Plötsligt står de där på vägen nedanför vårt hus. Fyra unga män. En av dem har ett automatvapen på ryggen. Jag vänder mig mot Rashed som står och plockar oliver tillsammans med hela sin familj. De är knäpptysta och stirrar ner i marken samtidigt som de fortsätter att plocka sina oliver nästan mekaniskt. Rasheds yngsta dotter Selma är bara fyra år, men även hon vet precis hur hon ska agera när bosättarna kommer ner till byn. Inga hastiga rörelser. Gör aldrig någonting som kan provocera dem. Automatvapnet hänger över den unga pojkens axel som om det vore en ryggsäck. Tystnaden gör nästan ont.
Yanoun är en av de minsta byarna på Västbanken. En by vars omgivningar består av underskön natur. Men de kringliggande mjuka kullarna pryds av små vakttorn. I vakttornen sitter beväpnade vakter som har anlitats av bosättarna för att se till att palestinier inte kommer för nära. De övervakar varje steg byborna tar. Vakttornens strålkastare stirrar ilsket på husen i Yanoun om nätterna.
– För människorna som bor i Yanoun, är det som att bo i ett stort fängelse, säger Fauzi som jobbar i byns skola. [1]
Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolkning till ockuperat område. [2] Trots detta uppmuntrar den israeliska staten civila israeler att bosätta sig i ockuperade områden genom olika ekonomiska och politiska incitament. [3]
Dessa personer kallas bosättare och runt om på Västbanken har de byggt upp samhällen som kallas bosättningar. Med bostadsområden, kommersiella fastigheter och infrastruktur som bara får användas av bosättarna själva, skärmas palestinier successivt av från sitt eget samhälle. Jag hörde någon likna Västbanken vid en schweizerost, där ostmassan utgörs av bosättningar och hålen är palestinska samhällen.
För den franska publikationen Le Monde Diplomatique har Julien Bousac ritat en karta där han liknar Västbanken vid en skärgård. Ett Ölandskap där de palestinska öarna omges av ett israelsikt hav. [4] Liknelsen är sannerligen målande, men när jag tänker på en skärgård föreställer jag mig en plats av lugn och ro. I min skärgård finns inga vakttorn så långt ögat kan nå. Bosättarna som rör sig i området kring Yanoun bär vapen, istället för fiskespön.
Sedan 1967, när den första bosättningen etablerades på Västbanken, har antalet bosättare ständigt ökat. Idag lever nästan en halv miljon israeliska bosättare i över 200 bosättningar på ockuperat område. [5] Något förenklat kan man dela in bosättarna i två kategorier; personer som bor i en bosättning av ekonomiska skäl, som vill åtnjuta de ekonomiska fördelar man får som bosättare, respektive personer som flyttar in i bosättningar av ideologiska skäl. De ideologiskt motiverade bosättarna drivs av en nationalistisk eller en religiös agenda och de uppskattas utgöra ungefär 20 % av den totala bosättarpopulationen.[6] De ideologiska bosättarna lever ofta långt in på Västbanken. Några av dem är beredda att ta till våld i sin övertygelse att fördriva palestinier från dessa landområden.
Bosättarvåldet på Västbanken har ökat under 2011 enligt olika rapporter. I ett möte i FN:s generalförsamling meddelar FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i Palestina att bosättarvåldet har ökat med 50 % under år 2011. [7] Våldet är nu så pass vanligt förekommande att jag i jobbet som följeslagare fyller i standardiserade formulär för att rapportera om bosättarvåld till andra människorättsorganisationer. Förtryckta formulär där jag kan kryssa i små rutor för att informera om antalet skadade individer, om eventuell förstörelse av egendom, om det den israeliska armén var närvarande vid tidpunkten för attacken och om soldaterna i sådant fall gjorde någonting för att ingripa.
I Yanoun ligger bosättarnas närvaro som ett stort regntungt moln över hela byn. Byborna har sedan år 1996 fått erfara otaliga incidenter och trakasserier. Barnen i byn vet precis var gränserna går och var de kan leka utan att riskera att komma för nära bosättningen. Gränser som är osynliga för det blotta ögat men som är tydligt definierade i allas medvetande. Gränser som har förflyttats över tid och som successivt krymper Yanounbornas tillgång till mark. I oktober 2002 blev situationen för byborna ohållbar. De hade då fått utstå attacker från bosättarna i åratal. Problemen eskalerade och den 18:e oktober bestämde sig byborna för att evakuera hela byn. Evakueringen uppmärksammades i både israelisk och internationell media.
Efter ett par dagar flyttade några av familjerna tillbaka till Yanoun efter att de fått ett löfte från internationella organisationer om konstant internationell närvaro. Dygnet runt, 365 dagar om året, bor representanter från internationella människorättsorganisationer i Yanoun för att skydda byborna från bosättarnas aggressioner.
Under 2012 är det tio år sedan denna internationella närvaro började. Hur länge kommer Yanounborna behöva detta skydd? Är det verkligen meningen att en fyraåring ska lära sig hur hon ska agera om någon går utanför huset med ett automatvapen på ryggen?
