På vägen till Yanoun

Vägen till Yanoun är slingrig och går genom böljande landskap med olivodlingar på sluttningarna. Med gästfria människor, ett stilla byliv och bräkande får är det lätt att tro att jag kommit till en idyll. Men när jag sitter med Sara Malawi [1] och bakar bröd framträder en annan bild.

Vid ugnen flyter samtalet lätt. Traditionellt palestinskt bröd bakas morgon och kväll i en taboun.Jag vaknar till bräkande får och en morgontidig tupp men då har Sara redan varit uppe sedan gryningen, mjölkat, sett till djuren och gjort en sats fårost.

Morgonen är kall och det är svårt att lämna min varma sovsäck. Snart sitter vi tillsammans vid den varma bakugnen, en taboun, och Sara erkänner leende att detta är den plats där hon kan vila lite från alla sysslor. Ugnen är en naturlig samlingsplats för byns kvinnor och här flyter samtalet lätt.

Jag befinner mig i Yanoun, en av Palestinas minsta byar på norra Västbanken, med 80 invånare, varav 50 barn.

Snön som isolerat byn ett par dagar har smält men kölden är påtaglig och röken från
stenhusen i byn stiger mot himlen. Byborna är bönder med stora fårhjordar och är
självförsörjande på vete, grönsaker, frukt, oliver och allt vad djuren ger.
Sara sträcker ut händerna och ler.

– Allt jag behöver för att leva och föda mina barn finns här. Det här är mitt hem.

Under flera år utstod byn trakasserier, våld och materiell förstörelse från de israeliska bosättarna på utposterna som omger byn. [2] När trakasserierna eskalerade fick byborna nog och bestämde sig för att lämna byn och flytta till släktingar i den större grannbyn Aqraba. [3]

Detta väckte stor medial uppmärksamhet internationellt och resulterade i att aktivister lovade konstant närvaro i byn för att ge byborna mod att flytta tillbaka. Tanken är att närvaron ska hindra bosättarna från att trakassera byborna då de vet att internationella observatörer finns på plats. [4]

Sedan 2003 har följeslagare från Ekumeniska följeslagarprogrammet bott i byn och nu är jag en länk i den kedjan. Mitt uppdrag är att slå följe med de människor jag möter och attdela deras vardag för att kunna ge röst åt den lilla människans berättelse långt ifrån de stora tidningsrubrikerna.

Med vana händer formar Sara brödet till en stor brödkaka som hon lägger över glödande stenar medan hon berättar om tiden före följeslagarprogrammets närvaro i byn.

– En dag när jag var ute och mjölkade fåren gick bosättare in i mitt hus med vapen och hotade mina barn, som då var mellan sex månader och nio år. Min man och jag hade bestämt oss för att inte ge upp. Marken har varit vår i generationer och vi är beroende av den, men när hotet gäller dina barn, då orkar man inte kämpa mer. Vi lämnade byn. Barnen var konstant rädda, men nu känner de sig tryggare när ni finns här. Bosättarna vet om att ni tar bilder och rapporterar vad som händer och då vågar de inte komma ner och trakassera oss på samma sätt.

Sara ger oss rykande färskt bröd och fårost som vi äter medan hon fortsätter sin berättelse.

Hela byn lever av fårskötsel och är därför helt beroende av betesmark för sina får. Innan bosättarna kom 2002 kunde fåren beta fritt och herdarna gick långa sträckor med sin flock. Nu kan de bara röra sig inom ett visst område halvvägs upp på kullarna och eftersom betet inte räcker till måste vi köpa foder till fåren.

– Det tar aldrig slut, säger Sara med en suck.

Samma eftermiddag kommer en jeep med fyra bosättare ner till byn och hotar en fåraherde som går med sina får på vägen. De hävdar att det är israelisk mark och att han ska ge sig av.

Bosättarna bär vape

n men lämnar byn när de inser att de är observerade. På kvällen sitter vi i Rasheds Murars vardagsrum och dricker arabiskt kaffe. Rashid svarar på våra frågor och berättar om byn.

Jag uttrycker hur vackert det är här och pekar upp mot kullarna. Då mörknar blicken och artigheten blir hängande i luften.

– Det var vackert, säger Rashid med stort allvar.

– Men nu kan vi inte längre njuta av vyn när så mycket gått förlorat.

Sedan säger han:

– Tack för att ni kom. Vi ska ta hand om er för nu är ni Yanounbor.

Jag slås av den värme och gästfrihet jag känt bara genom att slå följe med de människor jag möter. Jag har redan så många berättelser som jag vill dela med mig av, men det är här det börjar. På vägen till Yanoun.

Här står jag på vägen till Yanoun.

Bilder

1. Vid ugnen flyter samtalet lätt. Traditionellt palestinskt bröd bakas morgon och kväll i en taboun. Foto: Gwitian Doswell

2. Här står jag på vägen till Yanoun. Foto: Liam Grant

Källor

1.Sara Malawi heter i verkligheten något annat.

2. Utposterna runt Yanoun är förgreningar till den israeliska bosättningen Yizhar. Utposter liksom bosättningar på ockuperat område strider mot folkrätten, enligt artikel 49 i Genèvekonventionen.

3. Aqraba är den närmaste staden med cirka, 1800 invånare.

4. Linderborg, Katarina. Pastorns resebrev, Yanoun. Ockelbo missionsförsamling, 2012. Hämtat 2015-01-23

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.