Om att vara rädd

Alla har vi varit rädda någon gång och alla hanterar vi vår rädsla på olika sätt.

Tidigt en morgon på Qalandiya checkpoint står han där, en ung tungt beväpnad man, som just passerat tonåren. Han står innanför det kraftiga blå järngallret och blickar ut mot de hundratals palestinier som köar för att komma till jobbet. Klockan är bara sex på morgonen och de första solstrålarna har knappt hunnit leta sig ner i den enorma hangarliknande lokal som utgör den olagliga gränsposteringen — men den unga israeliska vakten har ändå blanka solglasögon på sig. Det svarta håret är tillbakastruket och han tuggar oupphörligt tuggummi, med öppen mun. Fötterna brett isär och det stora maskingeväret dinglar mellan benen som en jättelik fallossymbol. Han till och med går bredbent — som en liten Rambo som kissat på sig – tänker jag elakt.

I själva verket är han rädd. Rädd för de palestinier som på andra sidan gallret, i frustration klättrar på varandra, för att om möjligt komma i tid till jobbet. Rädsla kan ta sig olika uttryck. Härom morgonen tog jag buss 124 till Checkpoint 300 — som leder till Betlehem. En tio minuters taxiresa längs muren till Beit Jala, där ett 30-tal personer samlats för att protestera mot att Israel ödelägger ett stort område med citron- och olivträd för att kunna bygga en säkerhetsmur längs en väg. Redan dagen innan hade flera bulldozrar, beskyddade av tungt beväpnad militär börjat dra upp träd och bryta mark för den nya muren. Det som tidigare var en olivlund är nu en brunröd lersörja. Den palestinska familjen som bor där är förtvivlade, de inte bara förlorar sina träd och sin inkomst — en flera meterhög betongmur ska byggas fem meter från deras hus. Demonstranter, både palestinier och israeliska fredsaktivister, kedjar fast sig vid de kvarvarande träden. Lite längre bort börjar militärfordonen samla sig. En stund senare upptäcker jag att vi är omringade från tre håll av militärer med skottsäkra västar och maskingevär. En pojke i 12-årsåldern vecklar ut den palestinska flaggan och ställer sig på en kulle. Två män som är fastkedjade i samma träd säger att handlingen är symbolisk — de är ett med sitt land. Israel har ingen rätt att ödelägga ytterligare palestinskt land för att bygga fler murar.

Militärerna kommer närmare – jag frågar om männen vid trädet är rädda. Nej, de är inte rädda — men förtvivlade över att kvadratmeter efter kvadratmeter av deras land tas av Israel. Och jag frågar mig, när övergår rädsla i hat?  Några dagar senare är jag i Hebron för att vara närvarande utanför den stora moskén under fredagsbönen. När bönen är över samlas människorna till en fredlig demonstration utanför moskén, ett anförande hålls och backas upp av talkörer. Plötsligt anser militärerna att det räcker och uppmanar demonstranterna att skingra sig. En dov explosion hörs — och följs av flera andra. Jag hoppar högt samtidigt som jag tror att mitt huvud ska sprängas. Folk skriker och jag förstår att jag upplevt mina första ljudgranater. Två män ligger utslagna på marken, de är omringade av ett antal palestinier som försöker ta reda på om de är skadade. Militärerna som står ett par meter därifrån gör ingenting för att hjälpa till. Vad var det som fick dem att kasta ljudgranaterna? Var det rädsla eller hat?

I minibussen på vägen hem pratar jag med taxiföraren. Han säger bedrövat ”så här är det att leva under en ockupation. Israelerna har fråntagit oss allt människovärde, de kan göra vad de vill. De bestämmer var vi får gå och vad vi får göra.” Jag tänker på en gammal man som jag mötte en morgon vid vägspärren Qalandiya. Han ville så gärna komma och bo i Sverige. Han tyckte det lät så underbart och han kände palestinier som redan bodde där. Men så sänker han plötsligt rösten, tittar sig omkring och frågar ”finns det judar i Sverige?” Nej, jag tror inte han är antisemit. Kanske är det så att han inte träffat några andra judar än de som företräder den israeliska ockupationmakten och förknippar ordet jude med israeliskt förtryck.

Mannen i den långa kön på Qalandiya checkpoint ser inte längre någon lösning på konflikten, han vill bara komma bort för att kunna leva ett vanligt liv. Utan att vare sig behöva hata eller vara rädd.  Ett liv som de flesta av oss har förmånen att leva varje dag utan att vi närmare reflekterar över det. Sitter på trappan till Damaskusporten i östra Jerusalem. Äter en söt clementin, en sådan med många kärnor i. Till den, ett nybakat palestinskt wienerbröd, fyllt med halvsmält ost. Solen värmer, fåglarna kvittrar och en ny dag har just börjat. Men det kunde ha varit annorlunda. För under den lugna ytan finns alltid ett hot, en rädsla, ett hat, en förtvivlan, för att tvingas leva under ockupation. I morse, strax efter klockan sex, skräller plötsligt högtalarna på Qalandiya checkpoint. En av de hundratals arbetare som varje morgon köar i timtal för att kunna komma till sina jobb översätter snabbt meddelandet; Hela gränsövergången har stängts. Ingen kan komma ut eller in. En bil på parkeringsplatsen misstänks innehålla en bomb.  Jag går snabbt mot utgången och ser en stor mängd militärer som motar bort människor från den motsatta sidan av den stora parkeringsplats, som ligger i direkt anslutning till gränsövergången. Tre bilrader från där jag står finns den misstänkta bilen parkerad. Jag tar snabbt några bilder och blir sen tillsagd att hålla mig undan och gå tillbaka.

Tillsammans med ett hundratal palestinier var jag nu instängd i den lagerliknande lokal, eller snarare en gigantisk carport, som utgör den olagliga gränsövergången. Uttrycket ”gilla läget” fick helt plötsligt en ny betydelse — för jag kunde inte göra någonting. Visserligen hade jag många gånger tidigare önskat att Qalandiya checkpoint skulle jämnas med marken — men helst då inga var där… Söker snabbt i minnet vad jag vet om bilbomber — men kan lika snabbt konstatera att mina kunskaper är ytterst begränsade. En ljudlig explosion får mig att hoppa högt — jag väntar några sekunder och kikar sedan ut genom den stora dörrlösa öppning som leder till vägspärren. En stor bombsköld har satts upp framför en av bilarna — tar några bilder till — och blir återigen skarpt tillsagd att hålla mig undan.

– Ska bilbomber sprängas för att världen ska lyssna, undrar jag förtvivlat. Ska vi alla behöva sprängas i bitar för att media ska uppmärksamma det som händer här. Vad behövs för att världen ska förstå att Israels ockupation av det palestinska området måste upphöra? Mina tankar avbryts av en ännu kraftigare explosion. Några minuter senare var jag inte död. Inte heller de många palestinier som ofrivilligt uppehållits var sprängda i bitar. Eller några israeliska soldater. Efter ytterligare kontroll av den misstänkta bilen — som nu är rätt så illa åtgången — så öppnas åter gränsövergången. Om det verkligen var en bomb? Jag vet inte, men det kanske inte spelar så stor roll. Rädslan, hatet och förtvivlan fanns där. På trappan till Damaskusporten funderar jag på om jag blev rädd. Kanske lite. Men mest arg. Varför kan ingen lyssna innan det är för sent?

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.