Skicka vidare…

”Mish mushkele” — inga problem, ”mish mumkin” — det är omöjligt. Orden far genom luften och gör sig tydliga bland alla de andra arabiska orden, där dock några fler börjar gå att urskilja. Att leva under ockupation betyder att det är omöjligt att planera eller att veta särskilt mycket om morgondagen. Om det ska gå att ta sig till sjukhuset, till skolan eller arbetet. Om det kommer att gå att ta sig till bröllopet eller begravningen hos släkten på andra sidan vägspärren. Om det ska bli en lugn natt i huset som ligger nära en bosättning eller om man kommer att bli väckt av stenkastning. Om man kommer att ha sina olivträd kvar till nästa skörd, eller om de kommer att ha försvunnit innan dess.

När inget är som det ”brukar”, hur hittar man då något att hålla sig i? Här är det fyrtio år sedan något var som det ”brukar”. I flyktinglägren har människor bott i sextio år. Naturligtvis hittar människor en vardag och en rytm i det som är. Det onormala normaliseras så som det ofta gör. Man vet att det inte går att planera, men ”inshallah” — om Gud vill — blir det snart regn, ses vi imorgon och tar ockupationen snart slut.

En morgon vid vägspärren säger en man till oss ”ni kan inte hjälpa oss, det kan bara Gud”. En annan morgon säger någon ”ni måste vara här varenda morgon så att ni ser vad som händer och kan berätta om det”.  ”Om detta må ni berätta” har det sagts. All slags orättvisor och missförhållanden måste berättas vidare, det är ett av uppdragen som följeslagare och också som människa. Jag tänker på de små barnen i en familj i grannbyn Burin. När vi kommer till deras hus står de utanför och orden trillar ur munnen på dem – ”Vi kunde inte sova i natt, det var massor med människor här och vi stod här hela tiden och det brann och det var hästar…”

Barnen fortsätter en stund till och av deras pappa får vi veta vad som hänt föregående kväll. Huset där familjen bor ligger vid en av de vägar som bara får användas av israeler (väg 60). På eftermiddagen hade uppskattningsvis hundrafemtio bosättare närmat sig huset och kommit ända in i trädgården. De kom i bil, till fots och faktiskt också – till häst. Brinnande bildäck rullades mot huset, men elden tog sig inte. Byborna slöt upp kring familjen och den här gången skingrades bosättarna när de såg att byborna var så många.

Pappan berättar också att de vuxna i huset har gjort upp en turordning för när man ska vara vaken nattetid för att inte väckas av obehagliga överraskningar. Jag tänker också på en annan barnfamilj i en annan av grannbyarna Asira. Deras hus ligger nära en bosättning och när vi träffar dem har de åter drabbats av förstörelse. Davidsstjärnor har sprayats på husets fasad och flera molotovcocktails har kastats in genom fönstret i den våning som ännu inte är färdigbyggd. Badrumsfönstret på den nedre våningen, där familjen sover, har också krossats men inte heller här fick branden fäste. Människor från olika organisationer turas om att sova hos familjen, om det skulle bli oroligt igen. Utanför huset hänger barnens madrasser på tork.

I vägspärren vid Huwwara stoppas en kvinna och får genomgå en visitation med metallsökare av en kvinnlig soldat — inför alla som finns på plats. Hennes dotter i nedre tonåren väntar en bit därifrån. Jag tänker på barnen som nu har firat Eid, och som skrattar och leker med sina presenter. Syskon som leker tillsammans och som tar hand om varandra. Som tröstar, lyfter upp och pussar.Vuxna män som kommer till för dem främmande familjer och som börjar med att hissa upp de små barnen i luften och pussa, pussa, pussa dem. På pappor som vaggar sina små med en rykande cigarett i mungipan. På kvinnor som sitter tillsammans och rensar vetekorn kring fyrfaten och går igenom det som hänt i byn. På kvinnan som skrattar och säger att en släkting till henne nu har blivit så tjock att hon inte längre kan ha sina kläder utan måste ge bort dem. ” Jag hoppas att de blir tjocka allihop så att de kan ge sina kläder till mig” säger hon och ser nöjd ut.

Man skulle kunna tro att det hördes fler ”mish mumkin” än ”mish mushkele”. Att problemen är fler än möjligheterna. Så är det ju faktiskt, men ändå inte riktigt så enkelt. Trots ALLT som pågar i människors liv verkar det finnas någon slags övergripande känsla av trygghet, sammanhang och framför allt kärlek till, och glädje över familjebanden och barnen. Familjeband som är starka och traditioner som går långt tillbaka. Barn som är framtid och fyller föräldrarnas liv med både oro och förhoppningar. Man tvingas att fokusera på det som är bra och gott och som faktiskt fungerar. Människor som begränsas och ibland är bakbundna, både bokstavligen och bildligt, i sitt vardagsliv.

Man ska akta sig för att romantisera och tillskriva människor känslor och egenskaper. Naturligtvis. Livet är mångfacetterat och kluvet här som på andra platser. Vad som finns bakom orden kan vara svårt att komma nära. Hur länge ska ockupationen fortsätta? Hur ska allt detta komma till ett slut? Kanske genom människors kraft och styrka, men framförallt verkar människor tänka — inshallah – om Gud vill. Av människor, följeslagare, berättare, vittnen, förmedlare, engagerade, politiker, långa och korta må detta berättas för dem som vill höra — och för dem inte vill och som resignerat inför siffror, ord och fakta. Ibland har man inget annat val än att lyssna och berätta vidare.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.