Citronkriget

Det pågår ett citronkrig på gatan. Jag kan se flera spruckna citroner. Dammiga, efter att ha krossats mot en husvägg. Folk är upprörda — vem kastade den första citronen?

Jag kan se fyra eller fem polisbilar, tungt beväpnade poliser i skottsäkra västar som tar emot rapporter om barn som spottat och om citroner som rullat. Ett blått tält med vita väggar håller på att resas på trottoaren. Ett tält av partytyp som vi reser hemma vid kräftskivor och surströmmingsfester. Ett 20-tal personer sätter upp tältet, minst lika många poliser tittar på och på gatan smattrar kamerorna från den samlade världspressen, New York Times, UPI med flera. Varför denna uppståndelse för ett tält och några citroner?

Historien började kanske i höstas då israeliska bosättare tog över ett stort hus där familjen al-Ghawi bodde. Familjen förlorade sitt hem och i protest bosatte de sig i ett tält på trottoaren, mittemot det hus som bosättarna övertagit. Sedan en tid tillbaka bor mamman med de små barnen i en lägenhet medan pappan med stöd av olika internationella grupper försöker vara i tältet så mycket det går. Eller historien kanske började 1956 då östra Jerusalem var en del av Jordanien och FN byggde hus till de palestinska flyktingar som flytt från sina hem, bland annat i Jaffaområdet. Mot att de gav upp sin flyktingstatus fick de hus i området som nu är Sheikh Jarrah.

Det var i ett sådant hus som familjen al-Ghawi flyttade in i för över 50 år sedan. Då var farfar al-Ghawi en ung man, idag är han 87 år och sitter i stol på gatan framför sitt hus medan bosättarna går ut och in i hans hus, som numera är draperat av israeliska flaggor.  I huset på andra sidan gatan bor familjen al Kurd — men inte i hela huset. Bara i den ena delen. I halva huset bor numera bosättare. Familjen som bott i huset sedan 1956 gjorde en utbyggnad för sonen och hans familj. Men utbyggnaden fick inget bygglov. Efter ett domstolsbeslut har nu bosättare flyttat in i utbyggnaden. Familjen al Kurd och bosättarna delar den gemensamma trädgårdsgrinden. På gräsmattan framför utbyggnaden ligger delar av familjens möblemang; en spis, ett skötbord och några leksaker utslängda. Så har det sett ut sedan i december förra året då bosättarna tog över. Framför den del av huset där familjen al Kurd bor finns ett grönt tält uppsatt där familjen samlas tillsammans med fredsaktivister från hela världen.

Sedan ett par månader tillbaka har familjernas situation börjat uppmärksammas av den israeliska fredsrörelsen. De senaste fredagarna har demonstrationståg gått från västra Jerusalem till Sheikh Jarrah i det ockuperade östra Jerusalem. För varje vecka har de blivit allt mer omfattande och talkörerna ljudit allt högre. Protesterna från bosättarna har heller inte låtit vänta på sig och vid flera tillfällen har konfrontationer ägt rum. Men tillbaka till Citronkriget. Polisen har flera gånger rivit familjen al-Ghawis tält. Varje gång har det byggts upp — under allt större protester. Allt fler israeler har sökt sig till familjens tält för en pratstund. Den djupa sprickan mellan de djupt ortodoxa högerkonservativa bosättarna och den växande fredsrörelsen växer sig allt bredare och djupare. Gatan där familjerna bor påminner allt mer om en belägring; på den ena sidan palestinierna i sina tält — på andra sidan bosättarna i det hus de övertagit. Framför huset finns både polis och militär beredda att rycka in för att skydda bosättarna.

Ett stort citronträd växer bredvid huset där bosättarna bor. Helt plötsligt, en kväll, regnade citroner över palestinierna — som inte var sena att kasta tillbaka frukten. En bosättare anmäler till polisen att de blivit attackerade. En palestinsk pojke vågar sig över gatan och spottar framför bosättaren. En ny anmälan.  Världspressen fotograferar — för Citronkriget, på en bakgata i stadsdelen Sheikh Jarrah i ockuperade östra Jerusalem, har blivit som en brännpunkt från en spegel i vilken en hel världskonflikt har fokuserats.

Hatet, förtrycket, frågan om vem som är ett offer liksom den eviga frågan — ”Vem startade kriget?” — finns där.   En av de kvinnliga bosättarna, klädd i klara orange kläder tar upp sin kamera och riktar den i en motattack mot media och fotograferar, skrattande, palestinierna. Detta gör en palestinsk kvinna så arg att hon med ett litet barn på armen tar av sin ena sko och visar skosulan framför den fotograferande bosättaren — en gest som i den muslimska världen är förnedrande och anledning till att man aldrig sitter så att fotens undersida visas. För varje dag växer spänningen i landet. Uppmärksamheten Israel får i omvärlden välkomnas inte. Från att ha varit ett land där befolkningen varit ett offer börjar uppmärksamheten riktas mot de överträdelser som landet gör när det gäller bosättarpolitiken, behandlingen av de palestinska flyktingarna, den olagliga muren som till närmare 85 procent är byggd på ockuperad mark och Israels förhållande till de mänskliga rättigheterna.

Demonstrationstågen på fredagarna från västra Jerusalem får inte längre tillstånd, istället samlas israeliska fredsaktivister tillsammans med palestinier och många internationella observatörer i en park, så nära familjernas tält polisen tillåter dem komma. Trummor och taktfasta talkörer skanderar att ockupationen måste upphöra. Ibland kommer bosättarna, omringade och skyddade av polis och militär, för att uppföra en segerdans framför demonstranterna. Skrattande och med fingrarna i ett V-tecken drar de upp längs gatan, på ett sätt som påminner om fotbollsfans som firar sin lagseger. Ett äldre par som jag passerar ha svårt att dölja sin ilska.

— Jag är judinna, säger kvinnan, men jag skäms för hur bosättarna beter sig. De skämmer ut hela det judiska folket och vårt land.

Efter demonstrationen står treåriga Sara på gatan framför sina föräldrars tält. ”Sopor” ropar hon på arabiska till det 20-tal bosättare, mestadels unga män i långa svarta rockar och bredbrättade hattar som samlat sig på taket till det hus som Sara växte upp i.   Männen skriker något på hebreiska och visar återigen V-tecknet. Talkörerna från demonstrationen skanderar: ”Judar och araber vägrar vara fiender.” Citronträdet vid bosättarnas hus lyser gult – fyllt av mogna citroner.

Jerusalem, mars 2010

Ingrid Engstedt-Edfast

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.