På gatan där jag bor i Betlehem

På gatan där jag bor där behöver inte tjugofem bilar köa på tomgång och delta i signalhornskörer för att skynda på soldater i porten på en åtta meter hög mur. På gatan där jag bor, i den verklighet som redan är, där föds Sumud 13 april, Teargas är inget obehagligt och Soundgrenade är inget som skrämmer.

På gatan där jag bor där är människorna glada, de åker in till Jerusalem och vandrar i Gamla stan när de har lust. De litar på de andra människorna av olika religioner som bor runt omkring i byar och städer. Ingen behöver känna oro för att femtonåriga söner ska behöva ryckas upp ur sängarna och i natten föras bort av soldater till okänd ort. Ingen behöver söka tillstånd för att besöka sina vänner i den närbelägna staden eller oroa sig för att soldater och bulldozrar ska komma och riva huset där de bor. På gatan där jag bor där behöver ingen tillstånd för att besöka sin olivodling och ingen försöker ta den ifrån dem. [1]

Pojkarnas angrepp på det fula vakttornet på Jerusalem Hebron Street. Under tiden av väntan på att denna dröm ska bli verklighet reagerar man ibland starkt på normala händelser, medan hemska händelser ses som normala.

Några händelser i området kring Caritas Street, gatan där vi följeslagare bor, får illustrera.

Förra året, 2014, i samband med Israels ”Operation Protective Edge” [2] mot Gaza, var det ständiga sammanstötningar mellan unga män i det palestinska flyktinglägret Aida i Betlehem och israeliska soldater från den intilliggande armébasen vid Rakels grav. [3]

Då sköt soldaterna tårgas, gummitäckta kulor och kastade ljudgranater. Det innebar att tårgasen vid olycklig vindriktning letade sig upp till följeslagarprogrammets bostad. Nu är det relativt lugnt kring Aida – vilket inte utesluter att tårgas skjuts ibland.

Mellan Aida och gatan där jag bor ligger ett mycket fult och av gatustrider sotigt och skamfilat israeliskt vakttorn.

Måndagen den 3 april, annandag påsk, hade jag ledigt och på eftermiddagen promenerade jag norrut, hemåt, längs Jerusalem Hebron Street.

Nästan framme vid det hemska tornet så ser jag två palestinska ynglingar komma framspringande från en tvärgata fram mot tornet. De kastar stora stenar och försöker nå så högt som möjligt, upp mot de ogenomskinliga okrossbara fönsterrutorna. Så försvinner de tillbaka ur sikte varifrån de kom.

Jag stannar upp, osäker på vad som ska hända. Intill tornet finns en stor skjutdörr i muren.

Strax kommer ynglingarna framspringande för en ny attack.

Jag avvaktar på behörigt avstånd. Efter en liten stund öppnas skjutdörren i muren, ett par soldater kommer ut. De höjer sina vapen i riktning mot tvärgatan och fyrar av ett par tårgasgranater. Det ryker och det bildas bilkö. Genom öppningen i muren kommer ett pansrat fordon utglidande och stannar. Några ytterligare soldater förenar sig med de båda som skjutit tårgas, ingen av dem går längre än tio meter från tornet. Efter ytterligare några granater så står soldaterna enbart och observerar. Inget mera händer. Det kostar mig en halvtimme, men jag går en omväg för att komma hem.

Dramatiken ligger alltid på lur i spänningen mellan Israels ockupation och motståndet mot den. Men till vår gata kom normaliteten på besök måndagen den 13 april.

Teargas, vår punkiga honkatt, fick fyra ungar. Tre av dem dog. Den fjärde heter Sumud [4 ]. Han har en besvärlig ögoninfektion, så ögonen måste öppnas med saltvatten ett par gånger om dagen. Pappa Soundgrenade tittar nyfiket på, men har ingen aning om hur man beter sig som nybliven far. Uppväxten som vildkatt gör att han gärna delar ut en sittopp med tassen till såväl den ena katten som till den andra människan. Han har dock blivit tam, och vill gärna bli kelad, men har starka strykräddhetsreflexer.

Precis som på de flesta gator, så går livet sin vanliga lunk även i spända och dramatiska områden. Matlagning, städning, tvätt, mata katterna, och så vidare.

Men så händer det på gatan där jag bor. Lördagen den 2 maj: demonstration för rättigheten att kunna resa fritt för att kunna rapportera om fakta, och en protest mot det israeliska fängslandet av palestinska journalister. Detta med anledning av Världspressfrihetsdagen den 3 maj.

Demonstranterna samlas på vår gata utanför Caritas barnsjukhus och marscherar upp mot bilporten för den militära vägspärren Checkpoint 300, där de möts av tårgas från israeliska soldater. [5]

Några personer körs bort med ambulans, men utan allvarligare skador. Jag frågar vår hyresvärd om händelsen.

– Det är normalt förstår du, inget att oroa sig för.

– Men de sköt tårgas!

– Jo, jo, men det var inte så mycket.

På gatan där jag bor, där är det normalt att man skjuter tårgas och att katten heter Teargas, men med Sumud kommer hoppet.

Snygga Soundgrenade, punkmamman Teargas och lille Sumud.

Bilder

1. Pojkarnas angrepp på vakttornet på Jerusalem Hebron Street. Foto: Hans Jonsson

2. Snygga Soundgrenade, punkmamman Teargas och lille Sumud. Foto: Hans Jonsson

Källor

1. Thomas Orup Eriksson, Fritt efter ”På gatan där jag bor”. Lyssna gärna på Lalehs version på Tv4.

2. 2014 Israel–Gaza conflict. Wikipedia 20 maj 2015. Hämtad 22 maj 2015.

3. Rakels grav. Wikipedia 9 januari 2015. Hämtad 17 maj 2015.

4. Sumud.Wikipedia 14 maj 2015. Hämtad 17 maj 2015. Motståndskraft, uthållighet, att stå fast. Begreppet används som ideal i den palestinska motståndskampen mot israels ockupation.

5. Israeli forces suppress Palestinian journalists march. Ma’an News Agency 3 maj 2015. Hämtad 17 maj 2015.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.