Rädslan och rättrådigheten

Rädslans rotor driver oss alla, surrar och river hela tiden inuti oss. En tvivelaktig men kraftfull drivkraft. Kraften i skräcken att mista, att begränsas, att skadas är hård och obeveklig. Det finns en förbluffande lätthet i hur vi fabulerar ihop möjliga utkomster, spinner iväg i fantomscenarion. Att hitta alternativa motiveringsgrunder kräver insikt, vilja, kanske till och med mod.

Vakttorn i Israel på gränsen till Gaza

Eller, förresten. Låt oss inte ens tala om mod, låt oss kalla det lojalitet. Det ligger en lojalitet i att våga vara den som kallas förrädare, att vara den som står för andra möjligheter.

Israels ockupation av de palestinska områdena närmar sig sin 50-årsdag, men står inte utan kritiker. I såväl Palestina som i Israel arbetar många emot ockupationen. Opinionsmätningar visar att de flesta israeler (såväl som de flesta palestinier) stödjer fredsprocessen. Detta trots att många är direkt utsatta för terror och våld.

I den israeliska staden Sderot nära Gaza-remsan har Nomika Zion många gånger suttit i ett skyddsrum och bett att Qassam-raketerna från Gaza inte ska förstöra hennes hus.

”Alla människor i Sderot, vi har alla problem med stress och ångest. Raketerna och stressen tär på oss”, säger hon. Hon rynkar på pannan. ”Vi har sirener överallt, de har räddat många liv. När de ljuder har vi mellan fem och femton sekunder på oss för att hinna ta oss till skydd. Fem till femton sekunder för att bestämma vilket barn jag hinner ta med mig till skyddsrummet.”

Nomika, som arbetar med organisationen Other Voice, beskriver hur Sderot sedan 2001 har varit mål för de palestinska Qassam-raketerna. ”Vi brukade sova med kläderna på, för att hinna ta oss till skyddsrummet snabbt. En del sov i skyddsrummen, flyttade in sängarna dit för att känna sig trygga.”

Hon beskriver rädslan, hur de palestinska terrorattackerna mot israeliska städer och de påföljande israeliska attackerna mot Gaza – ’Cast Lead’ 2009 och ’Pillar of Clouds’ 2012 – ledde till förhårdnande attityder i Sderot. ”Under åren blev rösterna här ifrån Sderot mer och mer våldsamma. Människor blev hårdare. ’Förstör Gaza, gör om det till en golfbana’. Det här språket blev normalt. Smärta och rädsla och ilska är förståeligt. Men jag kunde inte leva med det.”

När det var som värst blev Sderot beskjutet med 50-60 raketer om dagen under flera veckor. ”Vi förstod att vi inte kunde fortsätta leva i denna cykel av våld. Att hämnd fram och tillbaka bara födde mer våld.” Som en motkraft inleddes arbetet som kom att bli organisationen Other Voice. Nomika och några av hennes vänner öppnade kommunikationskanaler med palestinier i Gaza. ”Vi hade telefonsamtal där flera människor deltog, där vi alla talade med varandra, i högtalartelefoner. Vi delade våra rädslor och upplevelser. Gruppen i Gaza riskerade sina liv såklart. Hamas gillade inte att de talade med oss.”

Hon beskriver Gaza och Sderot som en krigszon. Att tala med den förmodade fienden, att dela skräck, sorg och frustration, är för Nomika ett sätt att med små steg förändra en våldsam verklighet. ”Så långt tillbaka jag kan minnas har vi haft krig som har kommit och gått. Detta är paradigmet vi lever i. Vi förbereder oss ständigt för nästa krig, vi pratar om ’när’, inte ’om’, nästa krig ska komma.”

”Vi har förlorat vår humanitet. Vi ser eller hör aldrig om palestinska liv. De har inte ansikten eller historier eller röster. För oss finns bara en historia: terrorism.”

