtalar med varandra, en och annan ber. Jag börjar känna igen flera av ansiktena.

Qalqiliyas ekonomiska utveckling är extremt begränsad, inte minst på grund av de svåra transportförhållandena. På alla sidor, bortsett från en öppen landsväg, är staden omringad av muren och av bosättningar som strider mot folkrätten. [1] Arbetslösheten är mycket hög. Qalqiliya checkpoint är en viktig gränsövergång för de palestinska arbetare som dag- eller veckopendlar till den israeliska arbetsmarknaden. Efter en halvtimme har jag räknat till nästan tusen människor som passerar in genom snurrgrinden till checkpointens förgård. Utrymmet mellan snurrgrinden och den första metalldetektorn är fyllt av sammanpressade kroppar. Mellan metalldetektorn och ingången till terminalen slingrar sig kön i hundratals meter. Längst bort ser jag hur människorna försvinner in i byggnaden.

Då har de en rad procedurer framför sig — flera id-kontroller, fingeravtryckskontroll, helkroppsröntgen, kanske kroppsvisitering. Ovanför dem står soldater eller säkerhetsmän anställda av privata säkerhetsbolag och pekar med gevär.Mahmud, liksom alla palestinier jag träffat, vill att ockupationen hävs. Men i väntan på det gäller det att överleva. Den palestinska fackföreningen “The Palestinian General Federation of Trade Unions” [2] har en rad utmaningar att arbeta med. Men kanske det viktigaste för föreningen i Qalqiliya är att människor stannar i staden, så att den inte avfolkas. Det är ett sätt att göra motstånd mot ockupationen. “Existence is resistence” har blivit ett allt vanligare slagord.

Det senaste halvåret har föreningen steg för steg tagit mer ansvar för situationen vid checkpointen, tillsammans med stadens borgmästare och polis. Sextiosju män turas om att komma minst en timme extra tidigt och hjälpa till. Genom påtryckningar har palestinierna förmått checkpointen att öppna en halvtimme tidigare för dem som bara har tillstånd från klockan sju. Nästa steg är att försöka få tillstånd att placera volontärerna inne i terminalen. Kön växer och växer. Det är snart Ramadan [3], och denna vecka är sista chansen att få ihop pengar för de extra utgifterna. En arbetare, desperat att komma igenom, gör ett försök att ta sig förbi kön. Tumult uppstår,risken för olyckor är stor,men fem eller sex volontärer är snabbt på plats för att hantera situationen. De lägger armarna om mannen, talar bestämt men lugnt, visar med sitt kroppsspråk att de inte är aggressiva.

De är vardagshjältar.

Källor

1 Läs och lär mer om staden Qalqiliya påUnited Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs hemsida: www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_the_closure_map_2011_12_21_qalqiliya.pdf

2 Föreningens hemsida är mestadels på arabiska, men delvis på engelska:www.pgftu.org/

3 Mer om Ramadan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ramadan

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.