Rätt till utbildning

Det är tidig morgon och solen har just gått upp över horisonten och sprider sitt guldgula sken över stans gränder och husfasader. Vi rullar ut från Yatta i Unicefs landcruiser med destination Masafer Yatta.

Snart lämnar vi asfalten och svänger in på den grusiga avfarten som leder oss allt längre in bland södra Hebrons kulliga ökenlandskap. Flockar av får betar på slutningarna, även om det är svårt att se vad de kan hitta att äta. Bilen kränger fram i allt sandigare hjulspår tills det plötsligt står en mamma med två små skolbarn vid vägkanten. Mofed, vår chaufför, stannar och 5-åriga Ra’ana och 7-årige Mohammed lyfts in i bilen med sin ryggsäck. De är de första två i den skara skolbarn som vi skall ta med till skolorna i Khirbeit al Fakheit och Khirbeit al Majaz. Efter ca en halvtimme har bilen fyllts och vi stannar framför den nyöppnade skolan i Majaz för barn från förskola till fjärde klass.

De större barnen i Majaz hoppar in i bilen och vi fortsätter mot Fakheit, där vi möts av lekande barn på fotbollsplanen framför skolan. Så fortsätter färden ut i ökenlandskapet igen. Fler barn kliver på och slutligen tre lärare som väntar på överenskommen plats just på gränsen in i Masafer Yatta. Så går färden tillbaka till de två skolorna och klockan halv nio kan skoldagen börja för de ca 50 barnen i två skolor på södra Västbanken. Över oss ritar det israeliska jaktflyget vita streck på himmelen och i fjärran mullrar det från övningarna på skjutfältet.

Alla barn har rätt till utbildning enligt barnkonventionen artikel 28. För den palestinska myndigheten är det en prioritet och en utmaning att erbjuda alla barn tillgång till skola i en befolkning, där 41% är under 14 år och i en miljö som präglas av ockupation och restriktioner. För många barn betyder det långa skolvägar i otillgänglig terräng, förbi bosättningar med risk fö konflikter och genom vägspärrar med risk för kränkningar och våld från israelisk militär [1]. Lärarna uppger att så många som 70% av barnen har psykosociala problem som en följd av återkommande kränkningar och övergrepp av  ilitären. [2] I det otillgängliga Masafer Yatta erbjuder UNICEF skolskjuts som hämtar upp  arn och lärare på morgonen och skjutsar hem dem på eftermiddagen. En ekumenisk följeslagare eller annan internationell fredsobservatör följer alltid med i bilen  om skydd och för att rapportera eventuella incidenter. Det är EAPPI teamets ansvar att  följa med varje måndag och tisdag. Skolan i Majaz är ny för läsåret och är inrymd i ett tält som blivit tomt, när någon flyttat. Det betyder att de små barnen kan stanna hemma i byn, ett yngre barn från de närliggande byarna får närmare och att det blir färre turer för skolskjutsen. Diskussionen om behovet av en skola i Majaz har pågått länge men byborna har varit tveksamma, eftersom en ny struktur, om så bara ett tält, skulle omedelbart leda till nya demoleringsorder från Israels militär som kräver att hela området skall utrymmas.

Redan 1970 förklarade Israel Masafer Yatta i sydöstra hörnet av den ockuperade Västbanken som militärområde Firing Zone 918 (ca 3000 ha) [3]. I området bor drygt 1300 personer tillhörande 12 små beduinsamhällen som lever huvudsakligen på får- och getskötsel och ett minimalt jordbruk. Den israeliska armén tvångsförflyttade 1999 omkring 700 palestinier från området och förstörde deras hem. Ärendet överklagades av familjerna med stöd av organisationen ACRI (Association for Civil Rights in Israel) [4] och i mars 2000 beslutade högsta domstolen att familjerna skulle få flytta tillbaka tills ärendet slutgiltigt avgjorts. Beslutet sköts upprepade gånger upp i väntan på israeliska statens svar på palestiniernas överklagan. Under åren som gått har byarna fått flera rivningsorder och förbud om utvecklig och utbyggnad av sina byar och varje ny utbyggnad, vattencistern eller liknande har fått stopp- och demoleringsorder av armén. Israels civila administration för området krävde 2005 rivning av 15 vattencisterner finansierade med brittiska biståndsmedel. Beslutet överklagades och högsta domstolen beslöt att tills det slutgiltiga beslutet fattats om hela områdets status och användning skulle ingenting rivas, men heller inga nya tillbyggnader tillåtas. Under 2012 återupptogs ärendet sedan Israels försvarsministerium inkommit med sitt svar på överklagandena från 2000. Man vill totalförstöra åtta av de 12 byar och tvångsförflytta omkring 1000 personer, men tillåta dem att arbeta på sina fält och beta sina djur på helgerna och på judiska helgdagar och därutöver 2 månader om året. Högsta domstolen avslutade ärendet utan beslut och bad invånarna i de åtta drabbade byarna att inkomma med svar på försvarsministeriets begäran. På invånarnas vägnar lämnade ACRI i januari 2013 in en ny begäran om att utrymningsordern skulle upphävas [5]. Ärendet kommer att tas upp i högsta domstolen den andra september, men ett slutgiltigt avgörande kommer att dröja enligt de flesta bedömare.

Tills vidare får folk bo kvar i sina små byar utan möjlighet till förbättringar och barnen fortsätta i sina enkla tältskolor – och leva med den dagliga oron för besök av israelisk militär och återkommande krav på rivning och förflyttning.

Birgitta Rubensson
Yatta september 2013


[1] Education under occupation, EAPPI, denna rapport finns tyvärr inte digitalt, men kan beställas från SKR/SEAPPI

[2] PNA Ministry of Education, Annual Report 2012, http://www.mohe.gov.ps/Uploads/ramamohe/Annual_Report_English_2012.pdf

[3] UNOCHA, http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_firing_zone_factsheet_august_2012_english.pdf

[4] ACRI, www.acri.org,


 

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.