Som vilken tonåring som helst

För två år sedan träffade jag Oday Saleh. Det har tagit mig två år att skriva om honom och hur vi träffades. Oday har precis fyllt arton år, han bor i Betlehem med sin yngre bror och morföräldrar. Hans morföräldrar har vårdnaden om honom och hans bror då föräldrarna inte är kapabla att ta hand om sina söner. Han drömmer om framtiden precis som de flesta unga människor i hans ålder men för Oday ser livet annorlunda ut än för många andra.

Oday Saleh och jag i familjens vardagsrum.

Lång och spenslig möter Oday mig i dörren till lägenheten där han bor. Ett stort leende breder ut sig och sprider sig upp mot de mörkbruna vänliga ögonen. Han är en stilig ung man. Vi sätter oss ner i vardagsrummet tillsammans med hans mormor medan morfadern förbereder den obligatoriska koppen med starkt arabiskt kaffe.

Oday berättar intensivt om vad han haft för sig kvällen innan, hur han träffat sina vänner och vad de haft för sig. Han pratar lite engelska men det mesta av samtalet sker på arabiska. Han tittar ofta på sin telefon, visar mig något från Facebook eller Youtube. Det är lätt att falla i skratt när Oday skrattar åt något han hittar på nätet och sedan vill visa mig. Hans skratt smittar.

Morfadern kommer in med det heta starka kaffet i små koppar med guldkant, precis så som arabiskt kaffe ska serveras. Vi dricker kaffet under tystnad. Efter det börjar vi prata om Odays och familjens situation. Idag är den allt annat än enkel.

Första gången jag träffade Oday var i februari våren 2013. Vi träffades på en intensivvårdsavdelning på Hadassahsjukhuset i Jerusalem. Oday kommer inte ihåg det.

Han vårdades där efter att ha blivit allvarligt skadad i närheten av muren i Betlehem. Ingen vet riktigt vad som hände, det pågick demonstrationer mot muren denna dag. Det är ofta sammandrabbningar mellan ungdomar och israelisk militär utanför flyktinglägret Aida.

De palestinska ungdomarna kastar sten mot den israeliska militären som svarar med tårgas och ljudbomber, vid tillfälle används även skarp ammunition. Den här dagen går något riktigt fel, Oday blir skjuten i huvudet. Han förs först till ett sjukhus i närheten men de kan inte ge honom den vård han behöver så ambulansen för honom med ilfart till Hadassahsjukhuset i västra Jerusalem, där genomgår han en akut operation som pågår i närmare sju timmar. Odays mormor säger:

– Jag visste inte om han skulle överleva.

Några dagar efter det träffar jag Oday och hans morföräldrar på sjukhuset. Oday är inte vaken första gången jag träffar honom. Jag trodde inte heller att han skulle överleva.

Hemma i Stockholm arbetar jag som sjuksköterska.

Efter fyra månaders intensiv akutsjukvård och ytterligare två operationer får Oday lämna sjukhuset. Han överförs till ett rehabiliteringssjukhus i Beit Jala där han får både vård och rehabilitering i nästan ett års tid.

Oday var femton när han blev skjuten. Han firade sin sextonårsdag på sjukhuset, idag har han precis fyllt arton år.

Idag kan Oday gå men hans vänstra hand och fot har fått bestående skada, hans vänstra hand är förlamad och han försöker alltid gömma den när han är ute bland människor. På vänster fot har han en ortos som hjälper honom hålla foten, också den förlamad, i en position som gör det möjligt för honom att gå. Han går inte långt men han kan gå. Han måste ha glasögon eftersom hans syn är drabbad efter skadan. Han har alltid en keps på sig för att dölja ärret på huvudet och inbuktningen i skallbenet. Nu kan han göra det mesta själv men är fortfarande beroende av mycket stöd och hjälp i vardagen.

Hans tillfrisknande efter olyckan har gått över förväntan, jag trodde aldrig när jag första gången träffade honom att han skulle återhämta sig så pass väl som han gjort. Att han skulle kunna gå. Men Oday blir ofta ledsen och sorgsen över sin situation, han kan inte se det jag ser. Han är arg för att han inte är som han var tidigare.

Han vill kunna spela fotboll och hänga med kompisarna precis som tidigare. Sedan olyckan har han inte gått i skolan. Han säger till mig att han vill tillbaka till skolan men först ska han genomgå ytterligare en operation och efter det mer rehabilitering.

Det har varit och är ett enormt lidande i den här regionen, på båda sidor. Det är sorgligt när våldsspiralen och allt det som ockupationen för med sig drabbar den enskilda människan och leder till bestående konsekvenser som för Oday.

Jag säger adjö för den här gången men vi kommer mötas igen, Oday och jag.

Oday och hans morföräldrar.

Bilder

1. Oday Saleh och jag i familjens vardagsrum. Foto: Carima Heinesen.

2. Oday och hans morföräldrar. Foto: Carima Heinesen.

Källor

Fatalities and injuries. Defence for Children International Palestine. Hämtad 2015-03-25.

UNICEF-oPt. Fakta om barns situation under ockupation. Februari 2009. Hämtad 2015-03-30.

UNICEF-oPt. Skydd av barn. http://www.unicef.org/oPt/protection_9373.html. Hämtad 2015-03-30.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.