”Om vi bara kunde skala av alla lager av rädsla…”

Vid första anblick skulle det lilla samhället kunna vara vilken småstadsidyll som helst. Välordnade villor i rader, fina bilar på parkeringen och lite längre bort några pojkar som spelar fotboll på gatan. Men människorna här har en minst sagt annorlunda vardag, med problem som man inte skulle kunna föreställa sig om man inte kände till stadens historia.

Vi är i Sderot, det lilla israeliska samhället vid gränsen mot Gaza. Staden som av en slump hamnat i rampljuset sedan olika militanta grupper i Gaza skjutit qassamraketer mot Israel. Det råkar vara Sderot som de träffar för att det helt enkelt är dit raketerna når. Vi följeslagare är här på besök för att även få ett israeliskt perspektiv på konflikten.  Sedan raketbeskjutningen startade 2001 har 5000 människor lämnat samhället som nu har 20000 invånare.

Beskjutningens intensitet har varierat mycket beroende på det politiska läget mellan Israel och palestinska grupper. De värsta dagarna har det fallit 60 raketer om dygnet, dag som natt. Under den perioden sov de flesta i Sderot på madrasser i sina skyddsrum för att slippa stiga upp flera gånger per natt. Men nu är det lugnt säger Nomika ”den senaste tiden har vi bara haft en raket i veckan”. Att leva med rädslan för att dö en gång i veckan verkar illa nog, tänker jag för mig själv.

Sedan beskjutningen började har samhället utrustat sig för att människorna ska kunna fortsätta leva ett normalt liv, så gott det går. Varje hus har ett  skyddsrum, liksom varje busshållplats, varje arbetsplats, skola och dagis. Ja till och med lekparken har sitt eget skyddsrum, fantasifullt utformad som en betonglarv som man kan leka i. Ett alarmsystem varnar när en raket är på väg in över Sderot, med högtalare utomhus och alarmsystem inomhus. När alarmet gått har invånarna mellan 5-15 sekunder på sig att ta skydd i betongbunkrarna. ”Systemet har räddat många liv”, säger Nomika. Totalt tolv personer har blivit dödade av raketerna under alla år och flera har blivit skadade.

Hon berättar hur absurt normalt raketbeskjutningen blivit, vid middagsbordet reagerar alla som av reflex när larmet går, in i skyddsrummet, väntar på smällen och ut igen två minuter senare för att fortsätta äta och återuppta diskussionen där den avslutades.   Situationen i Sderot kräver att vardagssaker måste planeras för att alltid veta var man kan ta skydd om larmet går. Vad gäller skolskjutsen finns det inget bra svar. Vad gör chauffören om larmet går när bilen är full med fastspända barn? Vem ska man rädda när det inte finns tid att hjälpa alla barnen till skyddsrummet?

Man skulle kunna tro att invånarna i Sderot som blivit raketbeskjutna de senaste nio åren, skulle vara de största förespråkarna för en hårdare israelisk försvarspolitik. Förvånande nog är så inte fallet. I Sderot finns istället ett av de mest intressanta lokala fredsinitiativen skapad av israeler. De kallar sig ”Other Voice” [1] och består av mellan 30-100 aktiva, som arbetar för att skapa kontakt mellan människor över gränsen mellan Gaza och Sderot. De försöker hitta nya kreativa tillvägagångssätt för att göra sig hörda i säkerhetsdebatten och för att främja ickevåld som metod. De har starkt tagit avstånd från Gazakriget 2008-2009 och vägrar acceptera att Israels försvar använder deras samhälle som ursäkt för att föra ett smutsigt krig med deras grannar.

Gazakriget som Israel kallade ”Operation Cast lead” pågick under 22 dagar inne i Gaza och innebar att 1385 palestinier dödades varav 762 civila och 318 barn. Fler än 5300 palestinier skadades. På den israeliska sidan dödades tre civila och tio israeliska soldater. Utöver detta totalförstörde bombningarna redan bräckliga strukturer för elektricitet, vatten, hälsa och sanitet. FN beräknar att över 20 000 invånare blev hemlösa. [2]

Om man går upp på en liten kulle så kan man se till Gaza från Sderot. När Gazakriget pågick hörde invånarna varenda bombning eka bara några kilometer bort. Det var en mycket jobbig tid. Nomika berättar hur samhället visar symptom på trauma och ständig oro. Efter år av raketbeskjutning är det många i Sderot som förlorat sin empati för palestinierna i Gaza.  ”Other Voice” träffas regelbundet och ringer till Gaza. Vid två tillfällen har deras kontakter även fått tillstånd att lämna Gaza för att besöka dem i Sderot. Men det är inte lätt, Gazaborna som deltar måste vara mycket försiktiga eftersom det finns grannar som misstycker att de har kontakt med israeler.

”Första gången vi träffades var det ganska stelt” säger Nomika, ”men nu senast hade vi ett fantastiskt möte och en mycket lyckad workshop. Civila på båda sidor är offer i konflikten och våra liknande erfarenheter är basen för vårt arbete. Vi fokuserar på de mänskliga banden oss emellan. Den dag våra ledare når en politisk överenskommelse kommer de att vara viktiga. Det är ett sätt att plantera frön för en hållbar fred. Vi skulle kunna leva tillsammans i ett fantastiskt mångkulturellt land om vi bara kunde skala av alla lager av rädsla. Båda sidor är beroende av varandra även om vi försöker intala oss att vi klarar oss själva”.

Efter besöket hos ”Other Voice” kan man inte annat än bli varm i hjärtat och känna sig en smula hoppfull. Om de, civila på båda sidor, efter alla år av beskjutning och lidande har tillräckligt med mod och empati för att sträcka ut en hand för fred, så borde väl resten av deras samhällen också kunna göra det.

Hebron, mars 2010

Sofia Hammarström

Källor

[1] http://www.othervoice.org/welcome-eng.htm

[2]http://www.btselem.org/English/Gaza_Strip/20091227_A_year_to_Castlead_Operation.asp

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.