Samexistens

När kibbutz Metzer bildades 1953 av judiska invandrare från Argentina var den ett annorlunda inslag i området. En sekulär, marxistisk kibbutz inriktad på att avskaffa traditionella familjemönster, mitt i ett område av traditionella arabiska byar. Området var isolerat och med väldigt knappa vattenresurser. Invandrarna var unga och hade ambitionen att arbeta som fiskare och sjömän i Israel, men fick ta vad de blev tilldelade. Redan från början byggdes en nära relation upp till de arabiska byarna runt omkring, både för att det var nödvändigt och för att man var intresserad av varandra.

Detta berättar Dov Avital på kibbutz Metzer. Han är själv invandrare från Uruguay. Hans föräldrar överlevde förintelsen och reste till Uruguay som var ett av få länder som accepterade judiska flyktingar, därifrån flyttade han själv till Israel. Dov berättar att kibbutz Metzers verksamhet fortfarande, precis som i början, bygger på samexistens. Samarbetet med de arabiska byarna runt omkring är enligt honom oproblematiskt och nödvändigt, man delar på simbassäng, basketbollplan och vattenresurser — det är inte svårare än så.

Kibbutz Metzer ligger precis på gränsen till Västbanken och samarbetar både med de palestinska byarna som ligger i Israel, och med de palestinska byarna på Västbanken — som numera har ett stängsel (”muren”) som avskiljer dem från Israel. ”Hur definierar man en normal relation mellan människor? Normala relationer är sådant som aldrig når medias rubriker. Vi får inte så mycket uppmärksamhet här”, säger Dov.

Tillsammans med palestinska bönder, deras grannar på Västbanken, arbetar kibbutzen just nu med ett projekt för att gemensamt producera och exportera ekologisk olivolja, från oliver odlade på palestinsk mark som hamnat på västra sidan om muren. Det är svårt med myndigheterna, var ska det till exempel stå att oljan är producerad (Palestina, Israel/Palestina, Israel)? Detta påverkar säkerhetsprocedurerna. Än så länge har projektet inte kunnat förverkligas.

Tillbaka i Tulkarem, bara två mil därifrån men på Västbanken, nästan helt isolerat från kontakt med israeler förutom soldater på vägspärrar och i jeepar. Samar i Tulkarem berättar att hon inte tror på samexistens. “Om jag kom och tog över halva ditt hem — med våld — och sedan förklarade att nu är den här halvan Samars hem, nu ska vi leva här i samexistens: vad skulle du tycka? Det här är väldigt, väldigt svårt för oss.”

Vi reser tillsammans till Nazzlat Isa som ligger nära Tulkarem. Samar tar med mig för att visa och berätta om en plats som tidigare var ett livligt handelscenter och som nu är tyst och stilla. Vi ser hundratals igenstängda affärer, med skyltar på hebreiska och ryska — från den tiden när israeler kunde komma hit och handla billigt och staden var full av arbetstillfällen. Sedan muren byggdes rakt igenom Nazzlat Isa har all verksamhet försvunnit. Vi hälsar på i ett hem fullt av kvinnor — männen arbetar på annat håll (om de har jobb)[1]. Utanför huset finns en prunkande blomsterträdgård bredvid muren som går rakt igenom kvarteret. Den äldsta kvinnan säger småleende: ”De planterade en mur — jag planterar blommor”. Hon skriker argt på barn som försöker plocka av dem.

Alldeles bredvid Nazzlat Isa ligger Bakka as-Sharqiya (östra Bakka), här finns en vägspärr där boende i Nazzlat Isa och Bakka kan ta sig igenom muren för att besöka släktingar i Nazzlat Isa och Bakka al-Gharbiya (västra Bakka) på andra sidan. Vi försöker gå igenom vägspärren men den är bara till för boende här som har speciella tillstånd. Att säga att man är turist på promenad (som jag) eller tolk (som Samar) leder inte till något undantag från regeln. För Samar leder vägspärrar raka vägen till känslor av förnedring och maktlöshet. ”Vad tror de?? Att jag bär på en bomb? Det är sant — jag har en bomb, jag har en bomb i mitt hjärta!”

Jag kan inte föreställa mig hur annorlunda man blir utvärderad som palestinier, vid varje möte med israeliska soldater. Men jag känner och förstår att det inte går att förlåta, eller att det åtminstone kommer att ta lång tid att läka såren av förnedring, och att de blir djupare och djupare.

