Skymning över Al Jab’a

 De har fem miljoner skäl till att ta vår mark men inte ett enda för att ge oss något tillbaka. Det handlar om gott eller ont och det här är ont. Naser El-din har just tagit emot oss i byn Al Jab’a, någon dryg mil sydväst om Betlehem, på vägen mot Hebron. Han har bott i USA i tio år, minst, där han jobbade som fastighetsmäklare.

Nu är han tillbaka i sin gamla hemby och sitt gamla hemland, här tänker han leva tills han dör med sina två fruar och många barn. Skägget är långt och grått och på huvudet har han en yllemössa. Engelskan är alldeles utmärkt med svag amerikansk accent.Det första han vill att vi ska göra är att hälsa på hos byns ledare Ahmad. Han har valts till ledare av männen i de sju familjer eller klaner, som finns i byn.

Hos honom tas vi emot i ett stort mottagningsrum med soffor i rött, beigt och guldfärg. Det är här som de sju familjeledarna, eller klanledarna, träffas för att dryfta byns problem.Vi bjuds på lemonad, te och popcorn och Ahmad börjar berätta om vad som väntar byn. Det är mycket och mycket svåra saker. Naser översätter.

 Det finns just nu tio, tolv order på husrivningar i byn men ingen vet när de kommer att ske, det kan bli vilken dag som helst, säger byledaren.

Flera hus i byn har redan rivits, Nasers hus är ett av dem och några nya hus kommer inte att kunna byggas, inga bygglov utfärdas av de israeliska myndigheterna.

 Före 1967 och Sexdagarskriget, ägde vi i byn cirka 6000 kvadratmeter land. Idag återstår 1 800 kvadratmeter men där har vi inte rätt att bygga eller odla, de ligger för nära bosättarna i Gush Etzion. Det som återstår är 200 kvadratmeter att bygga på, säger Naser.Här i byn finns cirka 100 hus för drygt 1 000 personer.

 I 80 procent av husen  bor det mer än en familj, i ett av husen bor det fyra familjer. Jag vet inte hur många de är totalt, barnen är oräkneliga i de här familjerna, säger Naser.Byggförbudet gäller också pojkskolan som har alltför få klassrum.

 Det finns pengar att bygga på den några våningar men den israeliska militären säger nej, några våningar till utgör en säkerhetsrisk, säger Ahmad. Över byn och byborna vilar också den tunga vetskapen om att muren kommer att byggas på deras mark, riktigt var vet de ännu inte. För byborna presenteras nya kartor hela tiden.

 Muren kommer att byggas runt om oss och det kommer att bli som ett fängelse. Byn kommer att få en port som ska öppnas under särskilda tider. Så kommer militären att låsa den alla andra tider och vi kommer att vara som i ett fängelse. När vi hade en vägspärr fanns det i varje fall soldater att prata med, säger Naser.

Vi vandrar runt i byn och vi kvinnor bjuds in i ett av husen där det endast finns kvinnor, barn och en multihandikappad man. Någon kan några enstaka engelska ord. Det är alldeles kolsvart i rummet, en liten fotogenlykta är i stort sett den enda ljuskällan. Mitt i rummet står en bakugn som även den ger lite ljus och mycket värme. Vi bjuds på nybakat och varmt bröd och därtill många frågor. Vad vi heter, var vi kommer ifrån, om vi är gifta, har barn? Och mitt förnamn vållar många skratt. För det första låter Bibi underligt, för det andra blir mitt namn en korsning mellan bäbis och bä bä.

Mörkret lägger sig över byn och vi vandrar mot våra bilar. Naser skakar på huvudet när vi tar farväl.

 Det är många här i byn som inte har några själsliga fönster de kan skrika ut sin smärta genom, säger han.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.