Röda gatan

Våren verkar komma i Hebron, men innan solen har kommit upp är luften kylig och fuktig. Precis som varje morgon passerar jag kontrollstation 56 för att ta mig till Shuhada street i H2, det område i Hebron som kontrolleras av israeliska militären. Precis som varje morgon möter jag människor på väg till skola och arbete. Även under ockupation styrs livet av rutin.

Kontrollstation 56 på Shuhada street

Sedan 1994 är Shuhada street, en gata mitt i staden, stängd för palestinier. På min karta från FN:s kontor för humanitära frågor är gatan rödmarkerad. I anslutning till kontrollstation 56 kan palestinier fortfarande beträda Shuhada street, men längre ned på samma gata går en osynlig gräns efter vilken de varken kan köra eller promenera. På andra ställen i Hebron, där vägarna på kartan är rosa – såsom de längs den israeliska bosättningen Kiryat Arba utanför Hebrons stadskärna – råder körförbud för palestinier.

Shuhada street är sedan gatan stängdes 1994 i stort sett helt tom. Jag promenerar längs Shuhada street dagligen, anser mig kunna rutinen och rytmen längs gatan. Varje morgon springer palestinska barn nedför backen på väg till skolan som ligger mitt emot en av de israeliska bosättningarna. Fötterna smattrar mot asfalten, tycks liksom gå av sig själva. Många kommer igenom kontrollstation 56, som dygnet runt är bemannad av två soldater. Ibland joggar andra soldater förbi, i shorts och med sina M16 i axelband över ryggen. Från bosättningen Avraham Avinu kommer varje morgon en israelisk bosättare för sin raska morgonpromenad. På muren sitter den där katten som liksom ylar. Några israeliska skolbussar kör förbi, för att ta barnen som bor i bosättningen till skolor runtom i området. Här syns en psykiskt funktionsnedsatt man, några gatsopare, soldater – men mest barn, tycks det mig.

I mina ögon är Shuhada street en bisarr version av Kamomilla stad, en ockupationslasagne, där vi alla – soldaten, de palestinska barnen, bosättaren, MR-observatörerna – reduceras till kalkerade arketyper. Lager på lager av våld, vardaglig acceptans, trakasserier och kontroll. Ibland ett blänk av humanitet.

En sen eftermiddag träffar jag Mufeed Sharabati i hans hem på Shuhada street, precis vid kontrollstation 55 – den punkt efter vilken palestinier inte längre får beträda gatan. Mufeed säger att han i september 2013 misshandlades av soldater när han försökte ta upp byggnadsmaterial till sitt andra hus, nedanför en av bosättningarna i området. Han fick två frakturer i ryggraden och blev tillsagd av läkaren att en operation behövde genomföras, i Jerusalem, där det finns bättre förutsättningar för vård.

Mufeed sökte tillstånd hos den israeliska militären, men med hänvisning till ’säkerhetsskäl’ nekades han möjlighet att åka till Jerusalem, säger han. Istället fick han ta sig till Jordanien för operationen. Han beskriver hur han i fem månader satt i rullstol och hur han fortfarande knappt kan gå.

Jag frågar honom om han har anmält händelsen. Mufeed skakar på huvudet. ”Nej nej, det leder ingen vart.” Statistiken tycks hålla med honom, trösklarna för palestinier att få anmälningar om brott att leda till åtal är mycket höga, något som bland annat har påtalats av den israeliska organisationen Yesh Din (se faktaruta). Att olika lagsystem gäller för israeliska bosättare och palestinier i de ockuperade områdena, där de förstnämnda döms enligt israelisk civilrätt medan palestinier döms i militärdomstolar enligt särskild militärrätt, gör många ovilliga att anmäla brott.

Mufeed berättar för mig om Shuhada street, hur gatan innan den stängdes var den centrala pulsådern i Hebron. ”Det är den gata som knyter den södra delen av landet till den norra, det är den viktigaste gatan. Handelscentrat. Det var här livet fanns.”

Han beskriver affärerna och livet på gatan, de turkiska baden och kaféerna. Efter massakern i Ibrahimi-moskén 1994, då 29 muslimer dödades av en israelisk bosättare, stängdes gatan för palestinier. ”De som dog var palestinier, de som skadades var palestinier, de som straffades var palestinier”, säger Mufeed. Jag frågar honom vad som hände med affärsinnehavarna längs gatan. ”Vissa skaffade nya affärer i andra områden. Andra förlorade allt. Allt.”

Varje morgon står jag vid kontrollstation 56. Varje morgon ser jag barnen som passerar förbi soldaterna, jag ser hur nioåriga pojkar får sina ryggsäckar kontrollerade. Jag ser bosättarna åka förbi – ofta fotograferar de oss, ibland stannar de och skriker argt åt oss: ”Det här är mitt land!”