På kibbutz Metzer slog tragedin till för sju år sedan — en palestinsk man kom in på kibbutzen, som vid den tiden helt saknade säkerhetsstängsel. Han tog sig in i sovrummet i ett hus där han sedan sköt två små barn och deras mor, de och ytterligare två offer på kibbutzen dog. Dov höll ett tal efter händelsen där han förklarade att ”även om törsten efter hämnd är naturlig, måste vi ha styrkan att komma ihåg vårt budskap, och fortsätta att tro på vår önskan att leva i fred med våra grannar…” Enligt vad Dov berättar för mig sju år senare var detta ett medvetet dåd för att motverka det relativt unika samarbete som finns i det här området. Dagen efter händelsen skulle ett möte ha hållits mellan IDF, kibbutz-medlemmar och palestinska bönder, för att protestera mot byggandet av muren rakt igenom böndernas land. Al-Aqsa-martyrernas brigader tog på sig ansvaret för dådet[2]. Numera finns säkerhetsstängsel och galler för fönstren på kibbutz Metzer, och så muren (som här är ett stängsel), som byggdes rakt igenom böndernas land.

Nazzlat Isa betyder ”Jesus kom ned” — enligt vissa historier kom Jesus den här vägen ned mot Jerusalem men andra hävdar att detta är platsen där en man vid namn Isa (Jesus) slog sig ned och bildade en by. Metzer betyder ”gräns”. De judiska invandrare som startade kibbutzen 1953 tyckte att det var ett lämpligt namn så nära det som då var gränsen mot Jordanien, och dessutom liknar det Meiser, den närmsta palestinska israeliska[3] byn.  Efter mitt besök på kibbutz Metzer får jag skjuts av Dov till en plats där han tror att jag kanske kan ta mig till andra sidan muren för att åka tillbaks till Tulkarem. Det visar sig vara vägspärren i Bakka, där jag inte fick komma igenom från andra hållet. Kanske är det lättare på väg in till palestinskt territorium? Det visar sig svårare. Jag kan inte komma igenom här och det är väldigt svårt att komma igenom någon annanstans, men 2 mil söderut vid vägspärren Kafriat-Jbarah ska det nog gå.

Det är hett i solen och jag sätter mig i en taxi; kan taxichauffören köra mig in till centrum? Med hjälp av fem israeliska soldater, en palestinsk förbipasserande och taxichauffören själv får jag veta: taxin, som är palestinsk, kan köra igenom den här vägspärren — men inte med mig i. Taxin kan inte köra mig någon annanstans — den får bara röra sig härifrån, precis bredvid muren, och till andra sidan. En israelisk taxi kan köra mig söderut till vägspärren vid Jbarah, men inte igenom. Och jag får inte gå till fots igenom vägspärren vid Jbarah.

Den palestinska förbipasserande visar sig vara den enda som kan hjälpa. Efter att ha bjudit mig på falafel i Nazzlat Isa (Nazzlat Isa på västra sidan av muren), får han tag i en av dessa magiska israeliska taxis, med palestinsk-israelisk förare, som har tillstånd att köra söderut och in igenom vägspärren vid Jbarah, släppa av mig, för att sedan vända tillbaka. Därefter får jag leta upp en palestinsk taxi som kan ta mig norrut igen tillbaka till Tulkarem. Jag är förvirrad men nöjd.  Två samhällen lever sammanlänkade och åtskilda. Jag hoppas att Nazzlat Isa kan byta namn i framtiden, kanske till “platsen där muren kom ned”.

Källor

[1] Den ekonomiska situationen har inneburit att många män återgått till jordbruk på familjens land, eftersom inga jobb finns att få. Före detta affärsinnehavare arbetar också i Israel, vilket innebär en tröttsam process av att ständigt förnya tillstånd (permits) som bara ges för ett par månader i taget, den tröttsamma processen att gå genom vägspärrar, och att man blir en del av den “lägre klass” av arbetare som palestinier tillhör i Israel.

[2] Al-Aqsa-martyrernas brigader kallas för Fatahs väpnade gren, detta är omdisputerat, rörelsen har hur som helst band till Fatah (http://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Aqsa-martyrernas_brigader).

[3] “Palestinsk israelisk” eftersom invånarna är palestinier som befann sig på det territorium som blev staten Israel 1948, och därför blev israeliska medborgare.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.