Sabhas son greps utan förklaring

Det verkar inte finnas någon mjukstart med att vara följeslagare och de människor jag möter har ofta smärtsamma berättelser. I min första reserapport skildrar jag mitt möte med Sabha Abdulrahman Mustafa och hur hennes svårt sjuka son blev bortförd av israelisk militär mitt i natten. En berättelse som tyvärr inte är unik.

Sabha Abdulrahman Mustafa i sitt hem

Sabha Abdulrahman Mustafa i sitt hem. Foto: Niklas

Under introduktionsdagarna på min placering reser jag och mitt team till olika byar på norra Västbanken för att bekanta oss med lokala kontakter och den problematik som finns på varje plats. Ett av våra första möten med den israeliska ockupationen av Västbanken är hemma hos Sabha Abdulrahman Mustafa i Bruqin, en liten by nordväst om Ramallah. När vi kommer in i huset är stämningen tung, det är som om luften gick att skära med kniv. Sabha sitter på en stol vid fönstret, intill henne står en rullator. Hon är märkbart omtumlad, ögonen nära att gråta. Vi blir serverade te och Sabha börjar berätta:

– De har tagit min son! De har tagit Hossein!

Hon brister ut i tårar.

Sabha förklarar hur hon klockan tre samma natt, när hon låg och sov på soffan i vardagsrummet, blir väckt av en gevärspipa riktad mot sig. Sabha är omringad av israeliska soldater, hon räknar dem till nio. En av dem håller ett papper i handen – en lista med namn – och frågar efter hennes make. Utöver språkbarriären mellan hebreiska och arabiska har Sabhas man nedsatt hörsel och hör inte när man ropar. Skakandes av rädsla ber hon om sin rullator för att kunna gå hämta honom, men tvingas istället att krypa på golvet.

När soldaterna väl får tala med Sabhas make ställer de samma fråga upprepade gånger, högre och högre för varje gång. Vissa har börjat riva och rota bland saker och bohag. De letar efter makens ID-handling eftersom det i varje palestinsk fars dokument står angivet vilka som är ens barn. Till slut återfinns ID-handlingen och namnen där i verkar stämma överens med soldaternas lista med namn – det är familjens 24-årige son Hossein de vill åt.

Hossein finns i rummet intill och soldaterna för med honom till en militärjeep. Utanför väntar ytterligare sju-åtta soldater. Vid det här laget är alla i huset vakna och familjens andra två söner rusar efter och ber dem släppa sin bror. Sabha fortsätter:

– Jag förstår inte varför de har gripit honom, vad han anklagas för. Han är mycket svag och lämnar nästan aldrig huset. Han har talassemi och behöver blodtransfusioner var tredje vecka.

Familjen har kontaktat det lokala byrådet som i sin tur har kontaktat den israeliska civiladministrationen, den administrativa enhet som hanterar allt som rör civilbefolkningen på de israelkontrollerade områdena på Västbanken. Enligt vår lokala kontakt behöver Israel inte lämna ut någon information de första 24 timmarna, vare sig vad Hossein anklagas för eller vart han har förts. Ibland kan det ta betydligt längre än så att få besked.

Ovisshet och oro infinner sig. Hosseins brors två små barn, som också fanns i huset när militären bröt sig in, verkar skrämda av händelsen och tittar blygt på oss bakom en av de vuxna. Berättelsen är förnedrande som den är och det känns knappast bättre för att vi är där och ställer frågor och tar bilder. Vår lokala kontakt ber oss gå tillbaka till bilen eftersom vi fortfarande har flera andra platser att besöka. Jag känner mig maktlös. Finns det något jag kan göra i den här stunden? Det minsta är att dokumentera och föra vidare berättelser som dessa.

Fem minuter senare får vi ett telefonsamtal från familjen, Hossein har släppts och är på väg tillbaka hem. Militären hade anhållit honom i åtta timmar utan att ställa en enda fråga. Enligt en rapport från den israeliska organisationen Breaking the Silence är nattliga gripanden en vanlig strategi för att sätta skräck i den palestinska befolkningen och skärpa militär kontroll, ofta utan att de gripna själva vet varför de arresterats. [1] Tydligen hade Hossein blivit beordrad till polisstationen några veckor tidigare, ett möte han inte gick till eftersom det inte heller då gavs någon förklaring om varför.

Källor

1. Occupation of the Territories: Israeli soldier testimonies 2000-2010, sida 29. Breaking the Silence. (Hämtad 2016-09-23)

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.