Övervakade barn

Solen hettar, dammet yr, en ny skoldag har nyss startat. Vi anländer till an-Nabi Samwil, en liten palestinsk by strax norr om Jerusalem, men avskärmad från Jerusalem med de vägspärrar som byggts. [1] Vi träffar rektorn, Khaleel Arquob, på skolan i byn, han delar med sig av en historia som drabbar mig. Skolan har just nu nio elever, det är de skolbarn som bor i byn. Barnen och skolan är ständigt övervakade av militär och bosättare.

Bosättning alldeles intill skolan, avgränsas med en mur och stängsel. Foto: Sofia Magnusson

Bosättning alldeles intill skolan, avgränsas med en mur och stängsel. Foto: Sofia Magnusson

Denna lilla by är uppkallad efter profeten Samuel, graven där profeten sägs vila återfinns i en gemensam moské och synagoga i byn. Cirka 150 personer bor här. Det har varit en stor utflyttning då de israeliska myndigheterna inte beviljar några byggtillstånd.

När de unga bildar familj kan de helt enkelt inte bo kvar, om de trots allt väljer att bygga nya hus eller fler rum till befintliga hus får deras nya byggnader rivningsorder på sig och rivs av israeliska myndigheter.

Skolan och den lilla skolgården är inhägnad med staket och taggtråd. Det finns en stor vägg åt ena hållet, åt det hållet finns ett hus som är en israelisk bosättning. Idag finns cirka 200 000 israeliska bosättare i östra Jerusalem och omgivningar runt staden. [2]

Militären har ständig kameraövervakning över hela byn och skolan.

– Det kan vara världens minsta skola, berättar rektor Khaleel Arquob och fortsätter:

– Det är en skola för både pojkar och flickor. Det är alla barn som finns i byn. Vi är tre som arbetar här, jag och två lärare. Skolan byggdes på 60-talet, det finns ingen rivningsorder på skolan, men det är förbjudet att rusta upp inomhus och utanför. Trots detta har skolan renoverats och en ny byggnad med ytterligare ett klassrum har placerats där. Med hjälp av donationer från olika biståndsorganisationer har dessutom en lekplats med gungor och rutschkana byggts. Den nya skolbyggnaden, liksom lekplatsen är hotad av rivning.

Rektorn säger vidare:

– Vi vara tvungna att renovera och göra skolan något större. Om de, israeliska myndigheterna, väljer att riva en skola, då kommer de få stora problem med omvärlden. Alla barn har rätt till att gå i skolan, det kan de inte ändra på. Barn behöver dessutom kunna leka och känna sig trygga.

Förutom rivningshot på den nya skolbyggnaden och lekplatsen finns det även restriktioner på markisen som sitter på baksidan av skolan. Det är en skön skuggplats när solen ligger på hela dagarna, men det är inte tillåtet att ha markisen utfälld några längre stunder, då kan den rivas ner och i värsta fall även en del av byggnaden.

När vi sitter under den tillfälligt utfällda markisen och dricker te kommer en av skolans lärare till oss. Barnen har rast och leker på den heta skolgården. Alia Abu Yhadisel har ett smittande leende och berättar engagerat om hur hon ser på sitt arbete.

– Jag vill ge barnen här en rolig skolgång. Det ska vara kul att komma till skolan och barnen ska få uppleva det vanliga livet. Visst påverkar det barnen att de vet att det finns en kamera som filmar allt de gör och att de växer upp i det här samhället, men jag vill att de ska få vara barn och inte behöva gå till skolan med oro eller rädsla. Utbildning är det bästa vi kan ge dem, det får bli deras vapen.

Läraren Alia Abu Yhadisel sjunger med de yngst skolbarnen. Foto: Sofia Magnusson

Läraren Alia Abu Yhadisel sjunger med de yngst skolbarnen. Foto: Sofia Magnusson

Källor

1. West bank communities on the Jerusalem side of the barrier. UNOCHA, juli 2011. Hämtad: 26-10-2015

2. East Jerusalem: Key humanitarian concerns. UNOCHA, augusti 2014. Hämtad: 25-10-2015

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.