Olivträden dras upp med hjälp av automatgevär

Kockan 17.02 ringer min telefon och en uppjagad Mohammad från grannbyn Qusra berättar att bosättarna kommit tillbaka och håller på att dra upp nyplanterade olivträd från byns mark. – Armén är också här och jag hör skottlossning, jag går dit nu, säger Mohammad från sin butik mitt i byn. – Vill du att vi kommer, frågar jag och får ett ja gärna till svar.

Mitt team beslutar fort att vi ska åka och medan vi väntar på att Ghassan ska komma med sin gula taxibuss plockar vi ihop kameror, kikare och rapportmallarna vi använder för att dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter. Tio minuter senare är vi på väg. Tidigare på dagen träffade jag Mohammad för att få bekräftat uppgifterna om att 300 olivträd dragits upp fyra dagar tidigare. Tillsammans med min irländska kollega hade vi ett avslappnat möte där Mohammad förklarade hur några bybor på fredagsmorgonen upptäckte att hälften av de ömtåliga små träden ryckts upp och bara lämnat hål kvar på fälten.

Vi åkte upp till fälten i utkanten av byn där Mohammad visade oss förödelsen och berättade att detta är bosättarnas metod för att sakta annektera mer och mer land från palestinierna.Det tar mellan fem och åtta år för ett olivträd att bära frukt, ytterligare många år för de rikliga skördar som är en av grundpelarna i befolkningens försörjning här på norra Västbanken. Genom fysiska attacker och maktdemonstrationer hindrar bosättare över hela Västbanken palestinska bönder att bruka den jord de haft i generationer, i strid med både israelisk lag och internationell humanitär rätt [1].

Beväpnade med amerikanska automatgevär [2] tar bosättarna över en kulle i taget, oftast med bara ett tält eller en husvagn till att börja med. Efter någon månad kompletteras bosättningen med baracker och inom ett par år står ordentliga hus på platsen. Denna typ av bosättare är av den mer extrema sorten och i minoritet, de flesta bosättare är israeler som flyttar till ett trevligt villa- eller hyreshusområde utan religiösa eller ideologiska motiv, men som på grund av statliga subventioner kan få högre bostadsstandard än inne i Israel. I den fjärde Genèvekonventionen, som Israel skrivit under, står det tydligt att det är förbjudet för en ockuperande makt att förflytta sin egen civilbefolkning till det ockuperade området. Det är också den ockuperande makten som har ansvar för den ockuperade befolkningens säkerhet, vilket betyder att det är Israel som ska skydda palestinierna mot bosättarnas övergrepp.

– Flytta på bilen, ambulansen är på väg! säger en av byborna när vi just hoppat ur bilen i Qusra.

Vi lämnar Ghassan att flytta bilen och går mot folksamlingarna på fälten utanför byn. Människorna är upprörda och dirigerar oss framåt medan de berättar om bosättarnas knivattacker och arméns beskjutning mot byborna. Vi kommer fram till en grupp israeliska soldater där befälet oavbrutet talar i telefon medan de unga soldaterna bakom honom nervöst håller sina vapen väl synliga. Soldaterna ser till att byborna inte kan gå ut på sina marker, där bosättarna som just skjutit 25-åriga Qaher Oude i ena benet och krossat det andra med en stor sten hålls skyddade — inte gripna eller avhysta — av polis och fler soldater vid en samling israeliska militärjeepar och ambulanser.

Jag försöker tala med soldaterna för att få dem att mota bort bosättarna och fråga om varför de skjutit, men blir avsnäst och ignorerad. Soldaterna går en liten bit bort från byborna och uppmanar tydligt att de inte ska komma närmare. Jag och mina två teamkamrater dokumenterar med kameror och filmar, vi lyssnar på dem som vill berätta, får höra om vilka som skjutits och blir visade platsen där blodet ännu inte torkat från 25-åringens krossade ben [3]. Mörkret faller snabbt och vår lokala kontakt Mohammad säger till oss att det är dags att lämna fälten och gå tillbaka mot byn, vilket han även uppmanar de unga män som fortfarande står överallt omkring oss.

På vägen tillbaka följer en liten grupp israeliska soldater och två militärjeepar oss bara ett par meter bakom. Några av byborna talar med soldaterna, jag vet inte vad som sägs, men plötsligt smäller en chockgranat och alla ökar farten mot byn. Mindre än en minut senare landar en tårgasgranat framför oss och en bakom oss, men i den starka vinden är det lätt att undvika den ljusa röken. På väg tillbaka in i byn ber vi Mohammad om fem minuter för att kunna ställa några frågor i lugn och ro, så han bjuder in oss och den grupp unga svenska ISM-aktivister [4] som anslutit till sitt hem. Det söta teet värmer efter den kalla blåsten på fälten och vi antecknar tidpunkter, namn och förlopp för den rapport vi skickar till Röda Korset, FN och andra organisationer som arbetar för att stoppa våldet och häva ockupationen.

Mohammad berättar om hur fem palestinska bönders protester mot lika många bosättares försök att dra upp byns olivträd gick från stenkastning av bägge parter till att bosättarna öppnade eld mot palestinierna. Därefter kom den israeliska armén som sköt först tårgas och sedan skarpt mot de ytterligare bybor som kommit till platsen.

Källor

[1] Enligt fjärde Genèvekonventionen artikel 49 är det förbjudet för den ockuperande makten att förflytta sin egen civilbefolkning till det ockuperade området.

[2] Israel fick 2,8 miljarder dollar i militärt bistånd av USA under 2010 http://www.nyhetskanalen.se/1.1663655/2010/06/02/usa_s_krigsstod_till_israel_okar

[3] Bild på http://palsolidarity.org/2011/03/16924/

[4] International Solidarity Movement är en rörelse av palestinska och utländska aktivister som arbetar med ickevåldsaktioner för att utmana Israels ockupation av det palestinska området

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page