Skola mitt i konflikten

Det är måndag förmiddag och Reem som är rektor för Cordobaskolan ber mig komma in på sitt kontor. På en soffa sitter mamman till en av pojkarna som går på skolan. Reem berättar att pojken som är 8 år blev misshandlad av bosättare på väg hem från skolan på söndagen, på en annan väg än den vi brukar stå vid, och att hon vill att någon av följeslagarna går med de fyra barn som bor på platsen hem de närmsta veckorna. Mammans oro är påtaglig. Vi bestämmer att vi som är följeslagare ska dela på oss så att vi kan vara på båda platserna.

Under två dagar är det jag som följer barnen. Det tar en bra stund att samla ihop dem, inte minst som de två yngsta killarna är fullt upptagna med att leka med en kompis utanför skolan. Det känns hårt att be dem avbryta så vi kan gå hem. Barnen måste passera en brunn, som sägs vara den brunn Abraham använde, på väg hem. Till platsen kommer bosättarna för att tvätta sig och det var också här pojken blev misshandlad. En av dagarna vi passerar står det en armépatrull vid brunnen för att skydda bosättarna. En soldat tar ifrån en av de 8-åriga pojkarna en käpp han bär på. Vi passerar och jag lämnar barnen vid deras hus.

Hela situationen där det finns ett behov av att internationella följer barn hem samtidigt som armén ser en åttaåring som ett hot mot de vuxna och beväpnade bosättarna känns absurd och tung att hantera.

Förolämpningar. Hot. Bilar parkerade framför skoltrappan. Sten- och äggkastning. Uppbruten gångväg till skolan. Anlagd brand. Misshandel. Bosättarnas trakasserier mot elever och lärare på Cordobaskolan tar olika former. Allt detta har hänt under de tre månader jag tillbringat i Hebron, och ändå är det bara enstaka incidenter under speciellt känsliga dagar och det konstanta tryck som fanns mot skolan för ett eller två år sedan har lättat något.

Alla barn har rätt till utbildning. För barn i konfliktområden är detta extra viktigt eftersom skolan behövs som en trygg plats där barnen kan leka och bearbeta upplevelser. Tyvärr har Cordobaskolan och ett par andra skolor i den israelisk-kontrollerade delen av Hebron istället blivit en måltavla för bosättarnas mål att få palestinierna att flytta. En stor del av befolkningen har också valt att flytta.

Egentligen är det värsta inte att se de palestinska barnens rädsla eftersom jag kan förstå den, utan det hat och den ilska bosättarbarnen ger uttryck för. De spottar eller skriker förolämpningar både mot oss och mot palestinierna, ofta väldigt medvetna om den makt de har eftersom polisen sällan ingriper. Kanske är det en sorts maktberusning, men det känns ibland, särskilt när det gäller de yngre bosättarbarnen, som en slags lek.

Kanske har också en del av de bosättarbarn som är mest aggressiva egna trauman från konflikten i bakgrunden, trauman som vuxna exploaterar genom att få barnen att rikta sin ilska och sorg mot palestinierna. Det är spekulation. Men i vilket fall kommer jag aldrig att förstå varför bosättarna väljer att ta sina barn hit till den pressande och tunga situationen i Hebron istället för det fria och trygga livet i Haifa eller Tel Aviv. Stark religiös övertygelse eller ej.

På de palestinska barnen märks det tydligt om det är en vanlig skoldag eller om det är något speciellt. De allra flesta dagar är de som vilken grupp barn som helst, stojar och stimmar på väg till skolan. Men när det är någon judisk högtid eller någon annat speciellt går de försiktigt fram, för att se vad som händer framför bosättningen och skyndar sig upp för trappan när de passerar oss. Sådana dagar stannar vi också hela tiden på skolan för att försöka ge barnen en känsla av tillräckligt mycket trygghet för att de ska kunna fokusera på skolarbetet.

Jag funderar på vad som skulle kunna förändra situationen i Hebron. Och egentligen är svaret ganska enkelt för mig. Enligt internationell rätt är bosättningarna på Västbanken olagliga och måste därför avvecklas. Vilket lidande de palestinska familjer som lever i Hebron genomgår är känt för politiker världen över. Flera av dem har haft besök av ledande politiker som sett hur konflikten påverkar alla aspekter av deras vardagsliv: skola, arbete, sjukvård och besök av vänner, allt är begränsat och sker under en stor rädsla för bosättarna.Vi kan skapa det tryck som behövs för att förändringen ska ske. För att barnen som går på Cordobaskolan ska kunna känna sig lika trygga i skolan som andra barn.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.