Passport please!

Det började redan på Ben Gurion-flygplatsen när jag kom ner hit i början på november. Misstänksamheten hos den kvinnliga passkontrollanten var kompakt. Vad skulle jag göra här? I tre månader? Kyrkornas Världsråd? Just då, i mötet med hennes blick på andra sidan glasrutan, förstod jag att något helt nytt väntade mig. Det var slut på att bli behandlad som bara jag. Här representerar ingen bara sig själv, hur sympatiskt det än låter.

Jag har några dagar ledigt och sitter med en espresso framför mig i Austrian Hospices gröna och lummiga trädgård i Gamla stan i Jerusalem. Det här är en fridfull oas några trappor upp från Via Dolorosas folkvimmel. Ur caféets högtalare strömmar wienervals. Man klarar sig bra på tyska här. Några äldre damer rastar sina hundar på en av gräsmattorna. Pudlarnas svansar är kuperade och de har små fina jackor på sig. Det här är en värld för sig. Beduinbyarna nere i South Hebron Hills känns långt borta. Vinden tar tag i lövverket ovanför mitt huvud. De senaste dagarna har jag insett vad många olika förväntningar det finns på mig som ekumenisk följeslagare. Jag har också fått erfara att jag långt ifrån är välkommen överallt. Nästan alla visar förstås uppskattning. Men, så har vi de misstänksamma, de som tror att jag tar ställning i konflikten bara de ser min väst med ”Kyrkornas Världsråd” på, tryckt på ryggen. Jag har också fått höra att jag inte borde vara här, varför åker jag inte till Syrien och försöker hjälpa till där istället? Jag återvänder i tankarna till de senaste dagarna…

Bad guy plus pojke 3Det är tidig morgon utanför byn Susiya söder om Yatta. Vi har följt den plöjande palestinska bonden i någon timme nu. Från militärposteringen uppe på kullen har det hittills varit lugnt, men nu kan vi i ögonvrån uppfatta hur tre tungt beväpnade soldater närmar sig oss. Efter att ha utsatt bonden för den sedvanliga utfrågningen och id-kontrollen är det dags för oss. Passport please! Som vanligt har de delat upp rollerna. Den första soldaten är tydligt provo-cerande och börjar med att köra upp sin iphone rakt i ansiktet på oss för att filma. Hans maktövertag verkar berusa honom. Jag trevar efter passet i en av västens fickor. Soldaten fortsätter cirkulera runt oss samtidigt som han filmar närgånget. Den andra intar en mer resonabel hållning och bläddrar förstrött i mitt pass. Sedan tidigare vet jag att han nu kommer börja ställa frågor som han egentligen inte är intresserad av att veta svaren på. Och jag kommer bli lite nervös och kanske snubbla på orden, hamna i någon slags försvarsställning fast jag inte borde. Så blir det nu också. Den första soldaten muttrar något om ”internationals” (1). Det är så vi kallas. När den andra är klar med frågorna får jag tillbaka mitt pass, sedan tar han ett steg tillbaka, trycker in knappen på sin kommunikationsradio och meddelar personalen i vakttornet en bit därifrån att det är lugnt. Därefter droppar de av i maklig takt. Kvar på åkern står jag med en känsla av att ha kommit undan, av att få vara kvar, på nåder. Bakom mig tycker jag mig höra kollegan muttra något om ”IDFs” (2) och strax därefter ordet ”crazy”.

Nedifrån Via Dolorosa hörs lågmäld sång från en grupp med kristna pilgrimer. Min espresso är urdrucken. Jag tänker på mitt uppdrag här och risken att jag ska börja hantera en komplicerad verklighet med hjälp av förenklingar. Den mest närliggande förenklingen här är nog att börja sätta likhetstecken mellan den enskilda människan och hans eller hennes grupptillhörighet. Låta alla bli en del av anonyma ansiktslösa kollektiv. Bosättare, palestinier, militärer, internationals. Här hålls alla noga åtskilda. Inte sällan betraktar vi varandra genom kikare.

Ibland öppnar sig trots allt en glänta, ett möte uppstår oväntat. South Hebron Hills är inte större än att vi internationals och militären kan stöta på varandra regelbundet, ibland flera gånger samma dag, det blir som en katt och råtta-lek. Så blev det igår. Vi fick ett sms om att en palestinsk familj fått ett hundratal olivträd nedhuggna. Troligtvis av någon från den israeliska bosättningen Avigayil. Vi åkte dit. När vi varit på plats en stund och samlat information om det inträffade anlände ytterligare ett militärfordon. Ur jeepen ser jag då den andra, mer resonabla soldaten från plöjningen tidigare på morgonen kliva ur. Han rättar till sin utrustning och börjar gå i riktning mot oss. Strax innan han är framme lyfter han blicken och upptäcker att det är jag. Besvärande. Vad säger hans reglemente? Hur ska han hantera det faktum att samma envisa och irriterande international tenderar att dyka upp överallt och göra hans jobb så komplicerat? Min känsla av underläge från morgonen är borta. Han nickar generat, medan jag går på offensiven: ”We meet again…right?”

Till skillnad från tidigare är hans kroppsspråk nu mer avvaktande, lite tafatt faktiskt. Och det är då det händer. Han ställer en ärlig fråga. Egentligen är det en helt förutsägbar fråga, men det är sättet han säger det på, och någonting i hans ögon, som får mig att förstå att hans fråga är genuin, att den riktas till mig personligen. ”What are you doing here, sir?”

Han ser undrande på mig. Jag förklarar min närvaro så gott jag kan. Han fortsätter att granska mig noggrant. Vad tänker han? Kanske anar han att jag är relativt högutbildad och har ett anständigt jobb i mitt hemland. Hur kan det komma sig att jag inte är på jobbet, att jag inte har något bättre för mig än att engagera mig i ett gäng olivträd hundratals mil hemifrån?

Fler militära fordon anländer. Förstärkning är på gång. Jag börjar inse att tiden håller på att rinna ut. Jag funderar på vad som just idag fick soldaten framför mig att gå utanför sin manual? Kan man tänka sig att han på morgonen vaknade med precis samma fråga till sig själv, som han ställde till mig. Vad gör jag här?

Göran Hember
Yatta december 2013

 

1. Förutom EAPPI (http//eappi.org/) är flera internationella organisationer verksamma i South Hebron Hills-området, exempelvis: ISM (http://palsolidarity.org/), Operation Dove (http://www.operationdove.org/) och Christian Peacemaker Team (http://www.cpt.org/work/palestine).

2. Israeli Defense Force, Israels försvarsmakt.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.