Sumud

Sumud är ståndaktighet. Att aldrig överge landet och att aktivt och uthålligt sträva efter värdighet, rättvisa och fred.

Till mina palestinska vänner: Försök att inte bli sjuka! Jag vet hur svårt det kan vara att få tillstånd om ni behöver besöka sjukhus i Jerusalem. Och det är inte säkert att någon i familjen får följa med. Jag vet hur svårt det kan vara, för jag har också sett hur gamla människor kämpat sig upp för sluttningen till den första kontrollen i Vägspärr 300. Hur de lutat sina värkande kroppar mot gallerväggen och hämtat andan innan de tryckt sig igenom vändkorset. På andra sidan väntar bussresan och ibland står där israeliska bilar. Kvinnor i privata bilar väntar på de palestinska barnen som behöver dialys i Jerusalem. Insvepta i täta filtar vilar de tryggt medan oroliga föräldrablickar vänder sig bort från vägspärren. De israeliska kvinnorna möter upp; de känner varandra. De är vänner. Men hur kan man odla vänskap när mötesplatserna är så få?

Sabaa, under en demonstration hemma i byn.

En söndag, i Beit Jala, träffade jag Sofi. Hon delade sin berättelse med mig; öppnade ett tummat kuvert och letade försiktigt rätt på fotografiet av Judit, bästa vännen. Det är ett svartvitt fotografi som visar en judisk flicka med mörkt välkammat hår och allvarsamma drag. Sofi är kristen och palestinier. När hemmet och pappans fotoateljé brändes ner 1948 tvingades familjen att fly från Jerusalem. Det tog 27 år innan Sofi och Judit återsågs, men de många åren och krigen hade inte förändrat vänskapen.

Vänner, fortsätt att dansa! På taken och gatorna, överallt. Nancy, som är lärare i al-Khansaskolan, sa att ni aldrig kommer att sluta dansa. Det är en del av motståndet; att fortsätta att skratta och dansa, så som jag sett ungdomarna i Beit Skaria göra. I vackra dräkter från en tillfälligt uppsatt scen som dolde fattigdomen bakom. Till rytmerna från oud och tabla, i en debke som förtrollade oss alla, som fick fötterna att trampa mot den bara jorden och kropparna att gunga. (1) Och under några få ögonblick fanns ingen ockupation. Inte någon rivningsorder på förskolan, inget förbud att bygga färdigt moskén, ingen konfiskering av olivlundarna.

Fortsätt att tala ickevåldets väg till era barn! ”Vad ska jag säga till min son?” undrade en ung man i al-Khadr dagen efter familjens hus tillintetgjorts. Jag var där när det hände. Jag såg den stora skopan på den israeliska bulldozern häva sig över huset. Jag hörde när vattentanken krossades och såg när den sista dörren föll ner i rasmassorna och splittrades. Pojken har frågat sin pappa var hans saker finns nu, var hans rum är och varför soldaterna förstörde huset. Men svaret undanhålls honom, för hans pappa vill inte lära honom att hata.

Till mina israeliska vänner: Fortsätt att tala öppet om ockupationen! Jag vet hur svårt det kan vara när omgivningen är okänsligt okunnig. En del vill få er att framstå som sämre medborgare för att ni hävdar att ockupationen är olaglig. Att tala har ett högt pris. Att tiga har ett än högre; det är att svika sig själv. På andra sidan muren – dit ni sällan åker – talar man om sumud; den där oeftergivliga ickevåldsliga ståndaktigheten som handlar om folket och landet, men också om att förvandlas själv. (2) Att vägra att se den andre som en fiende. Goni, jag tänker på den där boken som du skrev tillsammans med en palestinsk vän, den som beskrev de båda folkens historia på ett sätt så att barn från båda sidorna skulle förstå. Den blev aldrig publicerad. Jag vill förstå. Och jag vill möta er vapenlös. Den kvinnliga israeliska soldaten som satt bakom mig på bussen häromdagen erbjöd sin hjälp när chauffören lämnat fel växel tillbaka. Hon måste ha lämnat sitt vapen kvar på sätet, en M-16. Hon mötte mig med blicken. Den var varm och öppen.

Till mina läsare: Fortsätt att läsa om hur människor strävar för att förbli människor under ockupation! Vare sig de tillhör den makt som förtrycker eller de som måste härda ut. Hur långt kan människor härda ut? Vad händer när människor pressas till bristningsgränsen? Det vet vi ännu inte, men vi vet att våld föder våld. Medan ståndaktigheten, sumud, rymmer både uthållighet, motståndskraft och kärlek (agape). Så förklarar Zoughbi sumud för mig. I centret Wi’am, som Zoughbi förestår, finns lång erfarenhet av att arbeta för ökad förståelse och för försoning i konflikter. (3) Centret ligger strax intill flyktinglägret Aida, ett område där sammanstötningar mellan palestinska ungdomar och israeliska soldater ofta äger rum. ”De duschar oss med tårgas”, säger Zoughbi medan han fortsätter att förklara för mig hur sumud är ett sätt att leva, inte en teori. Under tiden hör jag ljudbomberna krevera inne i flyktinglägret.

Tack för att ni har följt min resa från påsk till ramadan!

Till mig själv: fortsätt att skriva om hoppet! Om nyplanterade olivträd, om doften av nybakat bröd ur grova ugnar, om barnen som fyller de smala gränderna i flyktinglägren med lek och skratt. Barnen, de som en gång ställde sig intill muren och försökte knuffa på den. Hur många barn behövs det för att knuffa omkull en mur?!
Det hände för någon vecka sedan att jag råkade möta George. Halvvägs i backen från Jaffaporten upp mot det armeniska kvarteret i Jerusalem och som av en ren tillfällighet. Jag har bara träffat honom en gång tidigare. Som historiker guidade han en grupp som jag ingick i och som erfaren mentor till journalister och författare kunde han då inte låta bli att fälla yttrandet ” Ni utforskar deras liv. De bär korset.” (4) Jag påminner honom om detta och det blir inledningen till ett långt samtal om lidande, om att härda ut, om att hålla ryggen rak trots bördan.

Jag har försökt att utforska människors liv. Jag har försökt att sätta liv på pränt. Och jag håller fast vid övertygelsen att ickevåld är vägen till fred.

Foto: Görel Råsmark

 

Bilder

1. Sabaa, under en demonstration hemma i byn. Foto: Görel Råsmark
2. Igår ett hem, idag en ruin. Foto: Görel Råsmark

Källor

1. Oud, den arabiska lutan, och trumman tabla är självskrivna instrument för debke. Den traditionella folkdansen debke finns i många varianter med avancerade steg (jag har försökt). Det är enkelt att googla fram youtube-klipp på debkedansare.

2. Att beskriva sumud är en viktig del i arbetet inom organisationen Arab Educational Institute. http://www.thisweekinpalestine.com/details.php?id=2686&edid=166

3. Wi’am är ett palestinskt center för konfliktlösning. Inom Wi’am talar man om att tranformeras; att våga låta sig förändras på ett genomgripande sätt. Det innebär bland annat att göra ickevåldet till ett sätt att leva. http://www.alaslah.org/

4. ” You are investigating their lives. They are carrying the cross” Uttrycket syftar på internationella observatörers uppdrag att skildra människors liv, främst i det palestinska ockuperade området.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.