Saker som förenar – och skiljer åt

Igår drack jag osötat, bittert, kaffe för första gången sedan jag kom hit. Kaffet här innehåller annars rejält med socker. Att dricka det tjocka arabiska kaffet, som lämnar ett lager med sump i botten, utan socker, är ett dåligt tecken. Hemmet vi besökte har sorg, då dricker man kaffet så att det smakar lika beskt och bittert som livet känns.

För två månader sedan dödades en av sönerna i familjen av bosättare – eller militär – det har aldrig klargjorts vilket. Han var tretton år. För sex år sedan förlorade familjen också en son. Den äldste brodern dödades i en sammandrabbning med bosättare. En av bosättarna ska efteråt ha sagt att han såg hur brodern gjorde sig beredd att kasta en molotovcocktail, medan de palestinier som fanns där menade att han i själva verket skulle tända en cigarett.

Moderns sorg går nästan att ta på. Hon snurrar på sitt pärlband där var och en av de nittionio pärlorna sägs gömma ett av gudsnamnen enligt muslimsk tradition. Det hundrade får vi veta när vi lämnat detta livet. Vid ett sådant tillfälle blir ord överflödiga, de räcker helt enkelt inte till. Vi blir påminda om hur lite vi kan göra, egentligen inte mer än att sitta tillsammans en stund, lyssna, våga stanna kvar. Sorgen har olika ansikten, olika uttryck, men är kanske ändå den samma oavsett tid och plats.

”Olivträdet är ett heligt träd, det för människor samman och förenar över alla gränser.” Orden är stora och jag hör dem när vi följeslagare blir inbjudna till en samling i Nablus. Där finns representanter för kommunen, för oljeproducenterna (olivolja i det här fallet) och några andra, högre, politiker som vi uppfattar det. De vill tacka organisationer och frivilliga för deras hjälp med olivskörden som avslutades i oktober. Det hela startar nästan en timme efter utsatt tid. Anledningen är att talet som ska hållas inte är färdigskrivet, så vi får alla vänta till det är klart. Vi inleder med att stå upp en stund, i solidaritet med det palestinska folket. Det blir inte en tyst minut utan en minut fylld av skrällande musik innan vi sätter oss och lyssnar till talet. Det är mäktigt och var väl värt att vänta på. Vi får diplom och äter tårta tillsammans.

Jag tänker på besöket vi gjorde i Maále Adumim, en judisk bosättning på höjderna strax öster om Jerusalem. I mitten av rondellerna i denna förortsliknande bebyggelse har urgamla olivträd med tjocka, knotiga stammar placerats i syfte att se ut som om de alltid vuxit just här. Som om de vore planterade av människor som bott här i alla tider och hör ihop med jorden och människor som lever här nu. Det är en villfarelse men en talande bild. I själva verket har träden tillhört palestinier men grävts upp och stulits. En del av dem återfinns på liknande sätt i andra bosättningar medan en del pryder promenaderna i Tel Aviv enligt Angela Godfrey som arbetar för Israeli Committe against House Demolitions.

När jag växte upp i Stockholm på 1970-talet fick de barn som var kvar i stan en möjlighet till bad och lek genom de badbussar som organiserades av kommunen. Man hämtades och lämnades och mitt på dagen bjöds man också på bullar och mjölk — tre släta bullar och en trekantig tetra. För att komma åt bullarna fick vi stå och vänta i långa köer, fållor, som separerades av metallräcken, kanske var det så många som tolv fållor bredvid varandra. Om man inte visste vad denna märkliga konstruktion användes till skulle man säkert undra. När man kom fram satt de äldre pojkarna där, ofta min bror, som stoppade till mig lite extra. Nådigt delade de annars ut det var och en skulle ha, och den som bråkade i kön kunde bli avstängd.

När jag idag, trettiofem år senare står vid vägspärren vid Huwwara ser jag en liknande konstruktion, och visste jag inte vad den användes till skulle jag säkert undra. Här väntar inga bullar och mjölk när man kommer fram. Här väntar soldater från ockupationsmakten som under tre månaders tid är placerade på Västbanken och har makt att avgöra vem som får passera och vem som får vända tillbaka med oförrättat ärende. Michael som arbetar för organisationen Breaking the Silence, (en organisation som består av före detta soldater som nu tagit bladet från munnen i syfte att berätta om vad soldaterna gör och utsätter människor för) berättar att de en dag kunde bestämma sig för att låta alla palestinier passera som bar på kassar med frukt, medan de som bar på grönsaker fick vända tillbaka. Det är omöjligt att förutse vad som avgör soldaternas agerande och det är också det man vill göra tydligt. Den som bråkar i kön har inte en chans här heller.

I restaurangen på Hotell Yasmeen i Nablus möter vi Ranah från Röda Korset. Från taket på familjens hus i Nablus kan de vid klart väder se havet fyra mil bort. Han har två söner, sju och elva år gamla. De har aldrig varit vid havet, men skulle gärna vilja åka dit. I somras tog Ranah med sina pojkar till den swimmingpool som finns i stadens utkant och pojkarna undrade nyfiket hur stort havet var, om det är lika stort som poolen eller till och med större. Han svarade att havet är tre eller kanske fyra gånger så stort som poolen och att han hoppas att de en dag ska komma dit. Barn är barn överallt och ställer sina frågor — och föräldrar svarar som föräldrar ofta gjort, genom att försöka lugna men inte lova för mycket.

I Abu Dis, inte långt från Jerusalems mest centrala delar, står jag vid den grå, massiva, åtta meter höga muren som till största delen har byggt på palestinskt område. Som en orm slingrar den sig fram. På muren står visdomsorden tätt skrivna. Jag läser och stannar till vid orden ”This wall must fall”, den här muren måste falla. Någon sade att vad det här landet behöver inte murar utan broar. Något som förenar och inte skiljer människor åt. Jag tänker på den grekiskortodoxe patriarken Teophilus III som vi fick möta i Jerusalem. Han sade ”allt är inte heligt som sker i det heliga landet”.  Ändå är människor sig lika, det är min övertygelse. Samma känslor av bottenlös sorg när livet gör ont, samma svindlande lycka när livet ler. Jag önskar på något orimligt sätt att människor inte ska behöva dricka sitt kaffe utan socker, utan att livet fick vara sött, gott och starkt.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.