Banderoll på Shuhada street. Den engelska och hebreiska texten lyder: ”Palestina har aldrig existerat (och kommer aldrig att göra det) – det judiska samhället i Hebron. Hitta oss på Facebook ’Hebron – Cave of the Patriarchs’.”Varje dag går jag upp och ned Shuhada street. Jag fotograferar, jag försöker sortera intrycken: Soldaten som bär den gamla palestinska kvinnans kassar uppför backen till området Tel Rumeida. Hon sa nej först, betackade sig hjälp, men han insisterade, tog hennes påsar och bar dem hela vägen uppför backen. Bosättaren som skriker åt min kollega, knuffar henne och kallade henne ’nazist’. Soldaten som visiterar en funktionshindrad man, som inte tycks se rädslan i mannens ögon – och soldaten som böjer sig ned för att knyta en palestinsk pojkes skosnören.

I början av mars dök banderoller upp på Shuhada street. ”Palestina har aldrig existerat (och kommer aldrig att existera)!” fastlår de. Såväl privatpersoner som flera organisationer har protesterat mot banderollerna, men de sitter fortfarande uppe.

Varje kväll ser jag ljuset i kontrollstation 56 när jag kommer nedför den mörka Shuhada street. På röda gatan ser jag dagligen de illegitima rörelsehindren. Jag ser bosättarvåldet och ojämlikheten inför lagen, den militära kontrollen av människors vardag. Etablerandet av permanent infrastruktur på ockuperad mark. Jag stiger in i kontrollstation 56 och lämnar röda gatan.

Bilder

Bild 1: Kontrollstation 56 på Shuhada street.
Bild 2: Shuhada street är sedan gatan stängdes 1994 i stort sett helt tom.
Bild 3: Banderoll på Shuhada street. Den engelska och hebreiska texten lyder: ”Palestina har aldrig existerat (och kommer aldrig att göra det) – det judiska samhället i Hebron. Hitta oss på Facebook ’Hebron – Cave of the Patriarchs’.”

Källor

• Hebron är sedan 1997 uppdelat i två områden, H1 och H2 under palestinska myndighetens respektive israeliska arméns ansvar. Se OCHA:s karta för en översikt av ’röda’ och ’rosa’ gator samt andra rörelsehinder i Hebron.
• Stängningen av Shuhada street inleddes efter att bosättaren Baruch Goldstein i februari 1994 dödade 29 palestinier i Ibrahimi-moskén. Hebron-protokollet, som antogs som del av Oslo-processen, konstaterar vikten av att ”upprätthålla normala levnadsförhållanden i Hebron” och att ”stängningen av Shuhada street inom 4 månader gradvis ska avvecklas.” Shuhada street är idag, 14 år senare, fortfarande avstängd för palestinier.
• Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem skriver i en rapport om Shuhada street att stängningen av Shuhada street enligt israeliska arméns juridiska rådgivare skedde av ”misstag” och att ingen skriftlig order om att gatan ska vara avstängd har utfärdats.
• Flera israeliska bosättningar har etablerats i och kring Hebron, varav fyra stycken ligger inne i stadskärnan, där cirka 500 israeliska bosättare bor. Ytterligare cirka 7 000 bosättare lever i bosättningen Kiryat Arba utanför Hebron.
• De bosättningar som Israel har byggt på Västbanken är olagliga enligt internationell rätt. Den israeliska bosättningspolitiken har fördömts av åtskilliga FN-organ (inklusive säkerhetsrådet), EU och Internationella domstolen i Haag. Läs mer på ICRC:s hemsida och på OCHA:s hemsida.
• I de ockuperade områdena råder två lagsystem, där bosättarna lagförs enligt israelisk civilrätt, medan palestinier lagförs under israelisk militärrätt. Bland annat skiljer sig rätten till representation, vilka maximala straffsatser som gäller för olika brott och generellt rättsskydd mellan de olika systemen. Detta bryter bland annat mot artikel 43 i fjärde Haag-konventionen såväl som mot principen om allas likhet inför lagen. Läs mer om de två parallella lagsystemen på B’Tselems hemsida.
• Den israeliska organisationen Yesh Din skriver att färre än 9 % av de fall som anmäls till israelisk polis av palestinier i de ockuperade områdena leder till åtal, medan 84 % av fallen läggs ned på grund av felaktigheter från polisens sida i att undersöka anmälningarna.
• Bosättarvåld och -trakasserier mot palestinier på Västbanken går till stor del ostraffat och beskrivs av OCHA som en del i Israels möjliggörande av övertagande och kontroll över palestinsk mark. Läs mer på OCHA:s hemsida.
• Mufeed Sharabatis berättelse om hur han misshandlades av israeliska soldater finns även återgiven av Al Jazeera.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.