Oro på Tempelberget

Laddad mobiltelefon? Check. Penna och anteckningsblock? Check. Kamera och pengar? Check. Ja, då var allt med och så var det bara att sätta på sig kängorna, jackan och ta på sig följeslagarvästen över. Nu är vi redo.

Sandra Häggström pratar med en student som nekas inträde till sin skola.

Jag är tillsammans med min följeslagarkollega på väg ut på en av våra dagliga promenader för att visa preventiv närvaro i Gamla stan i östra Jerusalem.

Vi går mot Gamla stan och är framme på tio minuter. Utanför Herodesporten står ett dussin soldater fullt beväpnade bredvid kravallstaket och pansarfordon. Något är på gång, konstaterar vi båda. Erfarenheten säger oss att militär närvaro redan vid Herodesporten är ett tecken på trubbel och oro vid portarna till Haram ash-Sharif/Tempelberget. [1]

I vårt uppdrag som följeslagare i Jerusalem ingår bland mycket annat att två gånger om dagen gå i Gamla stan för att övervaka och rapportera kring huruvida palestinier fritt kan gå in till sina moskéer för att be och om palestinska skolbarn släpps in till sina skolor för den israeliska militären. Vi räknar antalet passager som är öppna eller stängda till Tempelberget, pratar med lokalbefolkningen och lyssnar till deras historier som vi sedan sprider vidare. Vi är ögon och öron på plats.

Vi går igenom Herodesporten på de ojämna gatstenarna och möts av ett myller med människor, ljud och dofter. Mammor som skyndsamt går med sina barn i händerna, en ung man som vant balanserar en bordsskiva med vitt bröd på huvudet, feta och välmående vildkatter som vigt hoppar upp för att äta mat ur sopsäckar i sopcontainers, ett stånd med granatäpplen uppstaplade i enorma högar och en röd liten traktor, med en kärra fylld till bredden med morötter, som långsamt och försiktigt kör nedför de uråldriga trapporna innanför de 500-åriga portarna.

Med igenkännande steg går vi längsmed de smala och de snirkliga vägarna mot Lejonporten. På vägen utbyter vi leenden och artighetsfraser med människor vi möter. Många känner igen västarna.

Vid Lejonporten stannar vi till. Den isareliska militären har satt upp kravallstaket som hinder för palestiner att ta sig in till Haram ash-Sharif/Tempelberget. Jag frågar en av våra lokala kontakter vad som händer. Han heter Ali Khalidi [2] och äger en liten kiosk som ligger stategiskt placerad så att han har överblick över ingången. Ali berättar att fram till klockan elva på förmiddagen får palestinier inte gå in till moskén för att be, eftersom en grupp israeliska judar då är där inne och ber.

Israelerna släpps in genom turistporten Marockanska porten, och när väl inne i moskén börjar en del att be, vilket många palestiner uppfattar som provokation. När israelisk militär ockuperade östra Jerusalem efter Sexdagarskriget i 1967, slöts ett avtal om skydd av heliga platser. Kristna, judar och muslimer garanterades tillgång till sina heliga platser. [3] Judar får enligt avtalet besöka Tempelberget men de får inte hålla i gudstjänster eller be på området. Den israeliska polisen ska garantera tillgången till de heliga platserna. [4]

Då har vi förklaringen till att vi på långt håll hör upprörda röster vid den nästföljande porten till komplexet, Bab al-Hutta. Invid ingången till den porten ser vi ett 15-tal israeliska soldater och på andra sidan av kravallstaketen står det klungor av upprörda palestinska män i olika åldrar. De argumenterar med soldaterna som nekar dem inträde till moskén. Bakom männen och soldaterna finns ett parti med ljusa stentrappor och där ser och hör vi kvinnor i slöja som sitter på trapporna och ropar i kör: ”Allahu akbar” (Gud är störst) och: ”Det är vår moské, släpp in oss!”

Varje gång kvinnorna höjer sina röster, riktar de två soldaterna som befinner sig på det intillliggande taket sina vapen hotfullt mot dem. Kvinnorna verkar dock inte låta sig skrämmas av militären. En kvinna jag pratar med, Leila Masad, säger att hon har väntat på att få komma in i moskén i två timmar. ”Det här är vår heliga plats där vi ber, och judarna är inte muslimer, så jag förstår inte varför de stänger oss ute. Vad är en människa utan Gud? Det är så smärtsamt att vi inte får be till Gud.”

