De väljer att stanna. De säger att de trakasseras och hotas av israelisk militär varje dag sedan deras hem rivits. Totalt 13 strukturer med boende för dem och deras boskap. De är rädda men väljer hoppet framför ännu en flykt. Vart skulle de annars ta vägen?
Abu Rasmi och hans familj bor i norra Jordandalen som utgör ca 30 % av Västbanken och är en väldigt strategisk och viktig del av Västbanken. Sedan 1967 har Israel ockuperat Jordandalen. Genom denna ockupation förhindrar Israel en utveckling av de palestinska samhällena här. Det har skett en systematisk förstörelse av hem hos beduinsamhällena. Nekad tillgången till land och vatten och mycket begränsad och strikt rörelsefrihet för palestinier har skapat stora problem. Samtidigt utnyttjar Israel i hög grad naturtillgångar i Jordandalen för egna syften och mycket land och vatten har tilldelats israeliska bosättningar. [1] Enligt Genevekonventionen artikel 55, är ockupationsmakten endast förvaltare av det ockuperade området, således ansvarar den som ockuperar för att den som är ockuperad har de tillgångar som behövs och får inte överutnyttja naturresurser. [2]
– Om du bygger igen ska vi förstöra allt. Du måste lämna ditt hem, – sa soldaterna till Abu Rasmi.
Jag träffar Abu Rasmi samma dag som hela hans och hans två söners hem rivits av israelisk militär. Han berättar vad soldaterna sagt till honom. Med trevande röst och flackande blick ber han mig att stanna hos dem eftersom han känner sig lite mindre rädd då. Han frågar mig vad han ska göra då han inte själv vet vad han ska ta sig till.
Det är enligt internationell humanitär rätt, Fjärde Genevekonventionen artikel 49, förbjudet för en ockupationsmakt att förflytta den ockuperade befolkningen oavsett orsak. Ockupationsmakten har däremot rätt att delvis eller helt evakuera ett område tillfälligt för att skydda befolkningen eller av militär nödvändighet. [3] Familjen menar att de inte fått någon förvarning eller orsak till varför deras hem skulle rivas. Det här är tredje gången Abu Rasmis familjs hem blir totalt förstörda. Gången innan var 2013 och vid detta tillfälle fick familjen rivningsorder då Israel menade att de inte hade tillstånd att bygga. Detta trots att marken ägs av palestinier som funnits här innan den israeliska ockupationen. Siffror från UNOCHA visar att det finns över 11.000 rivningsorder på över 13.000 palestinska byggnader, inklusive hem. Dessa siffror är från 2015. [4] Mellan 26 och 28 september i år har ca 33 palestinska hem och strukturer rivits av israeliska myndigheten på Västbanken. Israel menar att det inte finns byggtillstånd för byggnaderna. Sedan januari i år har 878 strukturer förstört. Siffror från hela 2015 och fram till ungefär halva 2016 visar en ökning av rivningar med 60% jämfört med åren innan enligt UNOCHA. [5]
När vi följeslagare kommer fram är rivningen genomförd. 25 personer har precis blivit hemlösa. [5] Två gula grävskopor är på väg bort, tillika den israeliska civiladministrationens jeep. Fyra beväpnade soldater ser på oss men säger ingenting och rör sig mot sin gröna militärjeep. Abu Rasmis dotter, Sultana, står vid sidan av det som en gång var köket. Allt är förstört, säger hon, även deras solpanel och en vattentank. Många ägodelar är under rasmassor och jord. Familjens sons plånbok med pengar och ID-kortet är någonstans bland rasmassorna. Utan sitt ID-kort kan han inte resa på Västbanken.
Familjen berättar att Sultana var ensam när soldaterna kom utan förvarning och hon fick inte tömma deras hem innan det totalförstördes. Hon kunde inte stoppa dem trots att hon visade dem papper på ägarskap av marken och domstolsbeslut som styrker att de har rätt att bo där.
– Jag bakade bröd när de kom på morgonen. De välte vår brödugn och trampade på brödet. Jag bad om att få tömma vårt hem, men de sa nej. När de rivit klart applåderade de åt varandra, berättar Sultana
Med vårt och andra organisationers stöd kanske familjen stannar på samma plats trots hot och omplacering genom tvång. Men hur mycket våld kan en familj stå emot? Deras barn? Abu Rasmi ber mig berätta hans historia vidare, att denna ockupation måste få ett slut och att människor och politiker i Sverige och andra länder måste stå upp för deras rättigheter.
