Ropen från Kafr Qadum

Kafr Qadum — en by som bjuder fredligt motstånd — skriver Morad Shtaiwi i den lilla folder på arabiska och engelska där texten ropar[1] till världen att byn lider svårt av bosättares våld och ockupations-maktens attacker. Ropen kommer från den fredliga demonstration som genomförs varje fredag sedan 1,5 år.

– Antalet soldater ökar och nu tränger de in i byn före fredagsbönen, skjuter tårgas för att skingra ung och gammal och jagar – såväl byns unga män som internationella fredsaktivister och journalister – med hundar för att arrestera. Nästan 100 män, 16-58 år, och 8 barn har arresterats och mer än 400 personer skadats av tårgas eller direkt av tårgasbomberna, berättar Morad upprört på snabb engelska.

Advokaten som vi senare träffar i den tungt bevakade israeliska rätten i Salem[2] bekräftar bilden. Han har 16 öppna fall som rör byn. Vårt följeslagarteam kan inte längre vara på plats vid demonstrationerna, eftersom armén definierar området som miltär säkerhetszon, men varje vecka besöker vi familjer i byn och rapporterar om arresteringar.

Ofta möter vi byns snart avgående (det är val i november) borgmästare Abu Musad. Från taket på sitt kontorshus pekar han ut hur soldaterna rör sig från den israeliska bosättningen över kullen och in i byn.Kafr Qadum är en liten by med ca 3500 innevånare och en 3000-årig historia.

Det är 30 km till östra Qalqilia och 15 km till västra Nablus — två viktiga städer för byn. Vi åker dit på en halvtimme från Tulkarem; över ett mjukt kuperat och vackert landskap.  Bosättningen Qedumim har lagt beslag på en sjättedel, 4000 tunnland, av byns mark och etablerat fem områden.

År 1988 dödades en ung man och skadades en annan när soldaterna, klädda som palestinier, stormade byn. Sedan dess har attackerna från bosättarna tagit sig olika uttryck; nersågning eller uppbränning av olivträd, stöld ur skörden, stenkastning på jordbukarna, fortsätter Abu Musad.

Foldertexten beskriver att den israeliska armén 2003, under den andra intifadan, stängde av den väg som länkar byn med andra byar. I stället för att åka 2,5 km till huvudvägen mellan Nablus och Qalqilia fick innevånarna i tre år köra svårframkomliga jordbruksvägar eller följa öppna stråk i terrängen. Det har spätt på byns lidande, försvårat jordbruket, utbildningsmöjligheterna och tunnat ut den redan knappa ekonomin.

Efter de tre åren gjordes en tillfällig väg i ordning, vars sträckning innebär en omväg på 15 km för att komma till samma vägkorsning.

– Resekostnaderna har förstås ökat och till råga på allt håller soldater sig ibland dolda i en av kurvorna för att sätta upp en tillfällig vägspärr och kontrollera identiteter och tillstånd, lägger Abu Musad till.

Det är den vägen vi brukar använda, men vår chaufför och tolk frågar varje gång en mötande bilist om det står soldater på vägen. ”Nej, inte idag!” Så kan vi köra upp till byn; vägar och hus tycks verkligen klättra upp i branta backar på Västbankens kullar. – Blockeringen av vägen hindrar jordbrukarna från att enkelt nå 85 % av sina marker, berättar Abu Musad. Nu kan de bara nå sina marker efter att ha fått tillstånd från den israeliska civila administrationen.

Under ett år krävs flera tillstånd och många ansökningar avslås. Det innebär att olivträden inte kan skötas på bästa sätt. Det leder i sin tur till skador på de för ekonomin så viktiga träden. Än värre är att avspärrningen av vägen har lett till dödsfall. Det palestinska hälsoinstitutet har, enligt Abu Musad, i tre fall konstaterat att ambulansen inte nått sjukhuset i tid p.g.a. omvägen.

Familjen Abu Ihab tillhör också dem som behövt hjälp av både läkare och psykologer. Den yngste sonen Hamam, 16 år, fick under ett års tid terapeutiskt stöd från Läkare utan gränser. Ibland åker personal från FN-organet UNWRA dit.

Modern till de sju barnen vågar inte längre vara hemma på fredagar före demonstrationen. Familjens hus är det sista vid vägen och ligger intill avspärrningen. Södra husknuten och träden där är svarta av rök från brinnande bildäck. Däck som den israeliska armén skopat ner på huset.

Övervåningen står öde så när som på några magra får. Där har israeliska soldaterna haft sitt fäste vid demonstrationer. Stanken från djuren och från det ”skunkvatten” soldaterna, ofattbart nog, sprutat på väg och träd är kväljande.

Jag minns inte att jag tidigare mött sådan utsatthet och yttre fattigdom! Våra besök är mycket uppskattade och varje gång serverar döttrarna kall dryck, sedan väl sötat te och därefter starkt kaffe. Vi har inte knäckt koden för att avstå någon del av serveringen; inte ens vår chaufför klarar det. Vi skrattat gott åt detta och gläds igen över den påtagliga gästfrihet vi möter i hemmen. De fyra sönernas berättelse om sina arresteringar färgas av deras trötta ögon. De tre döttrarna lyssnar uppmärksamt på sina bröder – och på oss – och deltar sedan i samtalet. De får oss också att prata om språk, kläder, länder och att skratta igen. Inte minst åt mitt förnamn som tycks framstå som ett skämt.

När vi nästa gång möter Morad Shwaiti, ledaren för protestmarschen, är han glad. Han har kallat till ett öppet möte med ministern för palestinska fängelsen Issa Qaragea, ledarna för Prisoner´s club[3] och regionens guvernör.

Morads inledning är en fortsatt berättelse om byns svårigheter och motstånd.- Ockupationsstyrkorna bemöter den fredliga protestmarschen på ett aggressivt sätt och massarresterar våra män. De döms till flera månaders fängelse och får böta (motsv. 2-6000 kronor). Det är t.o.m. så att vi som kommer från Kafr Qadum uppmärksammas negativt vid militära vägspärrar över hela Västbanken. Vår by behöver stöd från alla håll.

Ministern uppmuntrar till ickevålds-motstånd och bekräftar att byn är ett gott exempel för andra. Han berättar att årligen betalas motsvarande 30 miljoner kronor i böter och att bestraffningarna ökar. Guvernören har ett löfte med sig att kunna betala hälften av bötesbeloppen (motsv. ca 100 000 kr).

Flera mötesdeltagare blir alltmer uppförda och röster höjs för bojkott av böter och slut med att skicka pengar till fångarna. – Israel köper ju bara fler vapen för pengarna och den palestinska myndigheten borde göra mer för fångarnas familjer.

Hur motståndet bäst kombineras med solidariteten med fångar är en svår fråga. Guvernören blir till slut tydlig i att ingen kan bara kräva mer och att alla måste bidra.

Efteråt är Morad mycket nöjd med mötet! Han bjuder på te och vi höjer de varma glasen och lyckönskar honom. Hans telefon ringer oavbrutet och till slut brister han ut i ett jubel. Rätten har just beslutat att inte förlänga fängelsetiden för hans brorson Ahmad, som i mitten av mars månad anklagades för att ha kastat sten och blev biten av en hund. Den händelsen är ett av de mest spridda ropen ut i världen från den fredliga demonstrationen i Kafr Qaddum. Snart är han fri! Är fred möjlig?

Källor

1. Ropen kan också höras på Youtube och på Facebook — Virtual Solidarity med Kafr Qaddum

2. Rätten i Salem ligger i ett ”ingenmansland” vid den norra gränsen mellan Västbanken och Israel

3. Youtube

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.