Rätt till ett värdigt liv

Jag åker ut till Susyia för att få höra Nasser och hans pappa berätta. Dagens Susyia består av fyra områden där cirka 400 personer bor i tält eller grottor – alla inom synhåll från varandra. Där finns en grundskola och en liten lokal för det mobila sjukvårdsteamet som kommer varje vecka. Familjernas livsmiljö präglas av provisorier.

”Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer.” Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter

Vattnet måste de köpa i vattentankar från Yatta och elektriciteten får de från solpaneler. Allt i byn har rivningsorder från Israel och man lever i stor osäkerhet. Samtidigt strävar man efter ett så normalt liv som möjligt. Barn föds, bröllop arrangeras och gamla dör. Man bjuder till fest, tar hand om sina får och sina olivträd, plöjer, sår och skördar. Fram till 1986 bodde familjerna i den urgamla byn Susyia, där man bott i generationer.

DSC_0227

Pappan berättar att när han var barn omkring 1945 hade släkten land också nere vid nuvarande gränsen till Israel, där man hade sädesfält och där delar av familjen vistades på våren/sommaren, för att sedan flytta upp till Susyia på hösten. I samband med att Israel bildades förlorade familjen sina ägor vid gränsen och alla flyttade permanent till Susyia. Pappan berättar om livet som pojke bland grottorna och husen och om resorna till Yatta för att besöka moskén vid stora helger. Annars fanns det en liten moské i byn. Bland ruinerna efter tidigare utgrävningarna (av europeiska arkeologer) finns rester av en gammal moské och tecken på mycket gammal bebyggelse. Susyia utgör tillsammans med Karmel och Ma’on och flera andra platser gammal kulturbyggd med rester från såväl bysantinsk som kananeisk och romersk tid. Här har människor levt under olika härskare, med växlande kultur och religion, generation efter generation[1].

De första judiska arkeologerna kom 1978 och fann då rester av en gammal synagoga vägg i vägg med moskén. Några år senare kom de första judiska bosättarna till Hebrons högland och satte upp enkla bosättningar med husvagnar i Susyia, Ma’on, Karmel och Mezodot Jehuda[2]. Dessa har nu vuxit till välorganiserade stora bosättningar med jordbruk och boskapsskötsel i ständig konflikt med den bofasta palestinska befolkningen om användning av mark och vattenresurser.

Här tar Nasser vid och berättar om det som hände när han var pojke. Han var i skolåldern och hade just fått sin lillebror Abed när hela byn 1986 fick order om att utrymma platsen. Israel hade bestämt att gamla Susyia skulle bli en arkeologisk park och att ingen skulle få bo där. I sin turistinformation berättar de om livet i Susyia som judisk by för 1500 år sedan. [3]

Familjerna tvingades ta sina ägodelar och flytta någon kilometer bort, ut på sina fält. Det fanns då ingen att klaga hos – ockupationsmakten styrde med militär makt. Nasser berättar om hur farföräldrarna och föräldrarna samlade ihop allt de hade på sina traktorkärror, hur han och de andra barnen sprang omkring i röran, hur kvinnorna grät och hans mamma bar på lillebror. Inom synhåll för den gamla byn, satte man upp tält och försökte skapade en ny tillvaro. För Nasser, hans lillebror Abed och de andra syskonen har livet sedan dess bestått av hot och trakasserier från bosättare och militär när de vaktat fåren eller arbetat på fälten, och av upprepade uppbrott. Men dessemellan med försök att skapa en normal vardag.

1990 kom militären och förstörde alla byggnader och övrig infrastruktur och drev bort alla tillsammans med djuren. En av de äldre männen dödades. När militären lämnat samlade man ihop resterna av tält och skjul och återskapade sin tillvaro. Nästa gång militären kom och rev och förstörde var 1994 sedan 1996/97 och 1997/98. Varje gång återvände befolkningen för att börja om igen. År 2001 tvingades alla iväg till Yatta med sina ägodelar på traktorkärrorna och byarna förstördes helt inklusive oliv- och fikonträden och en del av fåren dödades. Men nu hade många i Israel vaknat upp för vad som pågår på den ockuperade Västbanken. Ta’yush[4], som bildats 2000, var först på plats för att hjälpa de fördrivna. Med deras hjälp fick man en bra advokat och lämnade in en protestskrivelse till Högsta domstolen. Det kom ett snabbt beslut att familjerna skulle få flytta tillbaka medan frågan utreddes.