Min kollega och jag fortsätter uppför vägen och passerar ytterligare kravallstaket. På andra sidan ser vi nu istället ett 30-tal barn och ungdomar som väntar på att bli insläppta till sina skolor som finns inuti al-Aqsa moskén på Tempelberget. Barnen har redan väntat i över två timmar och inte ens rektorerna får komma in. Trots det fortsätter de att vänta utanför. Att vänta hör till vardagen för palestiner, liksom det hör till vardagen att de får sina mänskliga rättigheter kränkta, såsom rättigheten att få utöva sin religion eller rättigheten till utbildning.

Plötsligt avbryts jag abrupt i samtalet med ett av barnen. En av soldaterna knuffar undan mig till sidan. Efter honom kommer flera soldater marscherandes och de alla håller något i sina händer. Jag undrar vad det är för något de har i sina händer och en skolflicka på kanske tolv år förklarar att det är ljudbomber. Jag ställer frågan om vad de blå kanylerna som soldaterna har hängt i ett band över sina axlar är, och hon svarar snabbt att de blå kanylerna är tårgas. Hon fortsätter med att säga: ”Om man ser en soldat kasta något ska man springa så fort man kan, och försöka skydda sig från smällen eller gasen så gott det går.” Hon vet vad hon pratar om och hon är fortfarande bara ett barn.

Det råder en väldigt spänd stämning i området som mitt i allt lättas upp en aning av att en grupp japanska turister passerar med kameror i händerna. De ser storögt på soldaterna och fotograferar allt och alla. Efter dem kommer en procession med sjungande ortodoxa kristna som i händerna krampaktigt håller sina kors. Vi går nämligen längs Via Dolorosa, även känd som Jesu lidandes väg.

En av tjejerna jag pratar med, Sahar Jabra, säger att det är bra när turister är på plats, för då vågar inte militären skjuta alltför mycket tårgas eller ljudbomber. Hon säger: ”Det är vapnen som gör människorna starka. Utan dem så är de svaga”.

Vi fortsätter till Västra muren och ser på när män, kvinnor och barn bedjandes vid Klagomuren stoppar in sina små lappar med böner in i murens små hål och utrymmen. Jag tänker för mig själv att det vore fint om dessa böner också innehåller bön för fred i staden.

På vägen hemåt blir vi bjudna på sahlab [5] av ägaren till ett kafé med namnet ”City of Peace”, fredsstaden. Jag nämner till kaféägaren Ahmad att just idag känns det inte som att Jerusalem är den ”City of Peace” som vi alla skulle vilja se, utan snarare en ”City of Pieces”, en stad i bitar. Han skrattar till lite, och svarar med övertygelse i rösten att han vet att freden kommer att komma en dag.

Promenerandes mot utgången vid Damaskusporten passerar vi ultraordoxa judar som går med näsan i sina böcker bedjandes, samtidigt som vi hör hur klockorna klämtar från kyrkorna och från moskéerna kommer det böneutrop. Jag tänker att ett steg mot freden är att låta alla människor få tillgång till sin religion på lika villkor, utan några begränsningar, oavsett om man kallar Gud för Elohim, Allah eller Gud.

Kvinnor och barn som väntar på att få bli insläppta till Haram ash-Sharif/Tempelberget.

Bilder

1. Sandra Häggström pratar med en student som nekas inträde till sin skola. Foto: Nkosi Nthutuko.

2. Kvinnor och barn som väntar på att få bli insläppta till Haram ash-Sharif/Tempelberget. Foto: Debbie Hubbard.

Källor

1. Haram ash-Sharif/Tempelberget är islams tredje heligaste plats efter Mecka och Medina. Tempelberget är en helig plats också inom judendomen och kristendomen. Mitt på berget finns en klippa som sägs vara den plats där Abraham enligt Första Moseboken nästan offrade Isak. På samma plats skall Muhammed enligt islamisk tradition ha börjat sin himmelsfärd.

2. Ali Khalidi är ett fingerat namn.

3. Protection of Holy Places Law 1967. Israel Ministry of Foreign Affairs. Publicerad 30 juni 1988, (Hämtad 30-11-14)

4. The The Six-Day War. (Hämtad 30-11-14)

5. Sahlab är en varm och en söt dryck gjord på ett mjöl som utvinns från en orkidéblomma. Den brukar serveras med lite kokosflingor, hackade nötter och kanel på toppen.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.