Rapport från en by som mycket sällan får besök

Vi hälsade varandra med kindpussar när vi möttes i rättssalen. Tidigare gånger vi har träffats, Niveen och jag, har varit hemma hos henne och hennes familj i byn al-Nu´man strax utanför Betlehem. Ofta har vi suttit i deras trädgård och småpratat. Då har hon suttit obeslöjad och avslappnad och kanske lekt lite med sin lillebror. Nu var hon uppklädd, sammanbiten och allvarlig.

Niveen är en ung studentska, som bor med sina föräldrar och syskon i ett hus vid byns enda gata. Det bor sammanlagt cirka två hundra personer i al-Nu´man. Så fort byborna rör sig utanför byn, till exempel för att gå till jobbet eller handla mat, måste de igenom en vägspärr. Skolbarn och studenter passerar vägspärren varje dag på sin väg till eller från skola eller universitet. Västbanksbor, som inte själva bor i al-Nu´man, får inte komma på besök. Inte ens sophämtare, gasleverantörer eller doktorer släpps in.[1] Vi ekumeniska följeslagare hör till de få som kan och brukar besöka byn.

Byns problem började egentligen redan 1967, då israeliska myndigheter klassificerade marken som byn är byggd på, som del av Jerusalem. Samma år som invånarna i byn fick status som hemmahörande på Västbanken.[2] Det innebär i princip att byborna bor illegalt i sina egna hus. Till en början hade det dock inga konsekvenser och byborna kände inte ens nödvändigtvis till att deras boende betraktades som illegalt. Annat blev det från och med 1993, då Västbanksbor blev tvungna att ansöka om särskilt tillstånd att ta sig in i Israel eller östra Jerusalem. Barnen i al-Nu´man fick nu inte längre gå i skola i grannbyn Umm Tuba, som räknas till Jerusalem.

Till rättegångssalen hade jag med mig en fallstudie om al-Nu´man, som människorättsorganisationen al-Haq genomfört. Där kommer man fram till att landkonfiskering i byn, förstörelse av hus och annan egendom, trakasserier i vägspärren och de starka begränsningar som införts i bybornas rörelsefrihet sammantaget måste anses gå ut på eller leda till att folket som bor där tvingas att flytta därifrån. Det är således, enligt al-Haq, att betrakta som ett fall av indirekt tvångsförflyttning, en krigsförbrytelse enligt internationell humanitär rätt.[3]  Folkrättsterminologin i fallstudien kontrasterade starkt mot tonen i rättegången som jag bevittnade. Jag fick förhandlingarna översatta i sammandrag åt mig av en av de israeliska fredsaktivister som satt bänkade i salen.

Rättegångsförhandlingarna handlade nästan inte alls om de starka begränsningarna i bybornas rörelsefrihet. Väldigt snart tycktes rättegången handla om en enda fråga: om byborna skulle kunna få kollektiv rätt att bo där de bor eller inte. Till slut kom Högsta Domstolen fram till att var och en av byborna måste ansöka enskilt om tillstånd att få bo kvar i sina hus. Advokaten nämnde aldrig att de redan har ansökt om sådana tillstånd tre gånger tidigare: 1996, 1999 och 2005.[4]

En vecka efter rättegången i Högsta Domstolen sitter jag åter igen hemma hos Niveen. Den här gången berättar hon vad som hände senast hon skulle besöka sin mormor i Umm Tuba, cirka en och en halv kilometer bort. När hon kom till vägspärren och visade upp det särskilda tillstånd hon skaffat sig för att åka in mot Jerusalem fick hon veta att det inte gäller för vägspärren i närheten av al-Nu´man utan endast för vägspärr 300 i Betlehem.[5] Det innebär att hon blev instruerad att göra en enorm cirkelrörelse. Istället för att åka raka vägen till Umm Tuba skulle hon varit tvungen att åka bil till Beit Sahour, fortsätta genom Beit Sahour till Betlehem och sedan vidare till den stora vägspärren där. Vägspärr 300, som är en stor terminal, skulle hon fått gå igenom till fots för att sedan sätta sig i en annan bil eller buss på andra sidan för att till slut ta sig till kullen intill resans startpunkt. Hela denna omväg är tio gånger så lång som att åka raka vägen. På grund av vägspärrarna och trafiken tar omvägen betydligt mer än tio gånger så lång tid att tillryggalägga.

Den dagen hade hon inte tid med en sådan resa.  ”Allt är som vanligt här i byn”, var Niveens enda kommentar när hon berättat färdigt om vägen till mormodern. Rättegången innebar inget nytt för byborna i al-Nu´man. Sedan övergick hon till att tala om sådant som ligger henne varmt om hjärtat och som hon kan påverka och forma: tillsammans med två jämnåriga håller hon på att arrangera ett sommarläger för barnen i byn. Alla barnen, sammanlagt ett trettiotal, kommer, och de ska få måla och leka.

Källor

1. Al-Nu´man Village: a case study of indirect forcible transfer, Grazia Careccia och John J Reynolds, utgiven av al-Haq 2006, se t ex sidorna 16 och 32.

2. Se http://al-nueman.tripod.com/emain.html Där kan du klicka dig fram till mer information och även se en liten filmsnutt om al-Nu´man med kommentarer på engelska.

3. Al-Nu´man Village: a case study of indirect forcible transfer, Grazia Careccia och John J Reynolds, utgiven av al-Haq 2006, sidan 25 samt 35.

4. Enligt en intervju som jag genomförde i byn, 2008-07-16.

5. Mitt resebrev nr 3 handlar om vägspärr 300.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.