Sderot

Tänk dig ett liv där du hela tiden lever på helspänn. Du lyssnar hela tiden efter en siren och en röst som ropar ut ”kod röd”. Så fort du hör detta alarm har du femton sekunder på dig att söka skydd innan en explosion kan ske var som helst i närheten av dig. När du kör bil åker du med nervevade rutor och lyssnar inte på hög musik på radion. Du behöver enligt lag inte ha säkerhetsbälte just för att du ska hinna söka skydd under dessa femton sekunder.

Så fort du hör larmet handlar det inte bara om att skydda dig själv. Du oroas även över var dina barn befinner sig och om de hinner söka skydd i tid. Du sover förmodligen inte speciellt gott, eftersom larmet även kan komma mitt i natten. Om larmet överhuvudtaget fungerar just då. Så ser livet ut i Sderot idag.

Sderot är en liten israelisk stad i västra Negev på gränsen till Gazaremsan. De flesta av Sderots invånare, som till över 99 procent är judar, kom från Nordafrika under 70- och 80-talet samt från Ryssland under 90-talet. Arbetarklassen är dominerande och många lever på olika typer av bidrag, så Sderot är inte speciellt rikt. Livet för stadens invånare förändrades radikalt då den andra intifadan började i oktober 2000. Hamas och Islamiska Jihad började avfyra hemmagjorda så kallade Qassamraketer från Gazaremsan. Dessa raketer är inte speciellt pricksäkra så hela civilbefolkningen är mer eller mindre deras måltavla. Sedan januari 2001 har mer än 7000 raketer avfyrats mot Sderot och västra Negev.[1]

En Qassamraket består av ett järnrör med påsvetsade skenor, fylld med socker och salpeter samt lite andra ingredienser som raketbränsle. Lite trotyl längst fram i raketen orsakar en eventuell explosion då den slår ner. Raketen kostar bara några dollar att tillverka, och allt utom själva sprängämnet är lätt att komma åt. Ibland är raketerna målade i vissa färger som visar vilken palestinsk gruppering som avfyrat den. De terrorgrupper som använder sig av dessa raketer är inte sena med att ta på sig ansvaret för dem. Sedan Israels tillbakadragande av bosättningar från Gaza har antalet avfyrade raketer mot Sderot och dess omgivning ökat. Vissa dagar landar över tjugo raketer och så sent som 28 februari i år sköts mer än 60 Qassamraketer mot Sderot.[2]

Den ständiga rädslan för att träffas av en nedfallande raket har fått fruktansvärda konsekvenser för Sderot och dess invånare. De materiella skadorna har uppgått till miljontals dollar, men de psykiska skadorna är desto värre. Drygt 30 procent av barnen och närmare 30 procent av den vuxna befolkningen lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).[3] Om en raket träffar ett hus kan grundstrukturen förstöras så att det blir omöjligt att reparera. Staten bistår med medel för att bygga upp och reparera hus, men inte till medicinering av befolkningen. En kvinna vi träffar äter fem olika mediciner mot stress och skakningar, men väldigt många har inte råd med dessa mediciner. Endast tre av de nio skolorna i staden har fullgott skydd mot raketerna. Så när befolkningen påstår att staten inte hjälper dem kan jag förstå deras frustration.

De senaste tre månaderna har stadens busshållplatser byggts om till skyddsrum, men de skyddar bara mot splitter och klarar inte en direktträff. Hittills har tretton personer i Sderot dött och ett hundratal har skadats. Över en sjuårsperiod låter det inte som väldigt höga siffror, särskilt inte jämfört med hur många som dödats av den israeliska militären i motattacker. Bara i slutet av februari dödades mer än 120 gazabor av israels militär under ett par dagar. Israels motattacker försvåras av att 97 procent av alla raketer avfyras från bostadshus och andra civila områden, bland annat förskolor. Fler civila blir lidande då måltavlan inte är militär. Israel försöker utveckla ett skydd, ”Iron Dome”, som, om det fungerar, kommer kosta tiotusentals dollar att använda. Varje gång. Mot raketer som kostar några dollar att tillverka och avfyra. Iron Dome går ut på att spåra de avskjutna raketerna och att sedan genskjuta dem med en Tamirmissil.[4]

Men hittills finns inget fungerande heltäckande skydd och det verkar som att Israels regering mest försöker råda bot på symtomen och inte själva grundproblemet. Regeringen vägrar fortfarande att förhandla med Hamas. Raketerna utvecklas ständigt och med tillgång till så kallade Katyusharaketer kan de palestinska terrorgrupperna nå staden Ashkelon en mil bort. Om denna stad, med närmare 120 000 invånare, blir en regelbunden måltavla finns det en stor chans att Israels regering kommer att reagera starkare. Om det sedan innebär en omförhandling av deras inställning gentemot Hamas eller om det bara innebär ytterligare hårdare tag mot Gaza återstår att se.

För några år sedan bodde det närmare 24 000 personer i Sderot, idag är den siffran nere på 19 000. Många fler vill egentligen flytta därifrån men huspriserna har sjunkit till hälften av vad de en gång var, få har råd att köpa hus någon annanstans. I alla konflikter, även i denna, är det de fattiga som drabbas hårdast. På båda sidor.

Källor

[1] http://www.lfi.org.uk/files/080313%20Rockets.pdf

[2] http://www.globalsecurity.org/military/world/para/hamas-qassam.htm

[3] http://www.haaretz.com/hasen/spages/792848.html

[4] Haaretz, 24 mars 2008, s.2

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.