Tänk om jag hade ett trollspö…

Efter några intensiva veckor i Israel och Palestina är det dags för två lediga dagar. Underbart! Alla upplevelser här suger energin ur kroppen, och jag känner att två dagar på stranden i Tel Aviv är just vad jag behöver!

Jag och min EA-kollega (Ecumenical accompanier) Katariina packar ryggsäckarna, möts i Jerusalem och kilar ner till hållplatsen för Sharusen (liten buss) till Tel Aviv. Resan kostar ca 35 kronor och tar knappt en timme. Här finns inga busstidtabeller utan bussen går när den är full – vilket ibland resulterar i en viss väntan, och att temperaturen stiger inne i bussen. Som vanligt på en buss i Palestina och Israel sker en hel del ommöblering av passagerarna i bussen innan vi ger oss av. Bytandet av platser i bussen beror oftast på att kvinnorna här helst inte vill sitta bredvid män, och det gäller framför allt muslimska kvinnor, men ibland förstår jag ingenting av platsbytandet…

Så småningom lämnar bussen Jerusalem och trafiken är hetsig. Det är nu riktigt varmt i bussen och vi längtar till stranden. Väl framme i Tel Aviv försöker vi slinka in på ett café för att dricka lite färskpressad lemonad, men här slinker man inte in någonstans… Innan vi får gå in på kaféet måste vi passera en vakt som kontrollerar våra ryggsäckar, vilka är fulla med allt från badlakan, solkräm, tandborstar till kläder. Den här gången ser vi inte så suspekta ut och slipper kontrollen med metalldetektorn.

Vi tar oss sedan till ett Guest House där vi checkar in, och så småningom promenerar vi iväg till stranden. Det har hunnit bli lunchdags, och vi försöker slinka in på en strandrestaurang, men här slinker man inte in…. Återigen kontrolleras våra ryggsäckar, nu med något mindre packning, innan vi kan gå in på restaurangen. När lunchen avnjutits förflyttar vi oss till stranden och det är riktigt varmt. Ljumma vindar fläktar härligt och det salta vattnet har perfekt temperatur… Idyllen störs av att militärhelikopter efter militärhelikopter dånar förbi på låg höjd nära stranden. Tankarna på hur förmiddagen har varit börjar rusa i huvudet. Alla dessa kontroller av väskor. Alla dessa vakter med metalldetektorer i handen. Det känns väldigt märkligt. Två folk, så nära varandra, så rädda för varandra.

När jag bor i Betlehem är det svårt att vara neutral i konflikten mellan Palestina och Israel. Jag träffar varje dag mängder med palestinier och delar deras vardag, men de enda israeler jag träffar i min vardag är soldater, borderpolice, poliser och säkerhetsvakter som på olika sätt gör livet besvärligt för palestinierna. Jag befinner mig på en underbar strand med ett underbart väder, men jag påminns hela tiden om konflikten mellan Palestina och Israel. Hur ska dessa två så sargade och rädda folk kunna komma till en fredlig lösning? På kvällen drar vi oss in mot centrum för att njuta av uteserveringarna. Det är ljummet ute, och alla vi möter är trevliga, även vakterna som återigen kontrollerar oss innan vi går in på en servering… Men när jag försöker ta ett foto av säkerhetskontrollen, blir jag omedelbart tillsagd att ta bort fotot ur kameran, och att inte ta fler foton.

Morgonen efter när vi promenerar till stranden möter vi några bekanta ansikten, Bodil och Brian. Bodil och Brian är volontärer på ett av flyktinglägren i Betlehem och har lyckats resa hit med en buss flyktingbarn mellan 10 och 16 år som aldrig sett havet, fast det bara ligger en timmes resa från deras hem i flyktinglägret. De som passerat 16 år får inte följa med då de behöver tillstånd för att få åka på badresa, och tillstånd för badresor delas inte ut.

Badresan har varit ett stort projekt och flyktingbarnens lyckliga skratt hörs vida omkring! Jag upplever återigen en stor frustration. Jag kan så enkelt resa hit, bli väl behandlad, för att sedan resa vidare i princip vart jag vill. Flyktingbarnen gör kanske en ”once in a lifetime”-resa…  På kvällen får jag mig mitt livs taxiresa i Tel Aviv. Taxichauffören kör fullständigt livsfarligt, han kör allt för fort i den täta stadstrafiken och far rätt som det är över i filen för motsatt trafik. Samtidigt berättar han för mig att det är farligt att bo i Betlehem. De flesta israeler säger samma sak till mig om Betlehem när jag berättar att jag bor där, det är farligt att bo i Betlehem. Gång på gång får jag rädslan mellan folken bekräftad. När jag åter går igenom ”Gilo” på väg hem, känner jag hur jag blir nedstämd. Jag möter några palestinier som leende frågar vart jag har varit. Jag skäms lite och berättar att jag varit i Tel Aviv. Palestinierna fortsätter och ler och säger att det är härligt på stranden… Men att det är nu längesen de var där… Jag önskar jag kunde ta fram ett trollspö och säga en magisk formel så dessa båda sargade folk kan fortsätta framåt med sina liv.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.