Skördetid på Västbanken

Nu är den årliga olivskörden i full gång på Västbanken och den fortsätter några veckor till. Det är en synnerligen viktig period såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Släkt och vänner samlas, från nära håll eller som tillresta, för att hjälpa till att plocka frukterna.

På nära hälften av den odlade marken i det av Israel ockuperade området och i synnerhet på Västbanken, växer olivträd (totalt ca 8 miljoner träd). Produktion av olivolja tillför ca 14 % till inkomsten från jordbruket i dessa områden och stöder försörjningen av ca 800000 familjer.[1] De familjer jag frågat säger att de varje år förbrukar 12-15 liter. Det är tydliga siffror och verkligheten vittnar lika tydligt om människors glädje över att få ge sig ut bland träden och ta tillvara vad jord, vatten och pollinering via luften gett i frukter.

Olivträd är en förmögenhetstillgång, står det på Wikipedia, och i antikens Grekland var olivträden heliga och man fick varken hugga ner dem eller bränna dem (mer om det längre ner i brevet!).

När Noah i berättelsen i Första Mosebok sänder ut en duva till den översvämmade jorden, återvänder den med en olivkvist i näbben! Så visst används olivkvist för att beteckna framgång och fred (tyvärr inte så mycket mer om det längre ner i brevet). Jag och mina kollegor har avtalat tid ute bland träden med Abu Omar, tidigare borgmästare i byn Shufa, nära Tulkarem. Han och en brorson och två kvinnor från Shufas kvinnogrupp är redan på plats, när en annan brorson, Hashim, möter oss med åsna och åsneföl. Vi har gått långt i den öppna terrängen, när han på staplande engelska börjar berätta varför vi ser så mycket stängsel och så många kameror på markerna och varför en militärjeep kör till och från på vägen några hundra meter bort. Och varför vi måste ta oss runt den blockerade grusvägen och över stenmurar, upp och ner i terrängen.- De ser oss hela tiden, men i år har de inte kommit in på våra marker, säger han allvarligt och utan att sakta in stegen. De har tagit en fjärdedel av våra marker och blockerar närmaste väg. Det är därför vi måste gå den här omvägen till våra olivträd.Efter snart två månader i landet känner vi igen hans berättelse.

Hashim syftar på den israeliska bosättningen Avne Hefez, som nu låter sitt avloppsvatten rinna ner på familjens mark och träd. De olivträd vi ska skörda från växer nära både utloppet och stängslet till bosättningen och det är därför vi har avtalat tid med Abu Omar.I vår uppgift ligger skyddande närvaro i syfte att förhindra stöld eller våld — och att rapportera händelser.

Idag vill vi också hjälpa till med att plocka oliver några timmar. I år har hittills mer än 7 500 olivträd som tillhör palestinier skadats eller förstörts av israeliska bosättare! [2]

Vi plockar så att vi blir rejält svettiga. Det tar oss ca 20 minuter att plocka eller riva ner oliverna på ett skynke av grov plast under ett träd. Varje frukt tas ner, oberoende av mognad, kvistar och blad rensas bort och oliverna hälls över i plasthinkar. De ska till byns olivpress för att bli till den eftertraktade olivoljan, som ju används i stort sett varje gång mat tillagas.Idag äter vi gott med åsneväskan som underlag. Den kommer till god nytta när vi efter en pratstund med glada skratt och goda inlagda fikon lastar åsnan med ca 40 kg oliver och tar oss tillbaka samma väg. Abu Omar och kvinnorna stannar kvar ytterligare några timmar.

Hashim, som leder den fortsatt spänstiga åsnan och sina något trötta besökare, berättar återigen om kamerorna vi ser och om omvägarna vi tar för att nå ut från markerna. Idag blev ingen utsatt för några attacker från bosättarna.  Enligt ochaopt har antalet grindar i det militära stängslet till odlingsmark inom den s.k. sömzonen mellan muren och gränsen från 1949 (Gröna Linjen) ökat detta år, men en majoritet av dem är bara öppna ett antal timmar under de dagar som skörden pågår. [3]

Under 2011 avslogs ca 42 % av ansökningarna om att få tillstånd att passera spärrarna för att plocka oliver. Skälet anges vara ”säkerhet” eller att palestinierna inte lyckas uppnå de israeliska kriterierna för ”anknytning till marken”.[4] Vid 55 av de israeliska bosättningar, där palestiniers olivträd växer nära stängslet till bosättningen, har tiden för vård och skörd av olivträden begränsats till några få dagar på året. Israeliska soldater har kommenderats ut för att skydda palestinierna från övergrepp och våld från bosättare dessa dagar. [5]

Det är omöjligt för palestinier att sköta sina träd och odlingar på bästa sätt. Det påverkar förstås både skördens storlek och kvalitet. Från flera håll hör vi att skörden beräknas bli ganska rik. Men från grannbyn hör vi om stölder ur skörden, som vi skriver rapport om, och vid en grind ser vi hur en familj får hälla ut sina plockade oliver vid vägspärrarna och plocka upp dem igen! Sådana händelser ökar förstås palestiniernas trötthet och förbistring över av att leva i en ovärdig vardag!

Vi hör ofta liknelser med fängelse i palestiniernas berättelser om vardagen för såväl barn som för vuxna. – Mina tonåriga barn har sett många olivträd, men aldrig havet, säger vår chaufför på den minibuss som tar oss tillbaka till Tulkarem. Han säger inte mer under färden! Tänk att inte ha sett havet som ligger så nära; tänk att behöva uppleva sin vardag som ett fängelse! Stoppa ockupationen och förverkliga fred, suckar jag högt på både svenska och engelska!! Från baksätet hör jag två unga kvinnor svara: Inshallah!

Källor

1. Sifferuppgifterna i min reserapport kommer från hemsidan för FN-kontoret för koordinering av humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet: www.ochaopt.org Oliver Harvest Factsheet October 2012 öppna genom att välja språk)

2. Ibid.

3. Ibid.

4. Ibid.

5. Ibid.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.