Men när de kom tillbaka med sina tillhörigheter på traktorkärrorna blev de stående i en lång karavan på vägen, återigen stoppade av militären som hävdade att marken var avstängt militärt område i tremånader. Efter kontakt mellan högsta domstolen och militären, fick man åter sätta upp sina tält och ännu en gång försöka återskapa sin tillvaro. Under perioden 2001 – 2007 låg ärendet hos högsta domstolen och 2007 kom utslaget att marken mycket riktigt var palestinsk och att man hade rätt att bo på och bruka de 2000 dunums[5] som man fortfarande hade tillgång till av de ursprungliga 8 000 dunums. Övrig mark hade successivt tagits över av bosättningen med säkerhetszon, en militärförläggning, tre extra bevakningstorn och den arkeologiska parken. Men beslutet krävde att man skaffade bygglov för alla tält, boskapsskjul etc. Mycket tid och pengar lades på denna process under perioden 2007 till 2010, men utan att en enda ansökan beviljades.

År 2011 lämnade den judiska organisationen Regavim[6] in en begäran hos högsta domstolen att ’den illegala palestinska utposten Susyia’ skulle rivas. Byn fick tre dagar på sig att protestera. Man tog då kontakt med organisationen ’Rabbis for Human Rights’. [7] Rivningen stoppades, men nu med uppmaningen att byn måste komma in med en mark- och byggplan. Denna arbetades ut och skickades till DCA [8] i juni 2013 och för en vecka sen kom utslaget.

Ett entydigt nej, med motiveringen att:
a) platsen låg för långt från Yatta för att kunna förses med vatten och elektricitet
b) det är kulturellt och socialt inte bra att bo så långt ifrån tätorten

Två ihåliga argument eftersom det är mindre än 2 mil mellan Susyia och Yatta. Den israeliska bosättningen ligger betydligt längre ifrån kulturellt och socialt judisk miljö. Och bosättningens vatten- och elledningar går över den palestinska marken och skulle lätt kunna förse byn med både vatten och el. Advokaterna har nu 60 dagar på sig att lämna in en ny skrivelse till högsta domstolen som kan ge förnyad respit, medan man inväntar staten Israels svar och domstolsförhandlingarna, vilket kan ta från några månader till flera år.

Nasser diskuterar med soldat vid ickevåldsdemonstration, Photo, B Rubenson 130926Jag lämnar Susyia med ännu en berättelse om ständiga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och brott mot internationell humanitär rätt. Men också med beundran för den envishet, det mod och den uthållighet Palestinierna visar för att överleva och skapa en vardag med lek och glädje, en tillvaro där barn kan växa upp till människor med värdighet och respekt, som Nasser och hans syskon. Nasser arbetar idag som rapportör och filmare för B’Tselem[9], talar hebreiska och konfronterar soldater och bosättare med sin kunskap om vad som är lagligt och rätt, samtidigt som han sköter jordbruket och fåren tillsammans med sina åldrade föräldrar och en av bröderna.

Birgitta Rubenson
Yatta november 2013


[4] En israeliska-palestinska organisationen mot ockupationen, http://www.taayush.org/?page_id=61

[5] Dunum ett ytmått som används i Palestina, motsvarar knappt 1 000 m2

[6] En sionistisk organisation http://regavim.org.il/en/

[7] En israelisk mänskliga rättighetsorganisation som bland annat bistår med advokathjälp till palestinier i mark och bostadsfrågor, www.rhr.org.il

[8] DCA – Den israeliska myndighet som ansvarar för palestinska frågor inom zon C på Västbanken. DCA lyder direkt under Israels försvarsdepartement.

[9] B’Tselem, ett israeliskt informationscenter för mänskliga rättigheter på det ockuperade palestinska området, www.btselem.org

 

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.