I Jerusalem möter jag Yehuda Shaul, en av de israeler som har slagits mot denna förmodade fiende, som aktivt har deltagit i ockupationen. Som en av grundarna av organisationen Breaking the Silence (BTS), som består av veteraner från den israeliska armén, arbetar Yehuda med att sprida information om ockupationen i Israel från de erfarenheter som soldaterna har, av att ha bidragit till kränkningar av mänskliga rättigheter.

Yehuda är själv ortodox jude. Han gjorde militärtjänstgöring mellan 2001 och 2004, mestadels i Hebron. Han beskriver hur han under sin militärtjänstgöring bidrog till att godtyckligt arrestera unga män, ta sig in i hus och förstöra privat egendom och skjuta granater in i civila områden.

Breaking the Silence är kritiska till de kränkningar av mänskliga rättigheter som israeliska armén anklagas för, att de inte tas på allvar. “Incidenter där armén är inblandad rapporteras i Israel som undantag, inte som del av en systematik eller norm”, säger Yehuda. ”Inom BTS försöker vi belysa dessa incidenter som systematiska delar av ockupationen.”

Han pratar snabbt och ler ironiskt. “Vi använder vår identitet som veteraner för att hålla upp en spegel för vårt samhälle, för att ge människor en möjlighet att ta moraliskt ansvar.”

Yehuda beskriver ockupationen som ’moraliskt korrupt’, som något som förstör inte bara Israels anseende världen över utan även människors liv, såväl palestiniers som israelers. “Människor ska styra sig själva, de ska inte styras av en utländsk arme”, fnyser han. I Hebron och över hela Västbanken har ockupationen blivit vardag, där människors varje steg kontrolleras av en militariserad byråkrati.

I Sderot bara några kilometer från Gaza ler Nomika Zion svagt. ”Den lärdom jag har dragit, den enda lärdom jag har dragit, från den judiska historien är denna: när du slutar att se någon som mänsklig, då har du förlorat din mänsklighet.”

Nomikas och Yehudas perspektiv från konflikten och ockupationen och dess konsekvenser tycks mig svåra att avfärda. Deras berättelser är olikfärgade skärvor i konfliktens mosaik. Att pussla ihop deras berättelser är inte svårt; de visar kontrasterande bilder av hur ockupationen formar såväl det israeliska som det palestinska samhället, hur det har påverkat och danat flera generationer. Ockupationen är för Israel institutionaliserad rädsla; för Palestina byråkratiserad osäkerhet.

Bild: Vakttorn på gränsen till Gaza

Källor

Israels ansvar som ockupationsmakt i de palestinska territorierna, inklusive Gaza, har påpekats av flera säkerhetsrådsresolutioner (se bland annat UNSC 799 (1992), UNSC 904(1994)), av Internationella domstolen i Haag och EU.

Opinionsmätningar om fredsprocessen och en möjlig två-statslösning visar att en majoritet av israeler stödjer en aktiv fredsprocess och vill se en självständig palestinsk stat i fredlig samexistens med Israel (även om förhoppningarna för att detta ska lyckas är svaga).

Såväl de palestinska terrorattackerna mot israeliska civila mål som Israels attacker mot Gaza (och i synnerhet operationerna ’Cast Lead och ’Pillar of Clouds’) har kritiserats för att ha brutit mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Se bland annat kritik av FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Amnesty International, Human Rights Watch och Breaking the Silence.

Gräsrotsorganisationen The Other Voice, med bas i Sderot, arbetar för fred och för dialog med palestinierna i Gaza. Sderot är en av de israeliska städer som har drabbats hårdast av raketbeskjutningar från palestinska terrororganisationer i Gaza. Nomika Zion skriver här om Israels kontroll av och återkommande militära attacker mot Gaza.

Breaking the Silence grundades 2004 av en grupp veteraner från den israeliska försvarsmakten i syfte att samla vittnesmål från soldater som tjänstgjort på de ockuperade palestinska områdena. BTS arbetar för att sprida information om vad ockupationen innebär, såväl för de palestinier som lever i dessa områden, som för de israeler som genom militären tvingas delta i de kränkningar som ockupationen innebär. Yehuda Shaul skriver här om hur ockupationen är att betrakta som det största hotet mot Israel som stat.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.