Skolan med ett annorlunda schema

“Vad gjorde du för fel för att hamna här?” Den frågan fick Reem Sharif svara på upprepade gånger när hon började jobba som rektor på Cordobaskolan i Hebron. Ingen verkade tro på att hon som med sina höga betyg kunde välja vilken skola hon ville, valde en skola där 50 elever dagligen utsattes för bosättartrakasserier. Valde en skola där huvudingången är stängd med taggtråd och skolbarnen istället tvingas klättra upp för trappsteg och grusgångar för att komma i tid. Valde en skola omringad av en två och halv meter hög mur. Valde en skola där utsikten från klassrummen skyms av metallnät.

“Man blir kär i Cordobaskolan. Här känner jag att jag gör någon skillnad. Här är ingenting vardag och rutin, du vet aldrig vad som händer. Dessutom får jag prata engelska med dig.” Reem skrattar högt och länge. Hon går aldrig med strömmen. När Reem säger ifrån lyder alla; skolbarn som soldater som jag. Som nytillträdd rektor kontaktade hon omedelbart den israeliska polisen och militären och bad om skydd och samarbete. “Jag sa åt dem att Cordobaskolan är under er kontroll så det är ert jobb”. Hon gestikulerar vilt och rättar till den rödrutiga sjalen som ständigt glider ner från huvudet.

Cordobaskolan ligger på en kulle i den del av Hebron som är under israeliskt styre och kallas Hebron 2, H2. Skolan grundades 1971, tre år senare kom bosättarna. Beit Hadassah ligger mitt emot skolan, Tel Rumeida strax bakom, Beit Romano och Avraham Avinu lite längre bort. Tillsammans rymmer dessa fyra bosättningar 400 personer. Cordobaskolan rymmer 135 elever och ett tiotal lärare. När Reem tillträdde som rektor besökte skolbarnen dagligen sjukhuset som ett resultat av bosättarvåldet. “Sedan jag började har endast ett barn behövt åka till sjukhuset”. Klockan är åtta och jag sitter på Reems kontor i en bekväm soffa, för en timme sedan vällde de skoluniformklädda barnen in. Grön- och vitrandiga klänningar för flickorna och blåa tröjor för pojkarna. Ryggsäckar som täcker halva kroppen; ibland måste de visa innehållet för soldaterna. Varje dag måste de gå igenom vägspärren, Checkpoint 56.

Lärarna går vid sidan av metalldetektorerna istället för igenom; ytterligare ett av Reems krav. “Lärarna här är envisa. De vägrade utsättas för den förnedring som metalldetektorerna innebär, och slutade helt gå igenom dem. De vägrade röra på sig och kunde stå kvar så i tre timmar eller längre och nu behöver de inte längre gå igenom metalldetektorerna”. Reem ser nöjd ut. När eleverna går igenom Checkpoint 56 lämnar de ett färgglatt och levande liv bakom sig; de lämnar det palestinska styret, Hebron 1 eller H1, bakom sig. Här på andra sidan vägspärren, där vi sitter, är gatan, Shuhada Street, tyst och öde. Det var på den här gatan som hebronborna innan den andra intifadan, det palestinska upproret, handlade sina tomater och baklava, eller satt ner med en kopp arabiskt kaffe i ena handen och en vattenpipa, nárghile, i den andra. Då var Hebron en av de rikaste städerna på Västbanken, nu är 13 000 hebronbor beroende av mathjälp[1].

Det är på den här gatan som skolbarnen springer på varje dag, till och från Cordobaskolan och det är på den här gatan som Beit Hadassah-bosättarna sover och äter och lever. Inga palestinier är tillåtna att köra här; en trappavsats upp till skolan markerar var palestinierna inte längre är välkomna. Där står ständigt några israeliska soldater med riktade vapen, oftast även några poliser. När jag inte sitter nersjunken i Reems fåtölj så står jag vid de första trappstegen, lyssnar på israeliska barnsånger, tittar på bosättaren som hoppar in i bilen med sitt enorma maskingevär högt i handen. Jag står där för att barnen ibland utsätts för stenkastning, spottande och glåpord från bosättarna. I handen har jag en videokamera för att dokumentera sådana trakasserier. Varje morgon och varje eftermiddag står minst två följeslagare här, det har vi gjort de senaste fem åren.

“Er närvaro är viktig och den gör att barnen känner sig säkrare”, säger Reem. Igår blockerade en svart bil trappstegen så jag var tvungen att klättra på motorhuven, inuti satt tre fullvuxna bosättare med stenansikten. De skrattade inte ens åt min osmidighet.Fyrtio procent av bosättarvåldet på Västbanken sker i området kring Cordobaskolan[2]. För två år sedan försökte några bosättare bränna ner skolan och efter det beslutade Reem att ändra skolbarnens schema. Allt för att minimera kontakten med bosättarbarnen. Så nu börjar dessa palestinska barn skolan redan innan de israeliska barnen vaknat och slutar när bosättarbarnen fortfarande räknar division, tragglar verb eller vad det nu kan vara. Och Cordobaeleverna är lediga fredagar och lördagar, när bosättarna firar den judiska vilodagen, sabbaten, istället för torsdag och fredag som vanligtvis är muslimernas helgdagar och då alla andra palestinska elever leker istället för att plugga. “Det är det bästa jag har gjort”, ler Reem ifrån sin kontorsstol. Varför låter man sin tioåriga dotter eller åttaåriga son lära sig matematik och engelska vid Cordobaskolan som är omringad av trakasserier? Reem pratar om kvalitet på undervisningen, närheten till skolan, ett politiskt ställningstagande. “Stänger vi skolan serverar vi området till bosättarna som på ett silverfat. Det här är vår plats, vår skola, vår gata. Vi har våra rötter här så vi stannar”. Och så slår hon handen hårt i bordet.

Källor

[1] Breaking the Silence — tour, Hebron, 090903. [2] Breaking the Silence — tour, Hebron, 090903.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.