Omar

 Jag vill ha enighet på riktigt, inte på papper. Så säger 25-årige Omar Azzam, sistaårsstudent i grafisk design och författare om den senaste tidens försoningsprocess mellan de två största palestinska partierna, Fatah och Hamas, efter en tid av bitter osämja. Jag har mött Omar i hans hem i byn Yasuf på norra Västbanken vid några tillfällen, i måndags lagade hans mamma avskedslunch som vi åt tillsammans.

 Jag är palestinier, inte Hamas, inte Fatah, säger Omar i den brunröda soffan i besöksrummet. Många palestinska hem har ett rum i direkt anslutning till ytterdörren där gäster tas emot. Stora soffor och fåtöljer runt väggarna och porträtt av saknade — oftast avlidna eller emigrerade — familjemedlemmar ovanför dem.

Ca 750 000 palestinier flydde eller fördrevs efter Israels skapande 1948, ytterligare många tusen efter Israels ockupation av Västbanken och Gaza 1967. Det innebär att många familjer har en eller flera medlemmar i andra länder. Omar har en farbror i Kuwait och två i Storbritannien. De palestinska flyktingarna är så många — idag 4,8 miljoner — att ett särskilt FN-organ skapades för dem, UNRWA, som också är källan till siffrorna ovan. Försoningen som Omar talar om är en förutsättning för att palestinierna ska lyckas med föresatsen att få status som ”stat” i FNs generalförsamling i september i år.

Palestinierna utropade en stat redan 1988, som erkändes av de flesta av världens länder, men fick endast observatörsstatus i FN. En uppgradering till ”stat” i FN kan göra det svårare för Israel att komma undan de brott mot internationell humanitär rätt som Israel dagligen begår. Flera EU-länder — men inte Sverige — har uttalat sitt stöd för det palestinska initiativet. Omar har skrivit en diktsamling kallad ”A Symphony of Love”, utgiven på arabiska, och tre pjäser. Pjäserna är enligt Omar för kontroversiella för att sättas upp i Palestina, så han hoppas på utländska uppsättningar. Hans senaste bok är färdig men saknar ännu utgivare.

 Den handlar om mitt liv som palestinier, hela vägen från barndomen via ungdomen till mitt liv som en vuxen man.

 Jag har vuxit upp i en familj som vill ge barnen det bästa. Själv kan jag inte tänka mig att arbeta i Israel, men det har min far gjort i 30 år för att kunna försörja oss. Vi är tre söner som går på universitet och det är inte billigt.

Det tar honom [fadern] fyra timmar att ta sig till jobbet, två och en halv till tre att komma hem igen. 16 timmar är han borta för att kunna göra en vanlig arbetsdag. Lönerna är högre i Israel än i det palestinska området och före den andra intifadan (det palestinska upproret mot ockupationen som startade 2000) arbetade över 100 000 palestinier i Israel. Därefter begränsade Israel palestiniernas rörelsefrihet med fler vägspärrar, utegångsförbud och byggandet av en mur, vilket gjorde att antalet palestinska arbetare i Israel sjönk till ca 7 500. Siffrorna kommer från MEDEA (European Institute for Research on Mediterranean and Euro-Arab Cooperation).

Nära byn Yasuf som Omar bor i ligger den israeliska bosättningen Tappuah, som liksom alla andra israeliska bosättningar på Västbanken är olaglig enligt den fjärde Genèvekonventionen.

 Bosättarna har tagit mer än hälften av vår mark, min far vet inte ens exakt vilken mark som är vår, eftersom hans far inte kunde gå ut i markerna och visa honom.

Omars far kommer in i rummet och lägger till:

 Hade vi kunnat bruka vår mark hade det räckt att jag [löne]arbetade tre månader om året, de övriga nio skulle vi kunnat försörja oss på våra odlingar. Nu måste jag istället arbeta för min israeliska arbetsgivare tolv månader om året.

Omar håller på att planera sitt examensarbete i grafisk design och berättar om projektet:

 Palestinier köper många produkter som kommer från de israeliska bosättningarna, vilket givetvis ger den israeliska staten skatteinkomster.

Det är pengar som sedan bekostar nya bosättningar på palestinskt land och som går till den armé som används mot palestinier. – Jag planerar en kampanj för att få palestinier att sluta köpa israeliska produkter från bosättningarna, framför allt via de stora reklamtavlorna. De bilder jag skissar på bygger på att byta ut bosättar- och armédetaljer mot produkter och logotyper som palestinierna borde sluta köpa. Till exempel kan jag på en bild av en israelisk soldats axelklaffssymboler ersätta dem med logotypen för ett israeliskt tvättmedel som palestinierna köper.

Den israeliska armén och dess säkerhetstjänst har tidigare kontaktat Omar på samma sätt som de gör med otaliga palestinier: Ett erbjudande om ett eftertraktat arbets- eller resetillstånd i utbyte mot information. Omar berättar om hur en officer erbjudit honom en betald resa till Tyskland och hur han naturligtvis avböjt — konsekvenserna för den som samarbetar med ockupationsmakten är allvarliga.

Vi avslutar vårt möte med en promenad till de gamla fruktträdgårdarna i Yasuf, där citronerna växer snabbare än byborna hinner plocka dem. Omar säger att han hoppas jag kan komma tillbaka en dag utan att behöva arbeta för humanitär organisation, till ett Palestina som är fritt.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page