Olivskörd med förhinder

Det är med stolthet i rösten som min vän Sharif Omar berättar att han och sex vänner skördat oliver från 45 olivträd bara idag. Han skrattar när jag frågar hur många oliver det är på ett träd och svarar att jag antagligen menar ”Hur mycket olivolja kan man få ut?”

Under en paus i olivskörden i byn Kafr ad-Dik sjunger Abdullah Noman smäktande kärlekssånger, och spelar på sin Oud, en slags antik, korthalsad luta.Cirka 350 liter blir det, om jag minns rätt, från 45 träd. Samma kväll fick jag smaka på den nypressade oljan – mjuk som silke. Extra Virgin är det, sa Omar, och det var inte minsta tvekan om det.

Jag har precis börjat lära känna verkligheten i det landområde som fröken visade stora kartor över när jag gick i lågstadiet, och som jag upplevde det, var det viktigaste i världen, näst Sverige. Ett landområde med två folk; israeler och palestinier. Här slås jag av människornas generositet, och känner igen den glädje och vänlighet som jag mött tidigare i mitt liv, under mina år i Centralamerika.

För några dagar sedan hade jag tillfälle att vara med en fattig palestinsk familj ute bland olivträden de hade utanför sin by, Kafr ad-Dik på Västbanken. Det är otroligt hur olivträd kan leva i ett så kargt landskap! Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket sten och grus som här. Vi är i ett högt, kuperat, område någon kilometer utanför byn, med utsikt över Västbanken, Israel och Medelhavet. Alldeles inpå tränger en israelisk så kallad bosättning sig på med sina höga stängsel.

En bosättning är en by eller stad av hus som bebos av israeler, och som i strid mot folkrätten, byggts på palestinsk mark, som sedan 1967 ockuperats av Israel.

Familjen sneglar nervöst mot bosättningen och plockar oliverna med hast. [1] Vi följeslagare hjälper dem i någon timme och svetten dryper i solgasset. Det är vanligt under olivskörden att aggressiva bosättare, de som är religiösa extremister, kommer ut från bosättningarna och hotar palestinier med vapen. Ibland blir det slagsmål, men förhoppningsvis inte när några följeslagare som vi, med följeslagarprogrammets västar, är närvarande. [2]

Efter att ha serverats te ute i lunden, åker vi vidare till ännu en skördeplats i närheten, uppe på en kulle. Vi träffar markägaren Fares ad-Dik som talar bra engelska. Han har många vänner där, som är med och plockar. Det är en fredlig skara män och kvinnor som är med och skördar.

Plötsligt avbryts arbetet i värmen och på en lämplig plats i skuggan tar en av dem, Abdullah Noman, upp sin Oud och sjunger flera kärlekssånger. [3]

Många sjunger med, och några tar traditionella danssteg. Det känns genuint varmt samtidigt som kontrasten är obegriplig: Vi påminns om den pågående ockupationen – krigstillståndet – eftersom en israelisk soldat med automatvapen misstänksamt bevakar allt vi företar oss genom stängslet som omgärdar den nybyggda israeliska bosättningen Pedu’el. Den är ett par år gammal, men träden utanför stängslet och släkten som sköter dem har funnits där i många sekler. Och innan jag hinner säga något, eller ställa en fråga, kommer en av de palestinska männen, Nidal al-Deek, fram till mig och säger på bräcklig engelska:

– Allt vi vill ha är fred.

Jag gick till kyrkan idag, och delade nattvarden med kristna palestinier, vars förfäder – så långt tillbaka i tiden som släkthistorien är skriven – levt på den här platsen, i det vi kallar det heliga landet. Det kändes stort att bli välkomnad av medlemmar och kyrkbesökare där och att känna igen några av melodierna, men inte orden, förstås.

Alldeles i närheten av just den här kyrkan, S:t Philip Church, sägs det att Jakobs källa låg, den källa där Jesus möte den samariska kvinnan i Johannes 4:7. I verserna innan hade Jesus haft ett samtal med Nikodemos, en jude som behövde förstå att han var en syndare i behov av försoning. Kvinnan vid brunnen – en kvinna bland ett folk som inte ansågs vara Guds heliga folk – visste att hon var en syndare, men Jesus upprättade henne och gav henne den värdighet som varje människa förtjänar. Den värdighet som varje israel och varje palestinier förtjänar ännu i denna dag.

Jag tror att fred är möjlig, men det krävs kanske både en och annan nattmangling och några samtal ”vid brunnen”. Jag önskar att ledorden i de samtalen skulle få vara förståelse och försoning snarare än öga för öga.

Olivträdet är viktigt i det heliga landet. Bilden är tagen vid ett av de gamla träden i trädgården vid S:t George’s Cathedral i Jerusalem.

Bilder

1. Under en paus i olivskörden i byn Kafr ad-Dik sjunger Abdullah Noman smäktande kärlekssånger, och spelar på sin Oud, en slags antik, korthalsad luta. Foto: Anders Carlehed

2. Olivträdet är viktigt i det heliga landet. Bilden är tagen vid ett av de gamla träden i trädgården vid S:t George’s Cathedral i Jerusalem. Foto: Anders Carlehed

Källor

1. Vid tiden för olivskörd är det vanligt att ideologiskt drivna bosättare riktar aggressioner mot palestinier som skördar oliver. Runt omkring bosättningar kräver dessa stora arealer som egentligen tillhör de palestinska byarna, men som av bosättare betraktas som en skyddszon de förfogar över. Många olivträd blir därför inte tillgängliga för skörd vilket innebär ett stort avbräck för en redan knäande palestinsk ekonomi. Enligt information från FN:s fältkoordinator Iyad Shwaikeh vid FN:s kontor för humantärt bistånd, UNOCHA, i Nablus (möte där 2014-10-22) förstördes bara under det senaste året cirka 10.000 olivträd av israeliska bosättare och israelisk militär.

Se även: UNOCHA: Olive Harvest Report, factsheet Oct 2012 (hämtad 2014-11-03)

2. Palestinier har förlorat många olivträd som en följd av ockupationen. Förlusten åskådliggörs t ex av det amerikanska institutet The Center for Economic Research and Social Change, Mondoweiss (hämtad 2014-11-03)

3. Oud är ett uråldrigt instrument från Mellanöstern, som liknar en luta. Information från Wikipedia (hämtad 2014-11-03

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.