Tälten som Gud glömde

Jag hoppar in i den gula, dammiga minibussen, ger min mobiltelefon till chauffören. Nasser Nawaja på andra sidan luren förklarar vägen. En halvtimme senare är jag i Yatta, Nasser kör mig den sista biten till tältbyn Susiya, South Hebron Hills. Det är fredag eftermiddag och jag ska sova där. Tjugo minuter senare är knogarna bleka efter att krampaktigt ha hållit i dörrhandtaget. Det finns ingen väg som leder till palestiniernas Susiya, så bilen kör på åkrar, stenblock, i diken, parallellt med vägen som är reserverad för de israeliska bosättarna. Palestiniernas väg är inte ens en väg, bosättarnas väg är en tvåfilig motorväg. Över hela Västbanken finns detta separata vägsystem; palestinierna på en väg, israelerna på en annan.[1]

Sedan 1830-talet har palestinska familjer, Nassers förfäder, sovit, älskat, hatat i Susiyas grottor, men nu för tiden är grottorna utbytta mot tält. De lever tätt intill naturen och djuren, överlever tack vare naturen och djuren. 1983 började bosättningen Susiya byggas några kilometer från grottorna. Två år senare meddelade den israeliska regeringen att man funnit resterna av en synagoga i området där palestinierna bodde och marken förklarades vara en nationalpark. Sedan dess har vändorna varit många; palestinierna har blivit vräkta gång på gång, palestinierna har tvingats flytta närmare, längre bort från, närmare bosättningen.[2] Och några palestinier har blivit dödade av bosättarna.

Idag ligger en israelisk utpost, en liten bosättning på ockuperad mark, i den förklarade nationalparken. Internationell rätt säger att alla bosättningar är illegala, men en utpost strider även mot israelisk lag.[3] Sommaren 2001 dödades en bosättare här, Yair Har-Sinai, vilket sågs som anledning nog att förstöra byn. Nasser berättar om palestinier som misshandlades, grottor och brunnar som förstördes, tusen olivträd som skövlades, boskap som dödades. Men Nasser och de andra vägrade flytta, och gör det fortfarande, trots att deras boyta krymper dag för dag. Sedan jag första gången besökte Susiya har utposterna blivit större, men palestinierna föredrar att bo i tält framför att lämna sin mark och låta bosättarna ta den. Sommar som vinter lever de sina liv i tälten och gång på gång nekas de bygglov, trots att Israels högsta domstol har beslutat att Susiyaborna har rätt att återvända till sin mark.[4]

”Varje vecka har vi problem med trakasserier, de slår våra får, bränner upp våra tält”, säger Nasser och tittar upp mot bosättningen. Det är därför är vi här, för att morgonpromenera med fåraherdarna, visa närvaro och solidaritet med Nasser och de andra Susiyaborna. Jag sitter två timmar senare med en varm kopp te i handen, framför mig ris, kyckling, bröd, sallad. Ramadan, muslimernas fastemånad, är slut för idag och det måste firas. Det är så tyst det kan bli när inga bilar, affärer, högtalare finns i närheten. Bara vinden och djuren och barnen som skymtar i bakgrunden. ”Sofia, Sofia, Sofia, jalla, jalla (skynda, skynda)” ropar barnen från tältets alla hörn. Jag skyndar mig och tar en tugga av det nybakade brödet, tittar upp på mörkret. Längre bort lyser det som i vilket svenskt medelklassområde som helst. Stora, bekväma hem, en, två bilar, lampor överallt, fönster som speglar sig i natten.

Där jag sitter finns inget rinnande vatten, ingen infrastruktur, inga fönster, en bil, el från en solpanel. Liven levs parallellt, nära och tätt sammanlänkade, sällan utan att tilltala varandra. ”Jag kallar mig själv Rambo, Muhammad Rambo, när soldaterna frågar vad jag heter”. Muhammad Nawwal skrattar länge åt sitt skämt. ”Ibland kallar jag soldaterna för Van Damme också”. Hela hans kropp guppar i takt när han skrattar. Nassar skrattar också. Muhammad är Nassers bror, och han lever här med sina två fruar och fyra barn. Muhammad är inte överdrivet hungrig ikväll, han struntar i att fasta. Han röker och äter och dricker kaffe som vanligt trots att resten av byns trettiofem familjer inte äter någonting från solen går upp till solen går ner. ”Fasta är ingenting för Muhammad Rambo”, säger Muhammad och skrattar ännu högre, fruarna skrattar med.

Senare samma kväll ligger jag i en för tunn sovsäck i ett av tälten och fryser. I bakgrunden hundar, Muhammad och Nasser som tittar på ett syriskt tv-program, Bab al-Hara, som visas varje kväll under ramadan. Gillar känslan av kyla mot huden, det är så varmt här annars. Tittar upp mot stjärnorna och lyssnar på tystnaden, försöker förklara för mig själv att det här inte är en idyll, en romantisk självförsörjande jordbruksdröm, utan en bister verklighet. Lika kall som min tunna sovsäck. Bakom tälten börjar bosättarna släcka sina lampor, det är dags att sova även där.

Källor

[1] Diakonia, “Följer rörelserestriktionerna internationell humanitär rätt?”, www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1155.

[2] Christian Peacemaker Teams, “Susiya Village — Fifth Demolition Looming”, 070630.

[3] Diakonia, Bosättningar — fakta och statistik, www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1164.

[4] Krinis, Ehud.  “Report on a visit to Susya.” Occupation Magazine, 15 August 2005. http://www.kibush.co.il/show_file.asp?num=7387.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.