Soldater

Israeliska soldater är en del av vardagen i Hebron. De finns överallt i zon H2, den del av Hebron som är under israelisk kontroll.[1] De är unga män, och några få kvinnor, mellan 18 och 21 år.[2] Soldaternas inställning till mig som följeslagare varierar. En del soldater ignorerar mig när jag passerar eller hälsar på dem, andra är vänliga och småpratar med mig. Ibland stoppar de mig och kräver att jag ska visa mitt pass och frågar mig varför jag är här i Hebron.

Min inställning till soldaterna är också ambivalent och i denna rapport försöker jag förklara varför. Å ena sidan är soldaterna knappt vuxna män och kvinnor som är en produkt av det israeliska samhället. Hur mycket visste jag om politik när jag var 18 år gammal? När jag har korta samtal med soldaterna får jag ibland intryck av att de inte vill vara här i Hebron.

Förra veckan berättade en soldat för mig att han bara hade några veckors värnplikt kvar. Han sa att Hebron var tråkigt och att han ville åka hem till Tel Aviv för att sova och sedan åka till Indien för att ta det lugnt. Jag tror att det är många soldater som tänker likadant. Om jag hade växt upp i Israel skulle jag antagligen säga samma sak. Men sedan fortsätter han: ´Hebron är så tråkigt — inte tillräckligt händelserikt. Det var mycket bättre i Gaza under kriget [som bröt ut i december 2008].´ Jag försöker att inte visa mina känslor. ´På vilket sätt var det bättre?´ frågar jag honom. ´Det var mycket mer handling och strid i Gaza´ säger han och pekar på sitt vapen. ´Det var spännande där och jag fick möjlighet att använda min träning.´ Min bild av soldaten ändras. Han är inte längre bara en ung kille som vill resa runt i Indien. Nu ser jag framför mig en soldat som har deltagit i ett anfall där drygt 1 000 civila dödades.

Jag fick en annan möjlighet att småprata med en soldat häromdagen. Jag passerade igenom en vägspärr vid Ibrahimi-moskén i Hebron. En ung soldat stoppade mig och frågade varifrån jag kom. När jag sa att jag kom från England började han prata om fotboll och engelska ligan. ´Jag hejar på Manchester United´ berättade soldaten och vi fortsatte att prata om olika fotbollslag. En gammal palestinsk man närmade sig oss för att gå igenom vägspärren. Han var inte vid sina sinnens fulla bruk och pratade för sig själv. Soldaterna, inklusive den unge mannen som nyss hade pratat om fotboll med mig, retades med mannen och skrek åt honom. Den palestinske mannen såg förvirrad ut och sprang bort. Återigen ändrades min syn av en israelisk soldat på ett ögonblick, från en kille som älskar fotboll precis som jag själv, till en soldat som slåss för en ockupationsmakt och förödmjukar en gammal och sjuk man.

Soldaterna är det mest synliga tecknet på den israeliska ockupationen av Hebron. Man ser dem överallt — vid vägspärrar som begränsar palestiniernas möjligheter att röra sig fritt i staden, i jeepar och transportvagnar som dånar förbi i hög fart, och i vaktposter på palestiniers hustak. De israeliska soldaterna patrullerar regelbundet i Hebrons gamla stad där ett fåtal palestinska kläd- och mataffärer fortfarande är öppna. Övriga butiker har antingen blivit igenbommade av den israeliska militären eller tvingats att stänga i brist på kunder eftersom få turister besöker Hebron och för att färre palestinier besöker gamla stan.

Soldaterna går igenom de trånga gatorna i full stridsmundering med vapen höjda. De tittar in i affärer och genom husdörrar och siktar sina maskinvapen mot palestinier som arbetar i butikerna eller kommit till marknaden för att handla. Ibland stoppar soldaterna unga män som passerar. En soldat brukar sikta sitt vapen mot mannen medan en annan visiterar honom. Övriga soldater i patrullen blockerar gatan och beordrar alla andra palestinier i närheten att stå stilla.  En sådan patrull gick förbi för ett par dagar sedan när jag pratade med en butiksägare. Jag försökte se soldaternas ansikten. Under alla militärkläder och vapen var de knappt vuxna människor med rädsla i ögonen.

Igår när jag gick igenom en vägspärr kände en soldat igen mig från ett tidigare tillfälle. ´Varför är du här? Älskar du Palestina?´ frågade han mig. ´Jag försöker att älska alla människor, oavsett var de kommer ifrån´ svarade jag. ´Bra för dig´ sa soldaten, ´Men bara så att du vet, det här är Israel. Det finns inget Palestina.´ Det är inte lätt för mig att veta bästa sättet att bemöta soldater.

Breaking the Silence är en israelisk organisation som består av förre detta soldater som berättar om sina erfarenheter i armén. På så sätt får den israeliska befolkningen veta vad som händer och vad soldater gör i Israels namn. De före detta soldaterna har insett att ockupationen är fel och måste hävas. Jag försöker att se varje soldat i Hebron som en potentiell rekryt till Breaking the Silence. Förhoppningsvis tänker några israeliska soldater till när de ser mig och andra följeslagare. Det är i hopp om detta som jag förmår mig att hälsa vänligt och ibland försöka småprata med de unga männen.

Källor

[1] Enligt Hebron Protokollet 1997, som var en del av Osloavtalen, delades Hebron i två zoner: H1 som hamnade under palestinsk kontroll och H2 som hamnade under israelisk kontroll.

[2] Värnplikt är tekniskt sett obligatorisk för alla israeliska medborgare, men palestinska israeler får inte genomföra den. Värnplikten är tre år för män och två år för kvinnor.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.