Susiya

Nassir hämtar oss på fårmarknaden i Yatta. Förut tog det fem minuter att köra vägen till hans by Susiya, men den är stängd av israeliska militären sedan andra Intifadans utbrott år 2000. Nu skramlar vi ut på den karga stäppen i Nassirs sjusitsiga gamla Peugeot. ”Car very strong, but eat much benzine”, säger Nassir medan han kryssar fram mellan stenarna på vad som bitvis liknar en grusväg. Det är en osannolik färd rakt ut i ingenstans. Vi åker förbi några tält, i närheten betar får. Det är tidig skymning och otroligt vackert.

En halvtimme senare kommer vi upp på en fin asfalterad väg, nr 317. Palestinier som vill köra på vägen måste ansöka om särskilt tillstånd, något som sällan ges till privatbilister.(1) Efter 20 sekunder svänger Nassir av vägen och kör ut på slätten igen. 300 meter senare stannar han bilen vid en grupp tält. Framme. Här bor familjen Abu Jihad bestående av ett femtontal personer tillsammans med getter, får, kaniner, höns och hundar som skäller natten lång. Djuren är deras levebröd.

Landskapet består av låga, böljande åsar. Det är torrt och stenigt, bortsett från en lite grönare dalgång där flera av familjens olivträd växer. Ett trettiotal av dem har blivit kapade av bosättare som lever strax intill, berättar de. Den lilla byn är inte mer än tio tält byggda av pålar, presenningar och annat bråte. Men det har inte alltid varit så. Ett av tälten som numera är familjen Abu Jihads hem i byn Susiya. I bakgrunden den israeliska bosättningen med samma namn.

Familjen Abu-Jihad köpte mark i trakten 1948 efter att ha flytt från vad som idag är Israel. De slog sig ner och bodde i grottor liksom runt hundra andra familjer. Tillsammans utgjorde de byn Susiya. 1985 förklarades marken vara nationalpark av den israeliska regeringen efter att man funnit rester av en gammal synagoga där. Året därpå tvingades alla lämna området.(2) Idag ligger en israelisk utpost i nationalparken. Utposter är ofta avknoppningar från redan existerande bosättningar. Enligt internationell rätt är alla bosättningar illegala, det som särskiljer utposterna är att de även strider mot israelisk lag.

Vad som hände sedan är mycket kortfattat följande:(3)
• 1986 flyttar familjen Abu-Jihad till andra grottor på familjens mark en knapp kilometer bort och fortsätter med sin djurhållning.
• Under slutet av 80-talet kommer allt fler israeliska bosättare till trakten, och med dessa en del våld.
• 1991 väcks familjen mitt i natten av militären och körs utan tillhörigheter tillsammans med många andra familjer till ett fält 15 km bort. 20 familjer, inklusive Abu-Jihad, återvänder dagen därpå.
• Den israeliska militären ”river” grottorna familjen lever i genom att demolera taken. Abu Jihad rensar dock ur de inrasade stenblocken, bygger ett tak av plåt och flyttar in igen.
• 1997 tvångsförflyttas de ännu en gång av militären, men återvänder.
• 2001, just efter att en bosättare i området dödas av palestinier, anklagades familjen Abu Jihad och andra palestinska familjer i trakten vara ett ”säkerhetshot”. Militären ”river” återigen grottorna familjen Abu-Jihad lever i samt deras brunn, enligt vittnesmål och dokumentation deltog bosättare i handlingarna. Hundratals olivträd förstörs.
• Den israeliska organisationen Ta´ayush erbjuder rättslig hjälp och den israeliska högsta domstolen fastslår genast att militärens tvångsförflyttning av palestinierna är illegal och att de har rätt att återvända till sin mark. Röda Korset tillhandahåller tält.
• Trots detta tvångsförflyttas de återigen av militären, för andra gången 2001, men 13 familjer återvänder. Högsta domstolen hävdar ännu en gång deras rätt till marken. En av grottorna som den israeliska militären rivit.

Sju år har gått sedan Högsta domstolens beslut men familjen Abu Jihad hotas ändå bli tvungna att lämna sin mark. Detta eftersom deras tält och baracker, liksom de redan demolerade grottorna, saknar tillstånd. Susiya ligger i vad som kallas ”Område C” och som utgör cirka 60 % av Västbanken. På ”Område C” har Israel fullt säkerhetsansvar och står för i princip all civil myndighetsutövning. Beslutet om Abu Jihad får bebygga sin mark ligger nu hos den Israeliska Civila Administrationen. Den israeliska fredsorganisationen Peace Now har presenterat statistik som visar att cirka 94 % av alla palestinska ansökningar avslås, de senaste sju åren har endast 91 bygglov utfärdats till palestinier.

Sannolikheten att familjen Abu Jihad skulle bli den 92:a lyckliga är därmed inte särskilt stor. Värt att nämna är de drygt 18,000 bo-enheter som israeliska bosättare byggde inom ”Område C” under samma period. Som om inte detta var nog har mycket av familjens betesmark hamnat inom den intilliggande israeliska bosättningens ”security buffer zone”, inklusive 14 av familjens 22 brunnar.(4) Ett torrt år som detta, då mer är 50 procent av den förväntade nederbörden uteblivit, får det förödande konsekvenser då betet inte räcker till. Kostnaden för vatten och djurfoder är enorma för en familj som Abu Jihad.

Vi följeslagare i Hebron besöker Abu Jihad en gång i veckan för att stödja familjen i sin kamp för att få leva vidare på sin mark. Frågan är om de får sin ansökan om byggnadslov godkänd eller om de tvingas göra som många andra familjer i trakten redan gjort — lämna sin jord och flytta till den palestinsk-kontrollerade staden Yatta. Någonstans måste de ju bo.

Källor

1. The humanitarian impact on palestinians of Israeli settlements and other infrastructure on the West Bank, UN-OCHA, juli 2007

2. Susiya Village — Fifth Demolition Looming, 30/6 2007, Christian Peacemaker Teams

3. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008

4. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.