Rätten till rättigheter

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.” [1]

Checkpoint SHH Birgitta R RR3

Ismail och Jasminik kommer springande uppför backen från skolan på väg mot den militära vägspärren och hem. ”Jalla, jalla” ropar Ismail till mig, ”tal al beiti”. Skynda dig och följ med oss hem.

Vi går tillsammans fram till soldaterna, jag lämnar in mitt pass för kontroll och så går vi vidare till bandet där de lägger sina skolväskor och jag min EAPPI-väst. Vi går igenom metalldetektorn, tar våra saker som kontrollerats och jag får mitt pass tillbaka. Så är vi igenom och på andra sidan muren [2]. Mina EAPPI-kollegor Arve och Juha är kvar och inväntar de övriga skolbarnen. Men Ismail och Jasminik har bråttom hem. De kallar otåligt på mig och vi vandrar uppför vägen mellan den israeliska militärförläggningen och den israeliska bosättningen Mezodot Yehuda. När vi gått över vägen in till bosättningen, där barnen varit noga med att se till att jag inte gått för nära, hoppar Jasminik upp på räcket och med stöd av Ismail balanserar hon glad hemåt.

Jag dröjer på stegen för att se om inte de andra kommer, men de syns inte till. Barnen skyndar på mig och efter en dryg kvart längs den hårt trafikerade vägen – personbilar, lastbilar och militärfordon i en strid ström – kommer vi fram till en plantering med dammiga olivträd. Barnen hoppar över diket och springer in bland träden och jag följer efter. Vi kommer fram till den lilla samlingen fallfärdiga ruckel av korrugerad plåt, gamla bilkarosser och svart grov tältfilt som utgör den lilla byn och barnens hem. Jasmink stannar till vid den lilla kojan, överdelen av en lastbilshytt, där hon kryper in med sin skolväska. Ismail drar mig med till sitt hem och Jasminik försvinner in i ett annat skjul.

Ismail, som övat engelska på vägen med frågorna ”What is your name?” och ”From where do you come?” presenterar mig för sin mamma, farmor och några både äldre och yngre syskon. Snart nog kommer även pappa och farbror, fastrar och kusiner och det blir väldigt fullt i det lilla hemmet. Farmor drar sig tillbaka när ljudnivån stiger och vi kommunicerar på bräcklig arabiska och engelska, men med många leenden och gester. Snart kommer det söta teet fram och också en enkel lunchsoppa på ris, lök och kryddor, med ett gott bröd till. Arve och Juha ansluter medan de övriga skolbarnen springer hem var och en till sig.

As Seefer, som byn heter, ligger i en sömzon, det vill säga på den israeliska sidan av muren, men fortfarande på palestinsk mark. Istället för att följa den Gröna linjen, stilleståndslinjen från 1949, som utgör gränsen mellan Israel och den ockuperade Västbanken, så gör stängslet här en tydlig böj in på Västbanken för att inkludera också bosättningen Mezodot Yehuda och militärförläggningen på den israeliska sidan. Det innebär att också den lilla byn As Seefer, som ligger intill den israeliska bosättningen, hamnade i sömzonen , i ett slags vakuum. Där bor familjen Abu Qbeita på cirka 35 personer. De har inte några rättigheter i Israel och måste förnya sina tillstånd att vistas i sin by i sömzonen var tredje månad. De måste också ha tillstånd för att få passera igenom vägspärren för att till exempel handla, besöka släkt och vänner eller söka sjukvård.

Muren som Israel bygger blir enligt planerna drygt 70 mil lång, medan ’ Gröna linjen’ är 32 mil [3]. Att barriären är så mycket längre beror på att stora delar av den byggs inne på Västbanken, på palestiniernas område, för att inkludera bosättningarna som ligger längs gränsen. Knappt hälften av de israeliska bosättningarna på Västbanken ligger inom sömzoner och ca 85% av alla israeliska bosättare bor i dessa områden. På detta sätt inkluderas 10% av det palestinska området i Israel, vilket gör livet för de palestinier som bor där, eller äger mark där, mycket svårt [4]. Många har sina olivodlingar, sin jordbruksmark, på ena sidan av muren och bor på den andra, vilket betyder att de har mycket svårt att sköta sitt jordbruk och är beroende av israeliska tillstånd för varje passage. För barnen i sömzonen betyder det att de måste passera den militära vägspärren och de fullt beväpnade soldaterna två gånger per dag, att de aldrig kan ta med en kompis hem efter skolan och inte heller kan stanna kvar vid skolan eller hos kompisar efter skoldagens slut.

Efter besöket i As Seefer funderar jag på de tre familjernas omöjliga situation som rättslösa och tänker på filosofen Hanna Arendts bok The Origins of Totalitarianism, [5] där hon diskuterar de statslösas och därmed rättighetslösas situation – de som blev över, de som fråntagits sin rätt att höra till ett samhälle. Hon skriver att deras situation präglas av tillfällighet, omänsklighet, ojämlikhet, språklöshet. Hanna Arendts kriterier för att beskriva de statslösas situation kan också användas för att beskriva situationen för de Palestinier som hamnat i sömzonen.
– tillfällighet – det har ingen del i att de befinner sig i den situation de gör
– omänsklighet – de lever under ständigt hot att få sina hem rivna, sina vattencisterner och solpaneler förstörda och sina tillstånd indragna, sina möjligheter att försörja sig saboterade
– ojämlikhet – på andra sidan ett staket lever de som tagit deras mark ifrån dem i riktiga bostäder med vatten och elektricitet, vilket de tre familjerna förnekas
– språklöshet – de förnekas rätten att göra sig hörda, att ha en röst De har fråntagits rätten att ha rättigheter

De bor på Västbanken inom område C, men har på grund av muren dragning hamnat på ’fel’ sida om muren och är därmed helt förhindrade att röra sig inom Palestina utan speciella tillstånd. Samtidigt är de förbjudna att röra sig i Israel och är konstant övervakade av israelisk militär.

Birgitta Rubenson
Yatta oktober 2013


[1] Den Allmänna förklaringen om Mänskliga Rättigheter, artikel 25 http://www.fn.se/PageFiles/7177/Allmanforklaringomdemanskligarattigheterna.pdf

[2] Muren består i vissa områden av en flera meter hög betongmur och på andra ställen av ett system av diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar. Följeslagarprogrammet har valt att genomgående använda begreppet mur då den Internationella domstolen i Haag valde att använda det begreppet i sitt yttrande. Se Följeslagarprogrammets material Hinder för Fred https://foljeslagarprogrammet.se/material/

[3] UNOCHA/oPt – UN Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, occupied Palestinian territory, Fact sheet on the Security Barrier; http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_barrier_factsheet_july_2013_english.pdf

[4] CJPME – Canadians for Justice and Peace in the Middle east, Factsheet on the Seam Zone http://www.cjpmo.org/DisplayDocument.aspx?DocumentID=69

[5] Arendt H. 1973 The Origins of Totalitarianism, New York: Mariner Books

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.